För att visa vilken debatt som just nu förs inom de vänstergrupper som arbetar med Irakfrågan så ber jag att få citera den utmärkte författaren och aktivisten Andreas Malm från Arbetaren 9/2005. Läs för guds skull också Andreas Malms bok ”När kapitalet tar till vapen”. Den bästa Svenska boken om kriget i Irak imo!
”Ett stort antal svenskar förknippar just nu det irakiska motståndet med oförsvarliga terrordåd. Om man går till dem och säger ”stöd det irakiska motståndet”, punkt och inget mer, kommer de att rygga tillbaka. Om man däremot klart och tydligt markerar avstånd från terrorn har man en betydligt större chans att också nå fram med andra, centrala argument: motstånd mot en främmande ockupationsarmé är legitimt, det är USA som har förstört Irak och utsått kaos, och så vidare, och så vidare. Om nu solidaritetsrörelsen ”självklart” är emot terrorn – så behöver det också sägas. Rörelsen har inget att förlora på det. Tvärtom har den en skärpa att vinna: hur stor skada har inte ett ökänt uttalande som America Vera-Zavalas stöd till attacker mot Röda korset gjort för antikrigsrörelsens trovärdighet? Så länge sådant förekommer – och det gör det – har vi, för vår egen skull, ett behov av att slå fast vår motvilja mot terrorn”.
Jag kan inte förstå att någon kan tycka att det Andreas Malm skriver om Irak är bra men en sak har han rätt i: att det behöver sägas att ’solidaritetsrörelsen’ är emot terrorn. Det går inte bara säga att säga stöd motståndet och sedan låtsas som det regnar när en större delen av dödsfallen är civila och många attacker medvetet inriktar sig mot valarbetare, elektriker, lärare, domare, personer som ansöker till att bli poliser osv. Vänstern bör även komma ut och specificera att attacker mot irakiska poliser, militärpersonal och koalitionssoldater är motbjudande. Det sistnämndna är inte konstigt då amerikanerna och andra nationaliter numera är i landet på begäran av en vald regering baserat på val i landet. Andreas Malm har skrivit många dumheter såsom i DN Kultur: ’Är det då konstigt att irakier jublar när en militärkonvoj sätts i lågor av en mina och 14 marinkårssoldater dödas? Är det något att förvånas över att landet har fått en ny nationalhjälte i ”Juba”, den mytomspunne krypskytt som rör sig över Bagdads tak i natten och när de amerikanska soldaterna minst anar det sänder ut sitt signalement: en enda kula, i huvudet?’
Malm har rätt i att vänstern måste vara tydlig och grundläggande i sin argumentation.
I mina, och många andras, liberala ögon så är trovärdrigheten för vänstern mycket låg. Liberaler och konservativa ser på vänstern som den rörelse som i hög grad förnekat det Sovjetiska och Kinesiska förtrycket och fortfarande i hög grad stödjer den kubanska diktaturen. Varför? USA-hat? Är det så att vänstern förblindas av sitt USA-hat till den grad att de glömmer bort humanitära ideal och demokrati och jublar så fort något går USA emot, och gärna stödjer vilka avskyvärda kräk som helst bara de är emot USA?
Det finns alldeles för många uttalanden som tyder på att det är på det sättet, och vill vänstern vinna mitt förtroende så måste man var tydlig med stödet till demokrati och yttrandefrihet och distansiera sig från den vänster som inte tydligt tar ställning för demokrati och mot terrordåd.
Jag skall inte gå in på Andreas Malms författarskaps eventuella för och nackdelar men hans position inom den svenska antikrigsrörelsen är onekligen välbehövlig. Kriget har ändrat karaktär och rörelsen har uppenbarligen inte hängt med i svängarna, men debatten förs verkligen även om den inte syns i mainstream-media. Rörelsen har ett stort problem som jag ser det. Dess aktioner leds i princip av ett garde med rötter inom en Leninistisk revolutionär vänster som inte är speciellt representativ för den frihetliga och intellektuella kulturvänster som jag själv kan säga mig tillhöra. Detta måste man vilja förstå när man kritiserar vänstern.
När det gäller frågan om USA-hat kan jag bara prata för mig själv. Jag ogillar starkt den nuvarande Bush-regimens unilateralism och aggressiva försök att dominera världsscenen med hot om våld men jag hatar inte på något sätt USA som land eller dess folk.
När det gäller frågan om kriget kan man säga följande: Om man anser att det som Andreas Malm skriver i DN är en dumhet så förbiser man en viktig sak. Många Irakier stöttar hela delar eller vissa delar av motståndet, andra stöttar USA och Storbritannien, de flesta vill säkert ha varken eller. Irak är just nu en extremt komplicerad krigsskådeplats som långt ifrån handlar om ett krig mellan USA och Al Quaeda, något som Andreas Malm m.fl. debattörer vill peka på. Enligt min åsikt stödjer man inte Irakierna om man inte vill förmedla deras attityd till kriget även om den är patriotisk på ett obekvämt sätt. Enligt min åsikt är man naiv om man kräver ett totalt solidariserande med USA:s sida i konflikten och tror att den enda lösningen är ett totalt utraderande av motståndet. Inte ens Bushadministrationen tror det längre. Min sympati finns hos de Irakier vars liv trasats sönder av kriget, som varken har el eller vatten, som har förlorat hela sina familjemedlemmar och hotas med död från alla håll.
Som jag ser det handlar det inte så mycket att ställa sig på USAs sida som att ställa sig på irakiernas sida. Majoriteten röstade fram ett parlament som sedan valde en regering som en del, främst sunnis och utomstående, utför med våld vill tvinga bort. Hur demokratiskt är det? De styrande i Irak vill ju än så länge ha hjälp av internationella trupper och de är även sanktionerade av FN, vänsterns favoritorganisation i andra lägen, som attacker mot USA och andra länders trupper är inget att stödja heller. ’Motståndet’ kan säkerligen inte bekämpas endast militärt eller polisärt men är säkert en nödvändig del i det. En parallell politisk utveckling i landet är också viktigt för att minimera antalet sunniter som är med i ’motståndet’. De internationella jihadtyperna är inte mycket att förhandla med. De bryr sig knappast om irakierna får det bättre.
”Som jag ser det handlar det inte så mycket att ställa sig på USAs sida som att ställa sig på irakiernas sida”. Visst, i så fall håller jag med dig. Däremot tror jag faktiskt att det är hugget som stucket för alla utom Kurderna om koalitionstrupperna stannar eller inte. Iraks ledning närmar sig ju redan nu Iran. Kurderna kommer att göra allt för att få sin självständighet. Det klarar de knappast utan USA:s hjälp. För att minimera antalet sunniter i motståndet krävs förmodligen en rent arabisk process. USA är förmodligen bara ett rött skynke för dem, islamister eller inte.
Nå, vi kan väl ändå konstatera att det i flera vänsterläger – om än kanske inte tillräckligt många eller högljudda – börjar vakna en insikt om att Irak inte längre är en fråga om ockupationens rättfärdighet, utan om ett sedan många år plågat folks framtid. Det är bra och jag välkomnar den debatten med öppna armar, som sagt. Jag har gjort det tydligt här innan.
Samtidigt måste jag säga att det retar mig lite, när flera kommentatorer här uttrycker att vänstern har låg trovärdighet i frågan, liberaler menar att vänster måste göra si och vänstern måste göra så. Det är visserligen det som är debattämnet för stunden, men jag vill ändå påpeka i all ödmjukhet att den här frågan målas lika mycket i svart och vitt på högerkanten! När kommer det uppvaknandet?
När blir debattklimatet inom högern så öppet att någon kan kritisera murbyggande och vedergällningsretoriken i Israel, USA:s unilaterism och moraliska godtycke i den interventionsinriktade utrikespolitiken, etc?
Det måste gissningsvis råda samma förhållande på högerkanten, att det är de provokativa skrikhalsarna som hörs mest, men att det också finns sansade debattörer som inte nöjer sig med att blunda med ena ögat. Eller?
Johan Ehrenberg, den gamle vänsterpublicisten, har en mycket intressant poäng angående vad vänstern gjort för Irak i sin bok ”Stackars Oss!”, när han menar att de jättedemonstrationer som organiserades över hela världen den 13 mars 2003 i motstånd mot kriget faktiskt sparade liv. Poängen som jag ser det är att man faktiskt skulle kunna se vänstern som en modererande kraft i samhället utan vilken det skulle finnas få kritiska institutioner. Om det sen verkligen betytt mindre lidande i Irak låter jag vara osagt, men jag vill ändå hävda att vänsterns hårdnackade motstånd mot kriget fyller en viktig funktion även om den måste kompletteras med nya strategier för det civila Irak.