Hakelius snurrar till det

Jag skrev om den här artikeln i går men kände att jag var tvungen att ta en extra titt på den, eftersom jag kände att Herr Hakelius är ute på halt vatten och cyklar. Han har sina poänger men vad blir konsekvenserna av hans resonemang?

Hakelius skriver:

Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?
Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.

Finns frågan där hela tiden? Det kanske den gör om man är så inkrökt så att man tror att alla reagerar precis som man själv, eller precis som alla i samma kultursfär. Protester ser olika ut på olika håll. Låt mig ta ett exempel med de franska bönderna, som ju är allmänt kända för att ställa till med problem när de är missnöjda, genom att blockera vägar med traktorer, hälla ut tomater och gödsel på fel ställen eller slå sönder McDonaldsrestauranger. Innebär denna typ av protester att Franska bönder är Människorna Som Utvecklingen Glömde? Innebär det i så fall att alla Europeer är ”människorna som utvecklingen glömde”? Innebär det att vi alla måste protestera på ett ”Svenskt” sätt för att det skall vara en ”utvecklad” protest? Grumligt så att det förslår.

Nu hävdar Hakelius att han själv snarare tror att detta är en modern protest. ”Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer. Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.”

Hakelius lyckas alltså med konststycket att degradera alla former av anspråk på makt eller respekt till en enda sak: personligt missnöje. Han har i princip inte fel eftersom personligt missnöje definitivt är en drivkraft till motstånd eller protest, men att reducera alla former av missnöjesuttryck till detta är att säga att inga anspråk på makt är legitima och att inga protester mot snedfördelningar i maktbalansen är acceptabla. Varför? Jo, därför att den inte medger att det kan finnas en grund för det som motsättningarna gäller. I den absurda förlängningen är också de som just nu med näbbar och klor försvarar yttrandefriheten grälsjuka offer och vanliga svenskar stämplar sig själva som ”offer” för muslimskt våld. Antingen är Hakelius trött på demokratisk debatt, ärkekonservativ eller bara naiv.

Mörkermännen vädrar morgonluft

Håhå-jaja,
Det verkar som om historierna med Muhammed-karikatyrerna drar fram de riktiga mörkermännen ur garderoberna, som vädrande morgonluft likt sniffande pitbulls, tar tillfället i akt att vomera över 1) mjäkiga muslimer 2) de svenskar som hotar yttrandefriheten genom att ”vägra” publicera karikatyrerna och 3), den ”politiska korrektheten”. Jag pratar både om de riktigt högerextrema som till och med är beredda att ta till vapen för sin paleokonservativa tros skull, men också om de debattörer som verkar vara uppfödda i något slags naiv tro på vår förträfflighet och/eller bär på något slags hat mot allt som andas vänster, tolerans eller multikulturalism.

Man kan till exempel följa debatten även på den amerikanska högerextrema sajten Paleoconservative Youths hemsida www.smashleftwingscum.com. Ta en extra titt på bilderna i sidhuvudet. Våldsromantik så att det räcker och blir över fullt i paritet med bilder på uppretade mobbar i Damaskus.

Dick Erixon är i full gång för att försöka få någon endaste liten tidning i Svea Rikes avlånga land att publicera Muhammedbilderna.

Eller så kryper man på det där riktigt sliskiga viset, typ Vestmanlands läns tidning: ”Vi vill slå vakt om tryckfriheten. Det är dock en frihet under ansvar. Varje tidning måste själv använda sitt omdöme. VLT har valt att inte publicera Muhammedbilderna.” Och DET är att slå vakt om yttrandefriheten?! Att ägna sig åt självcensur och nervöst och oroligt frågar sig vad man ska våga publicera imorgon?! Vilken yttrandefrihet!

Ursäkta mig, men det låter på Dick som om han snarare förespråkade ”yttrandetvång” än yttrandefrihet. Bulten i Bo desarmerar Dick på följande briljanta sätt:

”Dick – om du nu tycker teckningarna är så bra – publicera dem på din egen blogg, vetja. Låt mig och eventuella chefredaktörer som anser att dessa inte håller måttet få slippa!”

Johan Ekelius är ett annat exempel på en pitbull som morrande från sin krönika i Aftonbladet söker efter ”mjukdelar” att bita tag i:

”För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob”

Jasså? Om ett gäng skinheads går bärsärk i Årjäng eller Linköping är vi Svenskar då Människorna som Utvecklingen Glömde?

Hå-hå-ja-ja

Uppdatering:

Läste precis Johan Ehrenbergs artikel i aftonbladet om yttrandrefrihet, religion och politik (samma som Bulten tar upp i sin postning jag nämner ovan) och jag måste säga att Johan återigen bevisar att han är en av Sveriges mest skärpta journalister:

”Det är precis det som händer internationellt i dag när Europas ledare struntar i att säga A (jag är emot budskapet) utan går direkt på B (budskapet ska få framföras) och därmed ger nya vedträn till fundamentalistiska reaktionära grupper.
Varför gör man det?
För att försvara vår yttrandefrihet? Eller för att säga: ”Vi är mäktigast, vi håller samman, vi lyssnar inte på er.”
Det finns ett missförstånd om yttrande- och tryckfriheten här.
Poängen med den är att man just kan ta avstånd från innehållet – även som politisk ledare.
I en diktatur går inte det. Kritiserar diktatorn en tidning så dör den. Se Kina som aktuellt exempel.
I en demokrati är det en politikers förbannade plikt att kritisera publiceringar han/hon ogillar, även om han så är statsminister eller folkpartiledare.
Det kallas politisk debatt.”

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten. Vi har redan i dag begränsningar i yttrandefriheten i väst. I Tyskland är det till exempel förbjudet att visa Nazistflaggan offentligt eller att göra Hitlerhälsning. I Sverige har vi en rad inskränkningar i yttrandefriheten, bland annat med hänvisning till rikets säkerhet, hetslagen m.m. Om vi ville göra en till så skulle vi kunna det utan att förlora ”our way of living”. Det viktigaste i den här soppan är frågan om makt och hur den kommer till uttryck, i Sverige, Danmark, Syrien och Libanon. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara frågan om bilderna har kränkt muslimer, för kränkta har de varit sedan de gradvis förlorade inflytande i sin egen region efter första världskriget. Bilderna är bara ytterligare en katalysator.

När det blir en fråga om makt så kan man notera flera saker: skribenter som spyr galla över ”halvgalna vildar”, ger uttryck för ett slags maktlöshet (och en synnerligt dålig smak i munnen). Världen har förändrats. Det är inte längre säkert att den starkaste i väst kan hävda sin dominans gentemot länder i syd och öst, ens med vapen (vilket kriget i Irak visar). Vi kan välja att börja slåss på en massa olika fronter, eller att långsamt anpassa oss till situationen och förändra våra samhällen, för oundvikligen, steg för steg kommer dessa länder som vi tidigare alltid lyckats betvinga att stiga in i vår maktsfär, om inte som fullvärdiga medlemmar som utmanare. Sydostasien har redan gjort det, Sydamerika är på gång och för Afrika kommer det att dröja länge än. Det som händer i Mellanöstern är ett slags föraning om deras vilja till insteg och att man inte drar sig för att utmana vår hegemoni. Vi bör agera utifrån dessa förutsättningar, inte genom att lägga oss platta, men inte heller genom att ignorera deras aspirationer på inflytande i världspolitiken.

I mitt tycke är det därför meningslöst att prata om att vi ska bringa demokrati till Mellanösterns teokratier och diktaturer. Det är lika mycket vi som kommer att bringas en ny ordning, som inte nödvändigtvis kommer att se ut som dagens demokrati, något vi redan har börjat med när det gäller lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Problemet från vår sida är i mitt tycke att vi i väst inte längre har någon stark, modererande politisk kraft som kan verka i denna spricka mellan dominerande och dominant. Att prata om yttrandefriheten som en absolut entitet och som objektet för den här striden är därför kontraproduktivt eftersom det stoppar varje möjlighet att ta sig an drivkrafterna bakom våldet och därmed en möjlighet att lindra det. Det har inget med ”offermentalitet” eller ”att-tycka-synd-om” att göra.

Så liberalismen är alltså död, eller?

Jag har inte blivit så omtumlad av någon bok på länge som Immanuel Wallersteins essäsamling ”Liberalismens död, slutet på den rådande världsordningen”, som skrevs 1995-98 och utkom 2001 på vertigo förlag i svensk översättning (ISBN: 91-973491-4-3 ). Denna inflytelserike amerikanske sociolog, som ägnat sitt liv åt att tillsammans med ett forskarteam kartlägga det han kallar för världsssytemet, lyckas synliggöra de olika relationer som binder ihop världens olika politiska och ekonomiska aktörer på ett både glasklart och provokativt sätt. Speciellt intressant är det att läsa hans bok efter frågan om liberalismens natur som förbryllat både mig och andra här i bloggosfären på senare tid, för vad denna lilla skrift handlar om är möjligheten att liberalismen som förhärskande ideologi på den norra hemisfären faktiskt förlorade sin hegemoniska ställning när Sovjetunionen föll. ”Den verkliga betydelsen av kommunismernas kollaps är liberalismens slutliga kollaps såsom överordnad ideologi”, som Wallerstein skriver.

Wallerstein menar att liberalismen dominerat den politiska scenen som ”geokultur” sedan 1848, d.v.s att den absoberats av de dominerande politiska partierna i hela västvärlden, från konservativa till vänsterpartier, samtidigt som de traditionella liberala partierna blivit alltmer marginaliserade. Anledningen till detta har varit behovet av att kontrollera vad Wallerstein kallar för de farliga klasserna (en omskrivning för arbetarklassen eller de dominerade klasserna), eftersom dessa överallt i världssystemet hotat kapitalismen som system sedan 1848. Så vad händer efter 1989? Varför dör liberalismen? Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna, försvinner från världspolitiken samtidigt som de konservativa överger liberalismen till förmån för neokonservatism eller nyliberalism. Det liberala projektet, som handlat om att balansera de farliga klassernas behov mot kapitalisternas, förlorar plötsligt sin reella betydelse. När kommunisternas ideala (och de konservativas pragmatiska) tro på liberalismens ideer försvunnit, kan liberalerna inte längre genomföra sin balansakt.

Resultatet av denna förlorade balansakt är att de farliga klasserna inte längre kan kontrolleras med politiska medel, d.v.s med stegvis genomförda reformer inom välfärdsstaten, utan att det som verktyg som återstår är våld. ”Men bara våld kan, och detta har vi vetat åtminstone sedan Machiavelli, inte hjälpa politiska strukturer att överleva speciellt länge,” skriver Wallerstein.

Några saker slår mig efter denna omtumlande läsning:

1. ”Kriget mot terrorn” och de kontrollmekanismer den fött fram är ett typiskt uttryck för denna våldsanvändning, i brist på liberal politik.

2. De flesta som i dag kallar sig för liberala, är i egentlig mening nykonservativa eller nyliberala. De har dragit sig bort från det liberala projektet (eftersom det förlorat sin mening) men förfäktar fortfarande liberala principer, som till exempel mänskliga rättigheter, samtidigt som definitionerna för dessa mänskliga rättigheter begränsats till att gälla principen om ägande eller fri handel, med andra ord klassiska konservativa positioner. Frågan är om dessa liberaler (medvetet eller undermedvetet) försöker upprätthålla visionen om att de driver iden om det liberala samhället med konstgjord andning av rädsla för att förlora kontrollen över de farliga klasserna. Just denna tanke tycker jag blir tydlig när det gäller debatten om upproren i Frankrike där ägande och bestraffning stod i centrum för den liberala diskursen (hur hade Gladstone reagerat på upploppen?), men det förklarar också en del emotsägelsefulla resonemang som jag stött på.

3. Vi borde sluta använda begreppet ”liberala stater”.

Upptrappning med Iran i stormens öga?

Blogspot låg uppenbarligen nere hela natten till söndagen, vilket jag är den första att beklaga. Det är inte första gången och det är bara att hoppas att Google petar in lite mer pengar i Blogger så att det inte upprepas.

För att få lite perspektiv på det här med ”karikatyrerna” så tittade jag in hos Juan Cole på Informed Comment som har en utmärkt analys av Jyllandspostenhärvan som är väl värd att läsa. Jag tror att hans åsikt delas av många som har sympati för muslimers strävan efter vår respekt.

Westerners cannot feel the pain of Muslims in this instance. First, Westerners mostly live in secular societies where religious sentiments have themselves been marginalized. Second, the Muslims honor Moses and Jesus, so there is no symmetry between Christian attacks on Muhammad and Muslim critiques of the West. No Muslim cartoonist would ever lampoon the Jewish and Christian holy figures in sacred history, since Muslims believe in them, too, even if they see them all as human prophets.

Intressant också att då och då besöka al-Hayat som ofta har bra analyser ur ett mellanösternperspektiv. I artikeln Siege and Starvation knyter Abdel Wahab Badrakhan ihop Hamas valseger, Irans motstånd mot det internationella samfundet och karikatyrerna.

In light of the miserable ”Danish series,” the outbreak of the Iranian nuclear file, and the repercussions of ”Hamas'” victory in the Palestinian elections, it becomes clearer that the dispute between the West and East can go a long way. It is not only an era of ”civilized hurling insults,” nor is it only a stage of decisive hegemony. It is as if we moved from the phase of western pressure fro democratization and freedom to a phase of dealing with the electoral outcome by punishing the peoples fore their choices. It is weird that elections marked by violations and forgery, are considered with understanding and disregard, while elections, deemed to be free and acceptable by everybody, are met with threats.

Hur långt det kan gå är väl just den fråga som många ställer sig i dag. Om Iran agerar med en handelsbojkott av de länder som publicerat bilderna så kan det bli mycket kännbart för länder som Frankrike som importerar mycket olja från Iran, och om en sådan bojkott blir effektiv så vet Iranierna att de har ett verktyg med vilket de kan betvinga länderna i väst. Det ökar ju naturligtvis risken för krig mellan västmakterna och Iran. Jag blir mer och mer övertygad om att Ahmajinedad är beredd att gå mycket långt för möjligheten att bli den som slutligen tvingar USA på knä. Han kommer inte att bli mindre stärkt i den uppfattningen av de senaste dagarnas händelser i Damaskus och Beirut.

Nu brinner ambassaderna…


Jag har avhållit mig från att kommentera såpan med Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer, men nu när saken tagit ytterligare en dramatisk vändning i och med att den Danska och Svenska (och Chilenska) ambassaden stuckits i brand i Syriens huvudstad Damaskus så är det svårt att låta bli. Om man vill kan man läsa ihop upproret i Paris i höstas, händelserna i Holland efter mordet på Theo van Gogh och det som faktiskt redan skett i Sverige, när Mosken i Malmö brandbombades i vintras. Jag fruktar helt enklet en upptrappning också här. Rasisterna bakom Jihad i Malmö njuter förstås i kapp med alla ”nationalister” som gärna skulle gå ut med brandbomber i hand för att bedriva ”heligt krig” för den Svenska sakens skull. Det finns säkert extremister bland muslimer i Sverige som står beredda med egna molotovs till hands. Extremt olyckligt. Ja, jag har förståelse för att muslimer är förbannade och spyfärdiga efter att ha sett omtalade karikatyrerna, precis som Jan Hjärpe, beskriver på SvD – Brännpunkt den 2 februari. Ja, jag är ledsen över att det gått så långt att Danska regeringen mer eller mindre beordrar alla Danskar ut ur mellanöstern.

Många kommer nu helt säkert att försöka fokusera debatten på yttrandefrihetens vara eller icke vara, vilket kommer att bli en icke-debatt med målet att behålla status-quo, och därmed att begränsa medborgarnas frihet snarare än att verkligen utveckla rättsstaten.