Ovärdigt återtåg för ockupationsstyrkorna utan fred

I går var den första gången på flera månader som jag besökte bloggen Today in Iraq. För bara två år sedan var bloggen, som skrivs av fem personer varav några är veteraner, en av mina främsta nyhetskällor när det gäller kriget. Bloggen fungerar i princip som en telegrambyrå som varje dag sammanställer information om det pågående kriget från etablerade och alternativa källor. Ofta ur ett anti-krigsperspektiv skall tilläggas.



Diagram djuplänkade från BBC

Irak-kriget har blivit ansiktslöst igen, var min första reaktion vid besöket. När fokus förflyttats till Libanon, Syrien och Iran glider nyheterna från Irak in i samma formlösa dimma som den gjort tidigare. När Zarkawi dödades försvann västmedias fixpunkt i kriget från scenen. Den storm av sekteristiskt våld som oförminskat fortsätter att skörda massor av människoliv i Irak leder till utmattande rubriker där man till slut bara ser numret på antalet döda. Jaha, skulle man kunna utbrista, bara 25 döda i dag! Som vanligt rapporterar medierna sällan några detaljer om illdåden. Vem som utfört den senaste attacken och varför. Om man vill få en lite mer nyanserad bild av läget får man gå till den brittiska pressen, till the Guardian eller the Independent.

Fortfarande hävdar försvare av kriget att den amerikanska och brittiska armen måste vara kvar för att ”avsluta jobbet”, men vad som skall avslutas är oklart. Militära mål kan det väl knappast handla om längre när inte ens 140.000 soldater ur världens starkaste armé kan hålla bagdad säkert? Nej det enda realistiska ”avslut” av sådana här ”jobb” som samtidshistorien lär oss är möjlig, är att skapa en fredsuppgörelse mellan alla stridande parter och sekteristiska grupper.

Ur det perspektivet måste USA och Storbritannien först medge att ett inbördeskrig pågår och den Irakiska regeringen börja föra förhandlingar direkt med de stridande. Innan en sådan process kommer igång kommer de blodiga rubrikerna att fortsätta stirra oss i ansiktet. Det kommer dessutom inte att bli något speciellt hedervärdigt återtåg för de utländska styrkorna.

Andra bloggar om: , , , , , Pingat till:

Utrikesminister i bloggregeringen

Mattias, med bloggen ”Utsikt från höjden”, har sammanställt sitt eget val till en blogg-regering, och jag finner mig vara föreslagen till utrikesministerposten, vilket förstås är en komplimang och en stor ära. Jag har redan lovat Mattias att tacka ja till posten om vi bloggare vinner valet i höst! En som annars hade varit en het kandidat till posten i mitt tycke hade varit Thomas ”krigskrönikan” Lindström, som tyvärr försvunnit ur bloggrymden. Krigskrönikan var trots allt länge den enda riktigt bra rent utrikespolitiska bloggen i sverige.

När det gäller svt:s bloggval har det väl knappt undgått någon i sfären att Jinge och SannBlogg hoppat av efter misstanke om att webbröstningssystemet går att manipulera. Det tog några dagar innan deras namn plockades bort ur listan, men nu är det gjort. Klantigt f.ö. av Svt. Dels är bloggare bra på att leta digitala kryphål, men framför allt förtjänar de utvalda bloggarna att tas på lite större allvar än så här.

Andra bloggar om: , , , ,

Gläd er, snart går klädpriserna upp!

Och vad är det att glädjas åt, kanske den budgetmedvetne shopparen frågar sig. Låt mig förklara. I Bangladesh utbröt i maj i år en omfattande vild strejk bland textilindustriarbetare som spred sig snabbt till hela landet och till slut kom att omfatta arbetare i cirka 4000 fabriker. Striden var en kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden och eftersom Bangladesh får 80% av sina exportinkomster från textilindustrin som opererar i så kallade frihandelszoner så kan ni lätt förstå att det inte handlade om någon liten konflikt. Den var dessutom hård. 16 fabriker brändes ned under protesterna. Flera människor dog av polisvåld.

Men protesterna fick resultat. Innan konflikten var minimimånadslönen för en okvalificerad textilarbetare cirka 90 kronor, en lönenivå som legat fast sedan 1994. I juni tillsatte Bangladeshs Regering en minimilön-utredning. Och sedan dess har fabriksägarna gått med på en höjning av minimilönen till 130 kronor i månaden vilket verkar vara det som gäller just nu, även om arbetarna kräveren höjning till ca 300 kr i månaden vilket motsvarar inflationshöjningen sedan 1994. Men inte nog med detta. Vi vet alla hur globaliseringen fungerar. Om inte företagen får de lägsta priserna så flyttar de någon annanstans. Det rapporteras att Bangladesh regering nyligen lyckades få försäkringar från flera av sina största kunder, som t.ex. GAP och Wal-mart att godta en höjning av klädpriserna med 10-20%, och detta är glädjande även om höjningen kunde varit större.

GAP och Wal-Marts godtagande av priserna visar att globaliseringens mekanismer inte nödvändigtvis gäller om arbetarna är så välorganiserade som i Bangladesh, och strejkerna så omfattande så att de riskerar att kasta ett helt land till katastrofens brant. Att det skall krävas att 16 fabriker bränns ned för att det skall hända känns bara ledsamt och man kan fråga sig hur lång tid det skall ta innan nästa lönehöjning. Globaliseringsförespråkare som Johan Norberg brukar hävda att globaliseringen höjer hela länder ur fattigdom. Andra, som Ted Trainer, menar att det kanske stämmer men att det kommer att ta hundratals år för några få länder att nå vår nivå med den här takten.

Räkneexperiment: om cirka 100 år är Bangladesh textilarbetare uppe i en lön på ca 1400 kr i månaden med den här takten.

Länkar
Yahoo News: Firms agree to higher Bangladesh garment prices
DAily Star: Tk 3,000 minimum wage for RMG sector suggested
Libcom: Garment workers revolt in Bangladesh

Andra bloggar om: , , , , ,

Folkpartiets anti-rasistiska politik under lupp

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. En sak som jag ville undersöka var hur fp tacklar svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är väl ändå rasismen en fråga man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar? I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor finns det lite information om detta, även om det inte ingår som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista”. Det står bland annat att:

”Rasism och främlingsfientlighet är ett hot mot demokratin. All diskriminering och rasism måste bekämpas på ett kraftfullt sätt.”

Och det låter ju vettigt även om de följande punkterna har en liten skönhetsfläck, eller vad man nu skall kalla det:

Folkpartiet vill:
* Avidentifiera jobbansökningar
* Samla lagstiftningen mot diskriminering
* Höja skadeståndsbeloppen – det ska kosta att diskriminera
* Införa en mångfaldsutbildning för domstolspersonal
* Bekämpa antisemitismen

Bekämpa antisemitismen? Enligt vad jag lärt mig är antisemitism en form av rasism, riktad mot Judar. Man kunde m.a.o. ha skrivit bekämpa rasismen i stället. Jag överlämnar åt er att kontemplera innebörden av denna skönhetsfläck.(1)

Mer skruvat blir det dock när man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, presenterar på sina respektive avdelningar på sajten. Man hittar inte mycket som handlar om svenskars rasism och diskriminering mot invandrare. Sabuni skriver mest om frågor som handlar om slöjor, hedersmord, könsstympning och religiösa friskolor. Rojas verkar å sin sida bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar som nyligen publicerats i DN som jag hittar en intressant definition av fp:s antidiskrimineringspolitik.

Rojas resonemang är lite snårigt men går i korthet ut på följande: Genom att invandrare inte kan svenska och inte får lära sig om den svenska kulturen (i t.ex skolan) får de en minoritetsnackdel, vilket leder till utslagning. Om jag har förstått honom rätt så menar han att den antidiskrimineringspolitik som Masoud Kamali förfäktar innebär att man gör ”majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket”, irrelevant.

Rojas vill i stället för denna ”ansats” förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

”Det motsatta förhållningssättet prioriterar själva integrationen och det är det som Cecilia Wikström fångar så väl med sina förslag om att förstärka svenska språket och kunskaperna om den litteratur som ger språket både djup och liv. I stället för att se majoritetskulturen som ett hinder att ta bort, vill Wikström ge alla svenskar, infödda eller invandrade, tillgång till den och det språk som är dess bärare.”

”Att förändra de institutioner som i dag dömer en inte försumbar del av den svenska befolkningen till krympta livschanser är, utifrån ett sådant synsätt, en av antidiskrimineringspolitikens främsta uppgifter.”

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för antidiskrimineringspolitiken är att förändra institutioner, som t.ex. skolan, så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det egentligen bara staten och dess institutioner som diskriminerar invandrare, plus det paradoxala faktum att invandrarna diskriminerar sig själva. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt, i alla fall om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik.

Det stärker bara mig i min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

1) En liten faktaruta. Enligt brå var mindre än 5% av alla hatbrott 2005 relaterade till antisemitism.

Andra bloggar om: , , , , ,

FP:s skruvade antidiskrimineringspolitik

De senaste dagarnas intensiva debatt med Lennart Regebro om huruvida folkpartiet fiskar i så kallade grumliga vatten har inte bara genererat en massa nya intressanta ord med prefixet brun (som t.ex. brunskåpet, brunmålning, brunstämpling och brunvandring) utan också att jag tagit mig en närmre titt på vad folkpartiet de facto säger om sin integrationspolitik. Och vad som slår mig är att det verkar som om man faktiskt saknar ett åtgärdsprogram för att tackla svenskars diskriminering och rasism mot invandrare. Hur politiskt korrekt det än kan verka så är detta väl ändå en åtgärd man inte kan negligera om man vill ta integrationsfrågan på allvar?

I den information som jag (visserligen rätt snabbt men ändå) studerat på FP:s hemsidor sägs inget om något sådant program i detalj. Visserligen sägs det på några ställen att man måste bekämpa diskriminering (t.o.m oförsonligt), men ingår inte som en åtgärdspunkt på partiets ”kravlista” som jag hittar i PDF:en integrationslösningar.

• Inför en jobb- och utvecklingsgaranti
med krav på motprestation
• Tredubbla antalet närpoliser i utanförskapsområden
• Inför en kunskapsgaranti i skolan
• Avidentifiera jobbansökningar
• Värna det demokratiska samhällets
värdegrund
• Krafttag mot hedersvåld, könsstympning
samt barn- och tvångsäktenskap
• Språket är nyckeln till integration
• Inför språkkrav för medborgarskap

När man tittar på de artiklar som FP:s representanter i invandrings- och integrationsfrågor Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni har skrivit så hittar man mycket lite som har med svenskars rasism och diskriminering att göra. Sabuni verkar mest titta på frågor som handlar om hur man skall kunna begränsa utövande av muslimsk kultur i Sverige, visserligen ibland behjärtansvärt som i fallet med hedersmord och könsstympning. Rojas verkar å sin sida verkar bedriva något av ett personligt korståg mot rasismbegreppet i några polemiska artiklar mot bl.a statens integrationsutredare Masoud Kamali (vars utredning jag f.ö. inte läst) och det är i en av dessa artiklar publicerad i DN som jag tror jag hittar lösningen på varför antidiskrimineringspolitiken saknas i FP.s program.

Rojas resonemang är lite snårigt men går i korthet ut på följande: Genom att invandrare inte kan svenska och inte får lära sig om den svenska kulturen (i t.ex skolan) får de en minoritetsnackdel, vilket leder till utslagning.

”Det är vad en antidiskrimineringspolitik ska syfta till, att skapa lika möjligheter genom att för alla praktiska ändamål göra irrelevant allt det som hör till majoritetens kulturarv, från moraliska grundvärderingar och historiska referenspunkter till språket. Det är en sådan ansats som exempelvis regeringens integrationsutredare, Masoud Kamali, förfäktar.”

Rojas vill i stället för detta förespråka en ”liberal integrationspolitik”. Genom att se till att alla får tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket (genom t.ex. en litteraturkanon) så kan invandrarna lyftas ur utanförskapet.

”Det motsatta förhållningssättet prioriterar själva integrationen och det är det som Cecilia Wikström fångar så väl med sina förslag om att förstärka svenska språket och kunskaperna om den litteratur som ger språket både djup och liv. I stället för att se majoritetskulturen som ett hinder att ta bort, vill Wikström ge alla svenskar, infödda eller invandrade, tillgång till den och det språk som är dess bärare.”

”Att förändra de institutioner som i dag dömer en inte försumbar del av den svenska befolkningen till krympta livschanser är, utifrån ett sådant synsätt, en av antidiskrimineringspolitikens främsta uppgifter.”

Vad är det som Rojas faktiskt säger här? Jo, det är att en av de främsta uppgifterna för ett antidiskrimineringsprogram är att förändra institutioner som t.ex. skolan så att man kan lära alla invandrare om det svenska språket och den svenska kulturen. Och min slutledning av detta resonemang är att i FP:s värld är det bara institutionerna och invandrarna själva som diskriminerar invandrare. Att några speciella åtgärder skulle behöva vidtas mot Svenskars rasism eller hatbrott mot invandrare förefaller inte nödvändigt om man skall tro Rojas, och därmed visar sig inga sådana program heller i FP:s kravlista. Tvärtom är punkter som t.ex ”Språket är nyckeln till integration” uppenbarligen en del av FP:s antidiskrimineringspolitik. Det stärker bara min uppfattning att FP:s integrationspolitik är ämnad att lugna oroade svenskar.

Notera: jag har inte plöjt HELA FP-sajten, så den som hittar något som motsäger ovanstående får gärna ge mig info. Jag har BARA tittat på FP och inte på något annat parti.

Om arbetarrörelsens koma i globaliseringsfrågan

Så när vi ändå håller på att diskutera rasism så är det då kanske dags att ta upp också vänsterns rasism, eller kanske snarare klassism, som utlösts av den i särklass viktigaste frågan i valet som jag ser det, den om arbetslösheten. Just nu pågår en mycket intressant diskussion om detta på Johan Sjölanders blogg som kan rekommenderas. Rasism bland arbetare är inget nytt fenomen i industrialismens historia. Jag skulle säga att rasism alltid riskerar att frodas när resurserna är knappa och olika befolkningsgrupper tvingas konkurrera med varandra om jobb och mark. Jag kommer osökt att tänka på den rasism som vita arbetare utävade mot indianer, asiater och svarta vilket Howard Zinn berättar om i sin bok om det amerikanska folkets historia. Den internationella solidariteten dyker visserligen upp på scenen på riktigt under dekolonialiseringen, men under en tid när ekonomin i väst är god, och arbetslösheten tämligen marginell. Invandringen från tredje världen har inte heller riktigt tagit fart. Immanuel Wallerstein brukar beteckna 1968 som slutet på de goda efterkrigsåren och början på den långa recessionskurva som vi nu befinner oss i. Och där någonstans börjar också globaliseringen att få genomslag.

Jag skulle inte säga att dagens arbetarrörelse och socialdemokrati är uttalat rasistisk, men rörelserna står inför ett dilemma, som lätt lockar fram restriktiva åtgärder i invandringsfrågor. Sossarna och facket har målat in sig i ett hörn där de bara kan se hur deras solidaritetsbygge raseras bit för bit. Vad är då dilemmat? Företagsflyttar av produktion till låglöneländer bidrar till fenomenet job-less growth. Mer vinster kommer in, men det skapas inga nya jobb. Företagen får högre vinster och staten mer utgifter. Facken verkar vara så förlamade inför den här situationen att man verkar ha stängt in sig i en skyddande bubbla, och gått i koma bakom klassbarriären, där man inväntar polska pigor och afrikanska gästarbetare med skiftnycklarna i högsta hugg. Högern säger att lösningen är att minska arbetsgivaravgifter, införa låglönejobb, sämre villkor för studenter etcetera. Och de blir inte motsagda!

Lösningen som jag ser det är inte nödvändigtvis att sänka svenska löner, utan att höja lönerna i låglöneländer, och att göra Svenska företag ansvariga för de arbetare de använder sig av i Pakistan, Kina och Indonesien. Och nu pratar jag inte om några flimsiga csr-program eller certifikat utan om lagstiftning. Rätt och slätt. Redan i dag pågår protester i Kina och Pakistan mot de usla lönerna, protester som vi aldrig hör talas om. De enda som verkar bry sig är den globala rättviserörelsen som gång på gång avslöjar miserabla förhållanden för arbetare i sweatshops och lyckas få företag att införa bättre arbetsförhållanden. Socialdemokraterna är så rädda för att irritera företagen att de hellre väntar ut katastrofen än att förbereda både arbetare och företag på tuffare tider. För katastrofen kommer. När kinesiska arbetare börjar att få bättre löner, så är det slut med billiga plastbaljor till folket.

Så vad väntar ni på, Sveriges arbetarrörelse? Ut och demonstrera och strejka för att era kinesiska och indonesiska kollegor skall få bättre betalt för sitt arbete!

Jag har skrivit om detta förut.

Andra bloggar om: , , , , ,

Tories ber om ursäkt för ANC:s terrorstämpel

Under 80-talet brännmärkte ”Järnladyn” Margaret Tatcher ANC som en terroristorganisation och vägrade dessutom att genomföra sanktioner mot den Sydafrikanska apartheidregimen. Nu tar partiets nye ledare David Cameron bladet från munnen och förklarar att hon hade fel och att mycket av den positiva utveckling som Sydafrika går igenom i dag är tack vare och inte trots ANC:s arbete. Tatchers gamla partikamrater protesterar förstås: ”Her former spokesman, Sir Bernard Ingham, said: ‘I wonder whether David Cameron is a Conservative.'” rapporterar The Observer.

Det är rakryggat av Cameron att ta det här steget och man kunde bara önska att andra följde hans exempel. Visst kan det finnas någon underliggande agenda, och visst är det lätt att be om ursäkt för andras misstag, men det struntar jag i. Handlingen i sig förtjänar respekt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Technorati Tags:

Konsekvenserna av kriget i Libanon och Israel

Väldigt många analytiker verkar vara ense om att Israels och Libanons krig förändrat spelreglerna i mellanöstern. Ohlmert är under stark kritik i Israel för arméns oförmåga att helt underkuva den bångstyriga Hezbollah-milisen, medan de senare framstår som hjältar i Palestina. Vissa anser att detta slag också kommer att förändra strategierna i USA:s globala krig mot terrorn, andra att det bara är en förövning inför ett ännu mer drastiskt krig mot Iran.

Den ständigt grävande Seymour Hersh
undersöker den senare kopplingen i en artikel i the New Yorker, publicerad den 14 augusti. Han menar att mycket pekar på att kriget varit en förövning inför ett kommande krig mellan Iran och USA. Ett operativt och aktivt Hezbollah är ett stort aber i Pentagons krigsscenarier. Om Israel hade slagit ut Hezbollah hade det hotet varit undanröjt. Nu verkar det som man är tvungen att isolera Libanon för att hindra vapeninflödet för att komma åt milisen. Iran å sin sida är naturligtvis mycket medvetna om styrkan i Hezbolla-kortet och har uppenbarligen försett milisen med avancerade vapen under de senaste sex månaderna som Nasrallah nu fått möjlighet att testa i riktiga strider.

Den libanesiska tidningen Dar Al Hayat, har en rad intressanta artiklar på Engelska i sin onlineupplaga som försöker analysera konsekvenserna av kriget, och en av dessa är skriven av Patrick Seale (18/8) som bland annat påpekar att ett resultat av kriget är att Syrien nu kommit in från kylan trots alla försök från västmakterna att isolera landet från Libanons affärer. Seale menar att en uppgörelse i Libanon utan Syriens medverkan är omöjlig och att landet krav på säkra gränser är legitima.

The Guardian (26/8) berättar om stämningen i de Palestinska territorierna på Gaza och Västbanken, där man både är oroade för mer våld från de militanta palestinska fraktionerna, samtidigt som Hezbollahs framgångar gett andra hopp om en lösning på den pressade situationen.

Till sist Göran Rosenbergs krönika i DN 12/8 som pekar på att konflikten kan ha öppnat dörren för fredliga lösningar på konflikten. Han menar att det ”är mycket som talar för att kriget i Libanon blir det sista slaget i GWOT (the Global War on Terror)”. I första hand därför att slaget återigen är förlorat /…/ Det är förlorat därför att det slags fiende som libanesiska Hizbollah representerar, liksom det slags fiende som palestinska Hamas representerar, inte kan avskräckas med mindre än att hela den befolkning som de tillhör och rekryteras ur och ”gömmer” sig hos fördrivs eller utplånas.
/…/
Hög tid alltså för en helt annan strid i området, med politik och förhandlingar som huvudvapen och det internationella samfundet som medaktör. Om så krävs med några ”robusta” insatsstyrkor och ”ett starkt mandat” i bakfickan. Alternativet tål inte ens att tänka på.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Begreppet rasism under lupp

Begreppet rasism flyger som en oljad gatsten genom luften i dessa dagar. Leijonborg och Meissner duckar vilt och hivar tillbaks motanklagelser. Det är helt klart inte särdeles rumsrent att betecknas som rasist i dagens samhälle, samtidigt som många verkar gå och bära på en ilska mot det man kallar det multikulturella samhället. Den fråga som många verkar tampas med är hur man skall kunna förorda en segregerande politik utan att framstå som rasist. Och svaret är enkelt: det går inte. Varför? Jo, därför att segregering utefter etniska linjer är själva essensen i rasism-begreppet som vi använder det i dag. I svenska Wikipedia kan man läsa följande:

”I det engelska språket används här två uttryck: racism respektive racialism. /…/ Det senare uttrycket beskriver vad många av de som i dagens Sverige kallas rasister strävar efter; nämligen att alla raser i och för sig ska anses som likvärdiga, men att rasfrågan ändå ska ha en grundläggande politisk betydelse, och starkt tala emot migration mellan olika länder, rasblandning och integration. Uppfattningen var fram till mitten på 1900-talet spridd bland annat USA:s sydstater, som tillämpade principen ”separate but equal”, samt i Sydafrika där den utgjorde ideologisk grund för apartheid.”

Låt oss därför vara rättvisa mot Leijonborg och Meissner. FP:s förslag till språktester är inte med nödvändighet baserat på rasism eftersom det syftar till integration. Det är å andra sidan få som verkligen kallat dem rasister i den offentliga debatten, och det är därför ett slags rökridå att som Leijonborg gör gå ut och försvara sig mot ”rasism”-anklagelserna. Varför gör man det? Kanske därför att man vet att man flirtar med en del av väljarkåren som faktiskt har rasistiska åsikter. Genom att vifta bort anklagelserna om rasism bemöter man inte sina kritiker, utan skickar snarare en signal till dessa väljare: ”det ni tycker är inte rasism”. Långsökt? Det är valtider!

Att däremot, som Lennart Regebro, påstå att ”det i sverige är rasistiskt att diskutera invandringspolitik” är en begreppslig kullerbytta utan like. Detsamma med de som försöker bevisa att Nyléns uttalanden härförleden inte är rasistiska.

Andra bloggar om: , , , ,

Dagens citat: Bo Nylén, Villaägarna

Det här citatet är verkligen inget att skratta åt, men jag kan bara inte låta bli.

”invandrarna blir svenska medborgare och sedan nämndemän lätt som en plätt. Sen inför de sharialagar”

Det slår mig att det finns dom som verkligen, verkligen, tror på och/eller är rädda för att det skall bli sharialagar i Sverige! Att det skall rusa omkring talibaner i deras villaträdgårdar och vifta med kalashnikovs, förbjuda villaägarnas döttrar att läsa aftonbladet puls och stänga ner alla krogar på stureplan. Tvinga deras fruar att gå i Burkha och dem själva att avstå från baconburgare. Begreppet sharialagar har blivit ett invandrarfientligt buzzword som ingen egentligen vet någonting om förutom att man har sett suddiga tv-bilder på halshuggningar från Saudi-arabien. Ta er samman kära villaägare! Ni kommer inte bli stenade i morgon.

Uppdatering: Hanna Löfqvist på bloggen Vänster har publicerat ett utdrag ur konversationen.

Det slår mig också att den nya tekniken skapar ett nytt ”folkligt” lager i bodström-samhället där avlyssning/inspelning kommer inte bara från staten utan också medborgarna själva.

Andra bloggar om: , ,