krig och fred – Sida 2

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING: Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: politik, gaza, israel, palestina, fatah, hamas, krig, fred, ickevåld, civil olydnad, intressant

Oops, we did it again!

Hoppsan, det pågår visst ett nytt krig i världen. Och vi satsade som vanligt på fel häst, men eftersom de inte var islamister så gör det nog inte så mycket. Och det är ju än så länge bara 1300 döda så det är ju ingen idé att riva upp himmel och jord för den sakens skull. Från Sydafrikanska Mail & Guardian/reuters

Michael Weinstein, a US expert on Somalia at Purdue University, said the international community had tied itself up by backing a government without a broad national constituency.

President Abdullahi Yusuf’s administration was set up at internationally endorsed peace talks in Kenya in 2004 in the 14th attempt to restore central rule so Somalia since 1991.

”For the major [world] leaders, there is a tremendous embarrassment over Somalia,” he said. ”They have committed themselves to supporting the interim government — a government that has no broad legitimacy, a failing government.

”This is the heart of the problem. … But Western leaders can’t back out now, so of course they have 100% no interest in bringing global attention to Somalia.

”There is no doubt that Somalia has been shoved aside by major media outlets and global leaders, and the Somali diaspora is left crying in the wilderness.” —

Andra bloggar om: politik, afrika, terrorism, somalia, etiopien

Militära myter i förändring

Det verkar som om de starka myterna om andra världskriget håller på att överträda nationsbarriärerna och att nya bilder av ”den andres” krig bryter in i de strikt nationellt anknutna kultursfärerna. Filmerna ”Letters from Iwo Jima” (producerad av Clint Eastwood) och den franska filmen ”Indigènes” är två bra exempel på en sådan uppmjukning inom kulturproduktionen. Frågan är om de skulle ha kunnat göras (och nått en stor publik) för bara tio år sedan. Gunnar Fredriksson tar bland annat upp ”The Hollywood Interpretation of History” tillsammans med en rad andra mytbildande faktorer i en utmärkt essä som publicerades i DN den 25 april. Bland annat visar han på hur Sovjetunionens insatser och offer för att vinna kriget systematiskt förringats i den västliga historieskrivningen.

”En kommentator skriver under rubriken ”myternas dårskap” att slaget vid el-Alamein var som ett ”kroggräl” jämfört med vad som pågick på östfronten. I varje fall kan det kvantitativt liknas vid kampen om vilken by eller småstad som helst i Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina eller Polen./…/ Invasionen i Normandie 1944 krävde 120.000 liv, mycket nog kan man tycka; men då hade över fem miljoner soldater stupat eller dött av köld på östfronten, vartill kommer 20 miljoner civila offer.”

Argumentet att USA befriade Europa från Hitlers tyrrani (och att Europa därför borde stötta USA i Kriget mot Terrorismen) har jag själv mött så många gånger på amerikanska (och svenska) bloggar att jag inte kan räkna dom. Jag är själv uppfödd på denna amerikaniserade version av historien som jag antar kommer från hem, skola, kultur och media. Jag kan inte åminna mig att någon någon gång under mina första tjugo levnadsår sagt till mig att Sovjet vann kriget med hjälp av britter och amerikaner. Samtidigt är det i den kontexten man måste se ryssarnas upprördhet över flyttandet av ett monument i Tallin. I Ryssland kallas den 8 maj, den dag då den tyska krigsmakten kapitulerade inför röda armén, talande nog för segerdagen. När jag var i Berlin i maj 2005 för att ta del av sextioårsfirandet av krigsslutet konstaterade jag något förvånad att jag trots aktivt letande inte kunde hitta en enda renodlat amerikansk ceremoni. Ryssarna firade å andra sidan kungligt med både kransnedläggningar och andra festligheter. Var amerikanerna befann sig vet jag inte. Kanske i Normandie?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, ryssland, usa, andra världskriget, sovjet, sovjetunionen

Självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater?

Angående gårdagens postning om Lars Adaktussons kolumn i SvD så finns det några saker att tillägga. Adaktusson har träffat företrädare för organisationen Estehadion som undervisar om martyrskap, vilket bland annat omfattar själmordsuppdrag och menar att ”värvningen av unga självmordsbombare [tillsammans med våldsinriktade barnprogram] är delar av en politisk ideologi som i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati”.

Självmordsattacker är en militär taktik som man vet fungerar i ett krig mot väst allt sedan USA drog sig ur Libanon efter en självmordsattack mot en armeförläggning i Libanon i början på 1980-talet, och som sådan varken mer orimlig eller mer moraliskt förklastlig än någon annan taktik som syftar mot militär seger.

Däremot anser jag att varje krig är är något som måste vara en nationalstats absolut sista utväg oavsett strategi och taktik. I dagens krig är det framför allt civilbefolkningen (och miljön) som får lida, och det civila samhället som slås sönder oavsett om det sker med hjälp av självmordsbombare, klusterbomber eller barnsoldater. I väst lever vi med vår egen militära myt: att krig görs upp mellan nationalstater i ärofyllda slag i glesbygd där det knappt finns några civilister (ex: Kursk, El Alamein, Iwo Jima) när verkligheten ser helt annorlunda ut.

När USA invaderade Irak var det tänkt som ett traditionellt mellanstatligt krig, ja det verkade som om USA bara hade ett sådant scenario i åtanke. När det snabbt övergick till att bli ett mer samtida krig efter tre månader stod man handfallna. Lärdomen av Irakkriget (och kriget mellan Israel och Libanon) måste vara att länder i väst måste räkna med ett långdraget, lågintensivt och assymetriskt krig närhelst man önskar föra krig mot underlägsna nationer med stark stridsmoral och att man i så fall bidrar till civilbefolkningens lidande även om man inte själv trycker på avtryckaren.

Min fråga till Adaktusson är därför om värvningen av amerikanska ungdomar till militära uppdrag i Irak också i grunden utmanar det mest fundamentala i synen på människovärde och demokrati?

Andra bloggar om: politik, samhälle, krig, iran, usa, adaktusson, karbala, självmordsbombare

Debatten om JAS fortsätter

Jag vill bara i all hast rekommendera en debattartikel av Frida Blom och Bengt Krstiansson i dagens SvD där de är skarpt kritiska till militärens vilja att sätta in JAS i våra militära utlandsäventyr, för att till exempel stötta ISAF styrkorna i Afghanistan. De formulerar också på ett bra sätt hur en annan väg för ISAF skulle kunna se ut:

Det finns ett tredje mer hoppfullt alternativ, som bygger på att ISAF avhåller sig från offensiv krigföring och istället agerar som en trovärdig säkerhetsfrämjande styrka. ISAF:s soldater ska finnas till för den afghanska befolkningen; patrullera, bistå lokala krafter, lösa människors vardagsproblem och utbilda polis och annan personal som stärker säkerheten för gemene man. Sverige måste nu ta initiativ som gör en sådan positiv utveckling möjlig.

För det första bör krav ställas på en snabb översyn av FN:s mandat för ISAF och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan. För det andra bör Sverige verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad. För det tredje bör initiativ tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer.

Min åsikt är att denna amerikanisering verkligen är ett problem. Som det ser ut i dag blir det allt svårare att dra en gräns mellan ISAF och USA:s Operation Enduring Freedom. Vi bör med andra ord ha klart för oss vad det innebär innan vi den här operationen går alltför långt. För det andra pekar Blom och Kristiansson på det som jag har berört tidigare: det finns andra vägar att gå för militära insatser av den här typen. Militären måste också den kunna tänka ”ur låddan” och fungera på ett annat sätt än på traditionellt vis. Om det någonsin är dags att pröva radikalt nya metoder så är det nu. Anledningen att vi svenskar kan göra något sådant med trovärdighet är just vår långa period av fred och relativ neutralitet.

Läs också Jinge om detta

Andra bloggar om: politik, jas, militärt, försvaret, nordic battle group, krig, fred, afghanistan

Militären gnuggar händerna: snart dags att bomba på riktigt

I dag kommer uppgifter om att den svenska militären vill börja använda JAS Gripen i internationella krigszoner. ”Förutom stridsövning för planet och dess förare skulle det bli tillfälle att visa upp Jas inför andra länders militärledningar, som Nato, vilket skulle ge ovärderlig PR för export av flygplanet i framtiden”, noterar DN.

Det gör mig ont att konstatera att Sverige i och med ett sådant uttalande nu börjar rida fullt ut på den militära våg som svept över västvärlden sedan 2001. Jag kan föreställa mig hur försvaret gnuggar händerna inför möjligheten att få pröva JAS i skarpt läge i otillgängliga bergstrakter. Eller som Jinge skriver: ”Våra svenska unga kvinnor och män ska ut i världen för att lära sig att döda, det är vad det handlar om”.

I förhandssnacket om den nya Europeiska insatsstyrkan fanns som jag förstår det en intention att inkludera civila fredsarbetare som skulle kunna göra ett kvalificerat arbete, men nu när insatsstyrkan sjösätts nämns inte ett ord om något sådant. Stockholms fria rapporterade för en tid sedan om att de reklamfilmer som armén tagit fram tvärtom motarbetar en sådan bild, och i det stora reportage som DN hade nyligen om insatsstyrkan nämns inte sådana fredsarbetare med ett ord. Militären vill nog helst undvika att bli associerad med sådana. Kanske borde jag inte vara förvånad?

”Den här kampanjen har ju inneburit att man implicit förmedlar till allmänheten känslan att konflikter ska lösas med militära medel. Och underförstått att civila medel är ingen lösning,” säger fredsforskaren Jan Öberg till Stockholms Fria.

Det är hursomhelst oerhört synd att Sverige skall behöva dras in i den våldsspiral som just nu förgiftar västvärlden när man kunde göra en Costa Rica.

Andra bloggar om: politik, samhälle, insatsstyrkan, fred, krig, nordic battle group, jas

Apropå civil olydnad

Efter alla obetalda tv-licenser som våra nya ministrar nu skyndat att pynta in så dyker frågan om vad som är civil olydnad upp i debatter och man kan bara konstatera, enligt Marcus utmärkta betraktelser i frågan, att det är knappast är frågan om civil olydnad om man, som Cecilia Stegö Chilo, utövar den i lönndom. Och, handen på hjärtat, Sverige är ändå inte en diktatur, även om skattmasen kan upplevas som nog så obehaglig för de som vill smyga undan lite av sina inkomster. Nej låt mig i stället peka på en modig grupp äldre brittiska medborgare som utan att blinka konfronterat den brittiska statens fögderi genom att helt öppet vägra betala skatt för deras lands militärutgifter. Gruppen som kallar sig för Peace Tax Seven yrkade helt enkelt att få göra skatteavdrag för militära utgifter som de inte kände att de kunde ha på sitt samvete. Vissa i gruppen har gjort ett tioprocentigt avdrag på sin skattsedel sedan slutet på 1980-talet och skänkt pengarna till NGO:er som Oxfam i stället. Sedan några år tillbaks har gruppen varit involverad i en segdragen rättsprocess med den brittiska staten som man nu tar till Europadomstolen, ett fall som skall bli intressant att följa. Så Cecilia, om du verkligen vill utöva civil olydnad mot den svenska statens ”översitteri” så bör du kanske kolla upp deras verksamhet, eller varför inte gå till Per Herngrens relativt nystartade blogg? Per är ju en av de mest erfarna personer som finns i det här landet när det gäller frågor som rör civil olydnad.

Andra bloggar om: politik, civil olydnad, fredsrörelsen, cecilia stegö chilo, skattefusk, skattebojkott

Yunus och Ellsberg: två fredspristagare att gratulera

Att Nobels fredspris i år går till Muhammad Yunus för hans vägvinnande koncept med mikrokrediter visar vilken vikt nobelkommitten lägger på fattigdomsbekämpning som en fredsskapande åtgärd. Det är ett val som förhoppningsvis kan få stor betydelse för det forsatta arbetet med att dra länder ur fattigdomsträsket.

Samtidigt vill jag passa på att slå ett slag för Jakob von Uxekulls ”alternativa fredspris”: Right Livelihood Award som i den 28 september i år delades ut till fyra mottagare, varav Daniel Ellsberg torde vara den mest kända. Daniel Ellsberg var den ”whistle-blower” som läckte de s.k. ”pentagon-pappren” till allmänheten 1969 och därmed avslöjade att Vita Huset misslett allmänheten när det gällde kriget i Vietnam. På stiftelsens webbplats finns en intervju med Ellsberg som är väl värd att läsa.

Mottagare av the right livelihood award 2006

Chico Whitaker Ferreira (Brazil) Honorary Award
“ … for a lifetime’s dedicated work for social justice that has strengthened democracy in Brazil and helped give birth to the World Social Forum, showing that ’another world is possible’ ”

Daniel Ellsberg (USA)
“ … for putting peace and truth first, at considerable personal risk, and dedicating his life to inspiring others to follow his example. ”

Ruth Manorama (India)
“ … for her commitment over decades to achieving equality for Dalit women, building effective and committed women’s organisations and working for their rights at national and international levels. ”

The Festival Internacional de Poesia de Medellin (Colombia)
“ … for showing how creativity, beauty, free expression and community can flourish amongst and overcome even deeply entrenched fear and violence. ”

NY Times och DN om valet av fredspristagare

Bilder från RLW:s hemsida:
Porträttfoto: Jock McDonald
Nedre bild: Ellsberg coming up for arrest, Boston Federal Building, June 28, 1971, foto: Cary Wolinsky

Andra bloggar om: politik, fredspriset, nobels fredspris, right livelihood award, ellsberg, mikrokrediter, ekonomi, graamen bank, muhammed yunus
technorati: politik, fredspriset, nobels fredspris, right livelihood award, ellsberg, mikrokrediter, ekonomi, graamen bank, muhammed yunus

Terrorism och svartjobb. Ett tecken på att västs dominans är på väg att brytas?

I förrgår var jag på ett ganska intressant samtal om mänskliga rättigheter och terrorism som arrangerades av Amnesty. I panelen satt Tomas Ries från utrikespolitiska institutet, konfliktforskaren Elisabeth Abriri, och Martin Scheinin som arbetat med mänskliga rättigheter för FN. Jag säger att det var ett ganska intressant seminarium, för jag saknade en mer djuplodande anknytning till politiska och ekonomiska frågeställningar, och tyckte kanske att väl mycket energi lades på att reda ut definitioner på terrorism. Grundfrågeställningen för seminariet var ändock mycket intressant. Kan vi minska hotet från terrorism om vi stärker de mänskliga rättigheterna i de länder som är mest utsatta? Inga entydiga svar gavs, men Tomas Ries från UPI tyckte jag formulerade problemställningen på ett kristallklart sätt. Vi står inför ett nytt hot i väst som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera, samtidigt som globaliseringen underlättat för terrororganisationerna. Att 60% av världens befolkning lever i fattigdom är en viktig bidragande orsak till att terrororganisationerna enkelt kan finna en rekryteringsbas.

Vad jag saknade i debatten var frågan om huruvida förändringarna i de liberla välfärdssamhällena i väst bidragit till att underlätta för terrornätverken och de para-statliga militära aktörerna. Det är förstås en fråga som hänger samman med globaliseringen, men vad finns under den? Är det kanske så att vi ser den slutgilitiga nedgången för västs dominans på den globala arenan? Att vår dominans nu är hotad på riktigt för första gången sedan kolonialiseringen?

Jag skulle vilja sätta detta påstående i ett riktigt långt historiskt perspektiv och tillåt mig presentera några punkter som skulle kunna visa på en sådan tendens:

1. Vi är inne i en ekonomisk lågkonjunktur som varat sedan slutet på 1950 talet. Detta enligt Kondratieffs lära om de långa kurvorna och hans ständige uttolkare Immanuel Wallerstein. Det bidrar till kapitalflykt, bubblor, outsourcing och massarbetslöshet, samt en uppluckring av statens inflytande och ekonomi.

2. Globaliseringen är delvis en följd av denna nedgång, men den skapar också en medvetenhet om och ett motstånd mot västs dominans i mindre bemedlade hörn av världen, samt infrastruktur (t.ex. internet) som terrorister kan använda sig av.

3. Motståndet kräver i sin tur att väst satsar astronomiska resurser för att försvara sin dominans i form av militära insatser och säkerhet för sina medborgare. I längden kan inte det vara en hållbar utveckling utan snarare en gigantiskt risk där väst riskerar att implodera under trycket av kostnaderna, i samma takt som öst och syd skapar sina egna marknader.

4. I och med att statens roll i väst sakta dräneras på sina traditionella funktioner så kommer också säkerhetssituationen att förändras. Vi kommer att få fler fria säkerhetskonsulter utan annan lojalitet än penningen, vilket urholkar statens våldsmonopol. Min favoritstatsvetare på detta område, Herfried Münkler, menar att krigen i det subsahariska Afrika och 911 skulle kunna vara en försmak till hur vår framtid ser ut. Det vill säga en återgång till ett Europa som det såg ut innan trettioåriga kriget och bildandet av de stora nationalstaterna.

5. Till sist en intressant tendens. Europa kunde bygga sin dominans på en biopolitisk faktor, nämligen att alla de kom i kontakt med dog som flugor i importerade sjukdomer, om de inte dog av förtrycket i sig. Sedan i början på nittonhundratalet har dessa befolkningsgrupper långsamt återhämtat sig rent demografiskt och börjar nu också närma sig makten i vissa delar av världen. I Bolivia är ett maktövertagande redan ett faktum.

Så vad kan man göra åt allt detta? Mitt svar är att man bör göra det bästa man kan för att lindra fallet så att det inte blir en kraschlandning. Vår dominans kommer att ta slut, men om vi inte gör det slutet så lindrigt som möjligt så riskerar vi en katastrof i form av en serie långvariga krig på vår egen hemmaplan. Ett sätt att lindra fallet är att hoppa av militärismtåget och tron på att man skall kunna bekämpa terrorism och annat motstånd med vapenmakt. Att sluta att försvara dominansen med näbbar och klor. Satsa i stället på t.ex. Human Security – fältet. Bygg förtroenden och skapa legitimitet. Freedom House undersökningar visar t.ex. att 75% av 67 länder som gått från diktatur till demokrati gjort det med fredliga medel, byggt på samarbete. Våld är med andra ord en del av problemet.

Till sist: stärk staten och förtroendet för det allmänna. Terrorismen är också nyliberalismens slutliga död eftersom den blottar en av de mest fundamentala principerna för en välfärdsstat: frågan om medborgarnas säkerhet. Svartjobbsskandalerna inom regeringen är bara ytterligare ett tecken på att förtroendet för staten minskar och att vi långsamt är på väg mot dominansens slut. Något överdrivet skulle man kunna påstå att sverige också snart kan bli en s.k. ”failed state”, där korruption och den informella sektorn till slut blir den dominerande (från 2% till 20% av BNP på fyrtio år enligt MUF). Det kommer inte att hända i morgon, men kanske redan om femtio år. Det kanske är dags att börja tänka lite på det innan det är försent?

PS. Det här blir en lång postning och jag kommer att lägga till länkar lite senare DS

Andra bloggar om: politik, samhälle, terrorism, mänskliga rättigheter, amnesty, svartjobb
Pingat till: intressant

Noterat om Israel, antisemitism och det tredje världskriget

Göran Rosenberg har skrivit en av de mest klarsynta kolumner som jag läst på länge i DN: ”Rapport från det tredje världskriget”, där han uttrycker en djup förvåning, och bestörtning, över det faktum att många i Israel ser det tredje världskriget som pågående, här och nu. Hans sammanfattar en känsla som nästan på pricken motsvarar den jag själv har inför föreställningen om ett pågående civilisationskrig.

”Vad som likväl förundrar mig är att så många runt konferensbordet tycks dela uppfattningen att Israels krig också har blivit hela västvärldens krig, eftersom den islamistiska fundamentalismen numera har blivit allas vår gemensamma fiende i ett ändlöst tredje världskrig som redan har börjat.

Jag förundrar mig, eftersom något sådant krig inte existerar i min värld. Vad som existerar i min värld är tills vidare ett huvudsakligen politiskt och socialt fenomen (religiös fundamentalism) och ett huvudsakligen polisiärt och legalt problem (terrorism). Ingetdera kan bekämpas med krig, bådadera tenderar att underblåsas av krig.

Av Israels föreställningar om ändlöst krig har västvärlden därvid ingenting att lära.”

I dag har också Forum för levande historia kommit ut med en rapport om antisemitism i Sverige. Rapporten visar att 41% av deltagarna i enkäten visar upp en negativ eller djupt negativ bild av judar, och att 5% visar upp en helt negativ bild. Det är förstås ett skrämmande resultat, som bekräftar min misstanke om att rasismen går djupare än vad man tror i det här landet. Under året kommer Forum för levande historia att genomföra två undersökningar om islamofobi respektive homofobi. Det skall bli mycket intressant att se vad resultatet blir.