Kategori: kriget mot terrorismen

Den konservativa regeringen i Australien och en rad labourpolitiker klubbade i förrgår igenom nya terroristlagar som ger staten de extraordinära befogenheterna att spärra in folk i två veckor utan häktning och att genomföra husrannsakningar utan order. Kenneth Davidson på the Age är inte nådig mot den konservative Premiärministern John Howard och hans politik.

It is hard to imagine one single act – apart from our involvement in the ”coalition of the willing” – that will do more to promote the development of home-grown terrorism than the tough new anti-terrorism laws announced by the Prime Minister and a craven bunch of Labor premiers and chief ministers.

John Howard is the master manipulator of unspecified fear in the service of his constrained vision of the future. State and territory ministers feared that if they resisted the wholesale attack on Australians’ basic liberties – including the presumption of innocence and liberty unless duly charged through the courts – they would be branded as ”soft on terrorism”. Worse, they would have the political shelf life of chopped liver if a terrorist incident did happen in the future and the record showed they were less than enthusiastic in jumping through the Prime Minister’s hoops.

Det slog mig plötsligt vilka likheter det finns mellan dagens krig mot terrorn och det tidiga nittonhundratalets skräckpropaganda för den ”Gula Faran” som var speciellt verkningsfull i Australien. Gula faran var ett uttryck för rädslan för att framför allt Kineserna skulle ”erövra” väst med aggressiv ekonomisk politik och militär kraft. Britter och Fransmän hade stött på ett starkt motstånd mot sin kolonialpolitik i Kina och svarade med ett djupt rasistiskt propagandakrig och bojkotter. Nu, hundra år senare när länder som Kina, Korea, Japan och Malaysia öppnat sina marknader för oss prisas de som tigerekonomier samtidigt som skräckpropagandan är riktad mot den Muslimska världen, om än i subtilare skepnad. Anledningarna är likartade: det demografiska hotet från ökad migration och det hårda motståndet mot västs försök att dominera mellanöstern.

Bilden har jag tagit från John Pilgers utmärkta bok: ”A Secret Country” och visar en affisch publicerad i the Sydney Bulletin ca 1900.

Under rabladret med paret Klüft-Kristiansson och Expressen under idrotts-VM i somras så figurerade åsikten bland en del sportjournalister att Carolina Klüft nog aldrig på riktigt skulle kunna vinna det svenska folkets hjärtan, som det så vackert heter. Allt är förstås relativt: det finns människor som snarare verkat dragit på sig det svenska folkets hat. En sådan person är Mehdi Ghezali som satt två och ett halvt år på Guantanamo Bay utan anklagelse innan han släpptes. Jag har precis läst Gösta Hulténs bok ”Fånge på Guantánamo: Mehdi Ghezali berättar” som gavs ut i våras på Leopard förlag. Gösta Hultén ingick i den s.k. Guantánamogruppen som jobbade på att få Ghezali frigiven.

Boken är verkligen intressant ur många aspekter. Den beskriver inte bara den outhärdligt deprimerande och meningslösa tillvaron i camp x-ray utan också mötet mellan Hultén och Ghezali och mediedrevet efter den senare. Det är framför allt det sista sidorna i boken som får mig att rysa. Ghezali har inte bara uthärdat nästan tre år under extrema förhållanden, nu när han äntligen är frigiven och tillbaks på svensk mark väntar ytterligare ett stålbad: mötet med det svenska folket.

Efter att har flytt mediadrevet till en stuga på okänd ort ser sig Ghehali tillslut nödgad att hålla en presskonferens. Det är när han senare tittar på inslaget i Aktuellt som följande händer:

”Tillsammans med Mehdi ser vi på inslaget i SVTs Aktuellt om »en pappa med barnvagn«, som påstås vilja ge Mehdi »ett skott i pannan, och fort ska det gå«. Det ar en öppen uppmaning till mord. Han är vid gott mod när presskonferensen är överstånden. Han har klarat den bra. Men nu ser vi hur han tystnar, knyter sig och bleknar.
Skulle det vara tänkbart att göra ett sådant inslag om offret hade varit en zigenare eller en jude och inte en muslim, som först beskrivits som »misstankt terrorist«? Vem har frammanat den bild av Mehdi som nu väcker så mordiska tankar hos en småbarnspappa i Örebro?
…
Mehdi tog oerhört illa vid sig av dödshotet i TV. Glädjen över att vara fri förbyttes snabbt i frustration och sorg. Han ar förtvivlad, har svårt att sova och är djupt deprimerad.
Han vet inte att samma media haft många inslag där hans fångenskap ifrågasatts och kritiserats.
Mehdi hade i två år beskrivits som »misstänkt terrorist«, misstänkt »al-Qaidamedlem« eller »taliban«. Han hade så många gånger kallats »taliban« och den »terroristmisstänkte svensken« att vi borde ha förstått att vissa av bara farten skulle fortsätta i dessa spår. Men långt ifrån alla media deltog i misstänkliggörandet och det var omdiskute-rat på många redaktioner.
– Nar jag kom hem ville de inte att folk skulle tänka på all tortyr och allt lidande som jag har gått igenom i två och ett halvt år, utan de försökte ge en terroristbild av mig, sager Mehdi.
– Därför känner jag och säger till mig själv: Jag är ingen svensk och har aldrig känt mig som en svensk och kommer aldrig att känna mig som en svensk och kommer aldrig att bli behandlad som en svensk -fast jag ar född och uppväxt här.”

Blogosfären kan innehålla många elakheter men att SVT publicerar den typen av dödshot som beskrivs ovan gör mig illamående.

BBC rapporterar att delar av den oberoende utredningen kring den Brittiska anti-terrorpolisens dödsskjutning av elektrikern Menezes har läckt ut och jämför delar av den med vad som tidigare rapporterats av polisen och av vittnen. Något som har stört mig i den här historien är graden av våld, som för mig verkar extrem och en bekräftelse, vad nu den kan vara värd, visar sig i det läckta dokumentet.

”Dokumentet säger att en undersökning av liket visade att Herr Menenez hade blivit skjuten sju gånger i huvudet, en gång i skuldran och att tre skott missat”.

Jag menar, kom igen! Sju skott i huvudet tycks tyda inte bara på en avrättning utan antingen på ett gravt och sjukligt övervåld eller på en enorm nervositet av den aktuella polisen, eller poliserna. Ett huvud erbjuder ingen stor träffyta. Eftersom sju av elva skott träffat huvudet tyder det på att offret inte var på flykt, och undersökningen säger att Menenez satt ner vid tillfället. Kanske kan svaret ges av den typ av vapen som använts.

Den Svenska polisen har använt sig av handeldvapnet Walther PPK som också är den klassiska Bond-pistolen. Jag har ingen aning om detta vapen använts i det här fallet men det är inte omöjligt. En uppföljare till PPK heter PP7 Special Issue och beskrivs på www.rhodesmill.org på detta sätt: ”Based on the famous Walther PPK issued to Bond by M, this elegant pistol combines superb accuracy with speed sufficient to unload an entire clip in just over a second. The rounds inflict average damage. When silenced the PP7 is the most quiet firearm in the game, useful for dispatching enemy personnel cleanly and without disturbance during covert operations. It may also be called upon to deliver accurate shots at medium to long range when a sighted weapon is unavailable or presents too narrow a field of view; but at close range weapons with larger clips will usually be more effective”.

På sajten sägs att den maximala avfyringshastigheten är 6 kulor i sekunden. För att ta ut Menenez med ett vapen och elva kulor krävdes minst två sekunders eldgivning, kanske mer. Det går alltså på ett par sekunder att inte bara döda en människa utan att fullständigt massakrera denne. För att förstå detta kan man själv göra ett test. Lyft armen med en inbillad pistol, tryck av och räkna samtidigt 1001, 1002, 1003…

Man kan förstå en polis under extrem stress, visst. Det som är skrämmande är moderna eldhandvapens extrema förstörelseförmåga. Det verkar helt enkelt vara svårt att skjuta för att skada. Ett längre tryck på avtryckaren under stress och vips så är hotet till köttfärs. Till alla er som måste gå ut under dessa dagar: om ni blir tilltalad av en polis på offentlig plats, gör inga häftiga rörelser, håll armarna ut från kroppen, visa handflatorna och stå kvar på stället och invänta order.

ANM: bilden ovan är av en Walther P99 och djuplänkad från Wikipedia

För den kalenderbitare som verkligen vill sätta sig in i vem som sade och gjorde vad och när i rabaldret kring den Amerikanska Yellowcakeaffären så rekommenderas starkt följande tidslinje på factcheck.org.

När jag då och då besöker de liberala delarna av medielandskapet, vilket jag ofta gör, å möts jag för det mesta av en oförsonlig hållning mot alla de som på något sätt försöker att se de historiska sambanden bakom de våldshändelser som plågar vår samtid, som terrorismen och kriget mot terrorn. Ordet ”terroristkramare” förekommer kanske inte på dagstidningarnas ledarsidor men väl i blogosfären.

Om delar av vänstern verkar passiv när bomber exploderar i Londons tunnelbana så beror det kanske på att många på vänsterkanten anser att kriget mot terrorn inte är deras krig utan tvärtom en frukt av nykonservativt powerplay i slutfasen av det kalla kriget och i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning, ett powerplay som nu slår tillbaka. Extremvänstern, som fortfarande tror på en revolution av marxist-leninistisk modell är förstås ett undantag, men det är verkligen en försvinnande liten del av den tioprocentiga fraktion av den svenska befolkningen som anser sig stå till vänster om Socialdemokraterna.

De egentliga terroristkramarna hittar man tyvärr i det motsatta lägret. I desperata ansträngningar att få in en fot i ett motvilligt mellanöstern har alltför många västliga aktörer varit alltför villiga att stötta ytterst tvivelaktiga militanta och odemokratiska rörelser. Det handlar förstås om den eviga kampen om makten och tillgångarna.

Sedan andra världskriget har USA ständigt försökt att få kontroll över mellanöstern utan att lyckas. Islamismen är en så grav nagel i ögat på amerikanerna att vissa högt uppsatta politiker i ren frustration till och med förordat en invasion av nyckelpartnern Saudiarabien. Politiken har fungerat så länge som krigsskådeplatserna låg långt borta från hemmafronten, men nu har de plötsligt flyttat kusligt nära vår närmiljö och priset för krigen börjar bli lite för högt för de som drivit på dem. Vad vi bevittnar skulle kanske kunna beskrivas som ett långsamt och plågsamt slut på de sista kolonialkrigen i mellanöstern.

SLIPPRIGT FOTFÄSTE I MELLANÖSTERN

Efter första världskriget fick Europa och USA fotfäste i mellanöstern som dittills inte varit en speciellt intressant region. Detta fotfäste visade sig vara slipprigt. Engelsmännen som försökt att få kontroll både över Irak och över Afghanistan lämnade regionen efter år av blodiga krig. På femtiotalet tog amerikanerna över. Shah Reza insattes i Iran med hjälp av USA och Saudiarabien blev en trogen partner som villigt bytte olja mot säkerhet. Baathisterna tog makten i Irak och fick Sovjets stöd. Balansen mellan USA och Sovjet i regionen verkade vara uppnådd. Priset befolkningarna fick betala var en rad gravt odemokratiska regimer.

I slutet på sjuttiotalet kastades balansen över ända. Ronald Reagan valdes till president i USA. Sovjet invaderade Afghanistan 1979, samma år som den Islamistiska revolutionen störtade Shahen av Iran och insatte ett Shiitiskt religiöst ledarskap. USA trängdes ut ur regionen och sökte en partner i Saddam Hussein samtidigt som man genom Saudiarabien stöttade motståndsrörelsen i Afghanistan. Med USA i ryggen tog sunnimuslimen Saddam Hussein snabbt tillfället i akt att invadera det shiitiska Iran 1980 i ett av regionens blodigaste krig på femtio år. Det avslutades där det började ett år senare till priset av en miljon döda. Positionerna låstes. Kriget i Afghanistan fortsatte men det skulle dröja tio år till nästa urladdning. Under tiden kom det lilla Libanon att hamna i fokus som en sällsynt multietnisk krigsskådeplats.

När Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 trodde han inte att USA skulle agera men Saudierna såg detta som ett hot mot deras intressesfär och krig utbröt. Sovjetunionen hade fallit och Ryssland drog sig ur kriget i Afghanistan 1992. Efter strider mellan rivaliserande grupper tog den Sunniislamitiska Talibanrörelsen makten 1996. Dessa sågs inte som något hot av USA till en början och de fick stöd från Pakistan och Saudiarabien men var fientliga till det Shiitiska Iran.

1998 förklarar Al Qaida krig mot USA och genomför attacker mot USA:s ambassader i Tanzania och Kenya vilket dramatiskt ändrar USA:s inställning gentemot Talibanerna och Sunniterna som nu blir ett giltigt mål. Det ändrar också den pågående maktkampens hela natur. Amerikanska civila medborgare utsätts för reella dödshot. Kriget flyttar långsamt in på Amerikanskt territorium. Den stora chocken kommer 2001 när 19 flygkapare dödar nästan 3000 människor i terrorattacker mot New York och Washington. Det som tidigare varit ett postkolonialt maktspel i länder långt borta hotar nu att bli ett världskrig.

USA invaderar med FN:s stöd snabbt Afghanistan och insätter en vänlig regering, skaffar en partner i Pakistan och går vidare med att invadera Irak 2003. Det tidigare stödet till Sunniterna är som bortblåst och man söker istället partners bland Shiiterna i Irak. När dessa kommit till makten närmar de sig den Shiitiska ledningen i Iran till USA:s förtret. Sunniterna svarar med ett våldsamt motstånd i Irak och Islamistiska extremister i alla läger utför nya terrorattacker mot USA:s koalitionspartners Spanien och England.

SUMMERING

Summan av kardemumman är att hökarna i USA och dess supportrar genom sitt oupphörliga schackrande med olika odemokratiska och militaristiska rörelser i mellanöstern utlöst ett oresonligt hat mot västvärlden som även de som varit motståndare till krigen nu får betala. Och så förväntar sig de på högerkanten som är anhängare av denna politik att vänstern skall stödja och uppmuntra dem! Det är för det första pinsamt och för det andra oförskämt. Jag personligen stöttar inte på något sätt de galningar som är beredda att döda civila urskillningslöst i några läger, men jag stöttar inte heller de som tidigare kramats kärvänligt med de terrorrörelser som nu slår tillbaka mot oss alla. Min rädsla är att ju längre detta förnekande av betydelsen av västlig inblandning går desto längre kommer vi att drivas in i en fatal krigspolitik. Det kommer i sin tur innebära att militarister och hökar kommer att fortsätta att krama alla terrorister som vill ha deras stöd med en fortsatt våldsspiral som följd. Min förhoppning är att ledare som Tony Blair trots allt inser detta faktum och att all denna retorik om hårda tag är en rökridå för att lugna allmänheten och blivande väljare, samtidigt som man i ”hemlighet” återgår till en mindre våldsbenägen politik där fred och stabilitet för länderna i mellanöstern är en prioriterad fråga.

Ytterligare en politiker ansluter sig till förneklelseligan, denna gång Donnie Rumsfeld. Nåväl, vem kunde tro annat.

”Some people seem confused about the motivations and intentions of terrorists and about our coalition’s defense of the still young democracies in Afghanistan and Iraq,” Rumsfeld said in a speech to the Los Angeles World Affairs Council.

”They seem to cling to the discredited theory that the recent attacks in London and elsewhere, for example, are really in retaliation for the war in Iraq or for the so-called occupation of Afghanistan,” he added. ”That is nonsense.”

Kort sagt: de som tror att självmordbomberna i London är en hämd för kriget i Irak är förvirrade. Det är nonsens. Jaha? Al Quaidas andreman Al-Zawahiri lät meddela att det var så, en av de infångade bombarna påstod själv det, 58% av engelska muslimer tillfrågade av ICM för The Guardian i slutet på juli trodde ”starkt” på det. Inte bara muslimer tror det heller för den delen, utan hela ”extremvänstern” och ”terroristkramarna”.

Rumsfelds och hans kollega Jack Straws uttalanden är förstås helt i sin ordning i enlighet med den vanliga twistade politiska logiken men om man skall föra den till sin spets betyder det att krigen i Afghanistan och Irak inte har något att göra med den 11 september. Det hade ju många i för sig redan ganska klart för sig. Själva tror jag att inte att koalitionsledarna är förvirrade. De försöker medvetet lägga ut ännu fler dimridåer. Kan man polarisera lite till kan man köpa sig tid och kanske ändå inte förlora nästa val.

Tyvärr leker dom med oskyldiga människors liv i samma veva.

Wilhelm Agrell! Du är en klippa i stormen, en iskall analytiker i det grumliga havet av mumlande och förstummade ledarskribenter som bara har nationaliskt-etniska argument att polemisera med i backfickan när krisläget inträder.

Det talas mycket om att man inte skall ”ge vika” eller ”lägga sig platt” för terrorister just nu. Tonläget skärps och polariseras. Undertonen är: mer pengar till militären och säkerhetsåtgärder annars förlorar västvärlden kriget mot terrorn. Inga andra alternativ är möjliga. En del opinioner som dyker upp är rent skrämmande. Vi skall inte prata om en del Folkpartisters mörkeråsikter som ger mig brunsmak i munnen. Hotet mot demokratin och friheten kommer lika mycket från krav på registrering och ökad militärisering som från terrorn självt.

”Att ge vika för dessa krafter vore att ge dem mer makt. I den bemärkelsen var Madridbombningarna en stor framgång för terroristerna. Spanien drog sig ur Irak, vilket gav terroristerna en känsla av att kunna diktera hur västvärlden agerar. Följaktligen får de blodad tand och försöker nu skapa samma händelseförlopp i Storbritannien. Men britterna viker sig inte för terrorister. Premiärminister Tony Blair har tillsammans med George W Bush skött kriget mot terrorismen på ett föredömligt sätt. Blair kommer inte att ge efter för dessa illdåd.”

CHRISTIAN SANDSTRÖM, ledare svd 8e juli

Nej, jag säger bara Wilhelm Agrrrell! I stället för att hemfalla åt positionering beskriver du vår roll i det pågående kriget. I stället för att dra dig tillbaka bakom en mur av nationalism pekar du på det som ingen annan mäktar med att säga: att Kriget mot Terrorismen har utvecklats i en kontraproduktiv riktning och att frågan är om det kan vinnas på det sätt det bedrivs i dag.

”Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna.
…
Fler militära eller paramilitära operationer, mer avlyssning och hårdare metoder i förhörscellerna kommer inte att lösa några problem. Tvärtom riskerar världen att sjunka djupare ner i fruktan inför den globala konfrontationens följder, i en förödande växelverkan mellan terrorism och kontraterrorism, en process där terrorns företrädare har visat sig ha alla trumf på hand.
…
Världen riskerar därför att låsas fast i en förödande konflikt som leder till splittring, konsumerar ofantliga resurser och dränerar det internationella samfundet på kraft att hantera andra och i grunden mer vitala frågor. Terroristerna i London må ha vunnit en seger över terroristbekämpningen, men segern att styra världen borde de inte få vinna.”

Wilhelm Agrell, DN Debatt, 8 juli 2005

Mer Agrell kommer här framöver, var så säkra!

Svenska Dagbladet publicerade en braskande förstasida den 20 juli som basunerade ut att 33 000 civila nu har dött i kriget mot terrorn. Siffrorna baseras bland annat på Iraq Body Counts rapport ”A Dossier of Civilian Casualties in Iraq 2003–2005” som publicerades i London dagen innan, den 19 juli, och kan laddas ned från www.iraqbodycount.net. Det imponerande stapeldiagrammet på sidan 5 börjar med de civila dödsoffren i attacken mot World Trade Center och Pentagon. Redan här hajar en historie- och politikintresserad människa som jag till. Startade verkligen ”kriget mot terrorismen” den elfte september 2001? Vad hände med bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998? Clintons vedergällningsaktion? Vad hände med bombattacken mot WTC 1993? Självmordsattentatet i Libanon 1984? Bush kanske startade sitt krig mot terrorn 2001. Usama Bin Ladin startade öppet sitt krig mot USA redan 1998 med att deklarera att alla amerikanska mål var legitima.

Artikeln i Svenska Dagbladet är ytterligare ett bevis på vad man måste se som västvärldens ovilja att formulera breda historiska perspektiv som rör sig utanför den egna kultursfären. Jag frågar mig om det beror på okunnighet eller en vilja att polarisera konflikten ytterligare. Jag hittade i dag denna utmärkta artikel på globalecho.org som menar att ett krig mellan USA och islamistiska nationalister har pågått sedan efterdyningarna av första världskriget 1919 då USA:s inblandning hjälpte fransmän och britter att få kontroll över mellanöstern. Dagens krig – för det handlar verkligen om ett krig, om än med postmoderna förtecken – har alltså djupare rötter än tragedin på Manhattan och det är bara frågan hur långt bak i tiden man vill följa dem. Konflikten mellan den muslimska och kristna världen har urgamla rötter. Jag säger inte att den islamistiska propagandan är mindre enögd än den i västvärlden, vad jag säger är att man borde kunna kräva lite mer av en av Sveriges största morgontidningar än att hemfalla åt USA-centrerad megafonrapportering av kvällstidningskaliber.