Årskrönika 2007: Tema makt (del 6: relationsväven)

En serie postningar som jag tycker att jag kanske borde ha utvecklat närmre under förra året är den serie som jag kallade ”Tema makt” som än så länge bara består av fem inlägg (sex inklusive detta). Serien är inte slut än och jag har bara sniffat på detta omfattande och mycket komplexa ämne. Ni kanske frågar er varför begreppet makt intresserar mig så mycket och ett av svaren är därför att jag tycker mig se hur centralt begreppet är i alla mellanmänskliga relationer. Varje gång vi korsar en annan människas väg uppstår en maktrelation oavsett om vi är medvetna om det eller inte och oavsett om vi vill det eller inte (på sätt och vis kan man kanske säga att mitt maktbegrepp är influerat av Foucaults) och ur det extremt finmaskiga nät som utgörs av alla dessa myriader av relationer och relationskluster blir den mänskliga världen till. En intressant ”sidoeffekt” av det här synsättet är att det utan vidare tillåter att man kombinerar en libertariansk syn på människan med en strukturell (eller kollektivistiskt om man så vill).

Jag har också i mina postningar varit inne på att makten kan transfereras mellan personer och organisationer med tvång eller på frivillig väg. Den kan avträdas eller tilldelas på frivillig väg och erövras eller frånhändas med tvång, eller till och med ”tappas” genom slumpens spel. Alla dessa transaktioner av makt mellan personer och organisationer gör att relationsnätet hela tiden förändras. Denna liknelse kan kanske missuppfattas som att jag ser världen som ett ständigt maktspel men det är inte riktigt sant. Det är snarare ett sätt att förstå rationaliteten bakom människors beslut ur ett extremt makroperspektiv. Det är egentligen bara fåtalet som strävar efter fullständig makt, de flesta låter andra förvalta sin makt, för att kunna leva ett drägligt liv eller av andra orsaker. Kanske för att det är det enda sättet att undvika att makten samlas i fåtalets händer.

Övriga postningar i serien ”Tema makt” (februari-april)
Del 1: Om svårigheten att avsäga sig makten
Del 2: Bloggplock
Del 3: Förtydligande
Del 4: Åtrå och fetischer
Del 5: Kritiken mot eliterna skymmer sikten

PS: 2007 var också året då Marcus Nilsson postade sin sista bloggpost på holist.wordpress.com och om det är någon som bloggat mycket om maktbegreppet så är det han och jag återvänder då och då till hans tidigare postningar på temat. Om du läser det här, Marcus, så skall du veta att jag ofta saknar dina krångliga men ack så intressanta inlägg. DS

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kritiken mot ”eliterna” skymmer sikten

Jag kan inte låta bli att forsätta rota i den så kallade väskdebatten. När jag tittar igenom de artiklar som skrivits så reagerar jag på att ”eliten” eller ”kultureliten” dyker upp som begrepp titt som tätt. Läs till exempel Isobel: ”Någonstans anar man kulturelitens förvirring i en tid efter decennier av reallöneökningar, när massor av människor faktiskt har råd att efterfråga det som nyss var ouppnåelig lyx.”, eller bloggen med det fantastiska namnet Shampoo Rising: ”Översitteri är alltid otäckt, oavsett om det kommer från brats eller kulturelitister.”

Båda dessa artiklar uttrycker för övrigt samma typ av ambvivalens inför lyxkonsumtion som jag beskrev i den tidigare posten. ”Tro nu inte att jag är någon särskilt entusiastisk anhängare av lifestyle- och varumärkesfetischism. Det kryper i mig av småungar uppklädda till accessoarer och stålblanka kök som ingen nånsin kladdar ner”, skriver Isobel. Shampoo skriver ”Jag vet inte varför de där artiklarna provocerar mig så mycket, jag håller ju till stora delar med om det som sägs i dem. Jag har många gånger hävdat liknande saker själv. Men jag hoppas innerligen att jag aldrig anlagt samma präktiga rättrådighet, samma inverterade snobbism, fisförnäma översittarattityd och ohöljda förakt mot allt som man själv dömer ut som ytlighet”.

Så vad är problemet? Varför kan inte kritiken tas på allvar? Är det möjligen för att den kommer från fel håll? Att det handlar om skönlitteratur som parodierar en viss grupp av människor snarare än en doktorsavhandling? Som jag ser det är det snarare en styrka att det handlar om just skönlitteratur. Det är ingen överdrift att tro att Sisela Lindblom bok kommer att bli en bästsäljare när den släpps på måndag och på så sätt har den tjänat ett syfte: att vidga debatten bortom modevärlden.

Att däremot slåss med näbbar och klor för att avvisa kritiken därför att den kommer från fel håll (trots att man bitvis håller med) är däremot att göra det oerhört enkelt för sig. Om man anstränger sig lite kan man hitta kritiker mot lyxkonsumism som är stenhårda. I jämförelse torde Lindblom snarare vara en insider. Som hon säger till Bo Madestrand i DN: ”Och det är klart att det finns en lockelse i det [lyxkonsumtion]även för mig. Jag är ingen asketisk människa, tyvärr. Jag skulle gärna vara det.”

Så om nu Isobel med flera är kritiska mot lyxkonsumism, vilket de ger uttryck för i sina artiklar, varför inte ta bladet från munnen? Varför inte uttrycka den kritiken och djuploda debatten i stället för att hudflå den pojke som ropade ”kejsaren är ju naken”?

Andra bloggar om: , , , , ,

Åtrå och fetischer (tema makt)

Jag försöker få mitt huvud kring den senaste debatten om lyxkonsumtion där en 50-tusenkronorsväska (eller om det nu var 30 eller 70 tkr) från Hérmes står i fokus. Jag är faktiskt en smula förvånad över den uppsjö av debattartiklar som Sisela Lindbloms ännu ej utkomna roman ”De skamlösa” genererat. Jag är däremot inte så förvånad över vilka det är som går i svaromål. Det är knappast de snuskigt rika, de brukar inte sänka sig ned till den här typen av debatter utan bara rycka på axlarna åt kritiken. Det är snarare den urbana medelklass som brinner för att skaffa sig svindyra modeprylar som känner sig hotade samtidigt som de svävar på målet när de försöker besvara kritiken. De har uppenbarligen fortfarande en moralisk tagg sittande i sidan och även om deras åtrå är stark så lämnar den moraliska aspekten dem inte utan vidare (och låt oss för all del göra klart att det verkligen inte bara handlar om kvinnors lyxkonsumtion. Männens dito är minst lika snuskig och det är synd att debatten har fått ett könsperspektiv).

Det pratas mycket i debatten om åtrå till tingen, om en ren och skär fetischsim med andra ord. Jag är i grunden och botten freudian, med vilket jag menar att jag tror att människan är mer styrd av sina drifter än hon i sin påstådda rationalitet vill medge. Jag vill verkligen instämma i den kritik som både Sisela Lindblom och Nina Björk riktar mot lyxkonsumtionen, men jag menar också att man måste fråga sig varför människor inte är lika styrda av en filantropisk drift. De som åker på uppdrag för t.ex. läkare utan gränser är inte på något sätt mindre driftstyrda än andra, med skillnaden att deras fetischer genererar värden för människor som är ljusår från de gyllene väskornas universum. Om majoritetens driftsliv var mer inriktat på humanitärt arbete skulle världen helt klart se annorlunda ut.

Mitt enda svar på frågan varför fler väljer Hermesväskorna, är att vi som människor är programmerade att i första hand försöka erövra mer makt, inte att hjälpa andra att erövra makt, och femtiotusenkronorsväskan är just en symbol för makt mer än något annat. Det paradoxala är att fetischen bara blir just det, en symbol. Den skänker ingen reell makt att tala om för den som inte redan är maktfull. Människan är i sanning en överpatetisk varelse.

Ett urval av DN-artklar om ämnet:
Shopping och Religion
Väskdebatt ett tecken i tiden
Nina Björks söndagskolumn
Lamentation eller Vad f-n gör männen hela dagarna?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Tema Makt, del 3: förtydligande

Jag skulle i den här postningen vilja förtydliga några teorier och principer som jag skrev om i den första postningen på temat: om svårigheten att avsäga sig makten. För det första förutsätter resonemanget att en individ eller grupp faktiskt kan inneha makt, som ett slags mätbar entitet, vilket inte alltid lånar sig till en poststrukturalistisk diskussion om maktens natur där man snarare tenderar att se makt som en produkt av relationer. Anledningen till att jag vill återföra maktbegreppet till individplanet är för att det tillåter individen att reflektera över sina relationer, och definiera sig själv i förhållande till ett omgivande nätverk av maktrelationer. Dessutom är det nödvändigt för att förutsätta att en person kan avhända sig makten att denne faktiskt äger makt. Även om tänkare som Foucault, Bourdieu och Hardt/Negri på ett banbrytande sätt har lyckats visualisera maktens strukturella natur så tenderar det individuella perspektivet och handlingsutrymmet att gå förlorat i den strukturella labyrinten.

Med detta sagt skulle jag vilja förtydliga några punkter angående möjligheten att avsäga sig makt. Anledningen att överhuvudtaget avsäga sig makt är många, men den främsta är, som jag ser det, för att minska graden av förtryck i samhället. Ackumulation av makt tenderar att öka den sammalagda mängden av förtryck på grund av alla de konfliktytor som skapas då alla delar av samhället dras med i en konkurrens om resurserna. Resurserna och därmed makten, tenderar att flyttas uppåt i pyramiden i ett rent konkurrenssamhälle, med resultatet att konflikter uppstår inom alla samhällsskikt och i alla nivåer i pyramiden.

Genom att distribuera makt nedåt i samhällspyramiden kan jag inte se annat än att detta förtryck borde minska. Hur skulle en sådan distribution kunna se ut? Ett exempel är det progressiva skattesystemet där personer och företag med mer resurser också betalar en högre andel i skatt som distribueras så att även personer längre ned i pyramiden kan ta del av förtjänsterna. Problemet med skattesystemet är att det är baserat på tvång vilket i sig skapar konfliktytor. Man skulle kunna säga att jag är ute efter ett progressivt frivilligt skattesystem som tillåter rikedomar och inflytande att flöda nedåt i pyramiden.

Många skulle säkert hävda att en sådan ”omvänd konkurrens”, eller vi kanske kan kalla den ”dekurrens”, är emot människans natur, men som Kerstin påpekade i en kommentar till den förra posten så är ”de allra flesta av oss inte intresserade av makt, eller superegoistiska av naturen. Vore alla sådana skulle vi ha det Hobbska ’allas krig mot alla’ – ständigt. Det har vi faktiskt inte”.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Tema makt, del 2: bloggplock

Det finns några bloggar som jag skulle vilja tipsa om och länka till med det gemensamma att de försökt sig på att genomlysa maktbegreppet från olika perspektiv. Detta är bara en liten, liten sammanställning gjord i all hast. Kanske kan det bli ett länkarkiv, så jag tar gärna emot tips på fler intressanta blogginlägg på temat.

Per Herngren har tagit ett rejält grepp på maktbegreppet med visst fokus på makttekniker. Nedanstående länkar är hämtade från hans blogg ”Civil Olydnad och Proaktivt Motstånd”

definitioner på makt
tvång är motsatsen till makt
jag hör vad du säger en maktteknik
konservatism som maktteknik

och här är Pers maktteknikindex:
maktteknikindex

Marcus, ”Ge oss ett val”,
har en rejäl samling artiklar på tema makt och frihet av vilka jag har plockat följande två:

en marcsistisk definition av makt

makt är kapitalism kapitalism är makt

Jimmys ”Strötankar och Sentenser” innehåller många artiklar om frihetsbegreppet. Jag har plockat nedanstående postning.
foucault och makten

Andra bloggar om: , , ,

Tema makt, del 1: om svårigheten att avsäga sig makt

För några dagar sedan såg jag den andra delen av ”Viljornas kamp” – dokumentären om Feministiskt initiativ på nätet (har ännu inte sett del 1) – och fick återigen förundras över hur i helskotta delar av den svenska mediakåren kunde så totalt gå överstyr i rapporteringen om det nya partiet och dess medlemmar (framför allt Tiina Rosenberg) men fick också se en generös och rolig film som hyllar det politiska gräsrotsarbetet.

Men det är nu inte om filmen som den här postningen ska handla utan om makt, och mer specifikt: om möjligheten att avstå från makt. I dokumentären intervjuas miljonären Claes Decker som donerade en miljon kronor till Fi:s valkampanj. Decker säger följande i filmen:

– Jag tycker att män måste börja att lära sig att avstå. Jag kan hjälpa till lite … genom att skänka en miljon kronor till Fi. Det är mitt sätt att avstå, det är mitt sätt att ta två steg tillbaka för att kvinnor skall komma på samma nivå som män.

Decker yttrar sig alltså på ett sätt som få andra skulle göra i dagens samhälle. Han definierar sitt val att skänka pengar till kampanjen som en tydlig maktavträdelse, vilket antyder att handlingen inte bara är oegennyttig utan också går emot det man skulle kunna förvänta var hans egenintresse. Nu räknar förvisso Decker sig själv som feminist, så det ligger ju på sätt och vis i hans intresse att föra fram den feministiska ideologin, samtidigt som en framgång för feminismen troligen också skulle ha satt sordin på hans privilegier. Detsamma gäller på sätt och vis om jag skänker pengar till Röda korset eller Läkare utan gränser även om motivet på ytan handlar om humanitära insatser.

Att sociala och revolutionära rörelser i alla tider försökt att förmå innehavarna av makten att dela med sig av den behövs knappast sägas, men om man vänder på steken kan man fråga sig varför det är så svårt att avstå från makt frivilligt? En biologistisk förklaring skulle kunna vara att det är ett kontra-evolutionärt beteende (”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen). En social förklaring skulle kunna vara att våra sociala och politiska system begränsar möjligheten till maktavträdelse på grund av en inbyggd rädsla för att samhället skulle rasa ihop. Man kan visserligen hävda att till exempel skattesystemet är en institution för maktavträdelse men då har man missat en poäng: den är inte frivillig. Fördelningspolitik är med andra ord ett substitut för frivillig maktöverträdelse, och i min mening är det nödvändigt men egentligen inte optimal.

Det optimala är i stället en kultur där maktavträdelse ingår som en naturlig och oomkullrunkelig (inte ofta man får använda det ordet) evolutionär princip som genomsyrar våra val och handlingar. Kanske är det ett marxskt postkommunistiskt stadium jag egentligen är ute efter, fast anpassat till samtiden, men kanske kan man prata om den här typen av fördelning också i samtida ekonomiska termer. Man skulle kunna säga att en omvänd evolutionär princip inte nödvändigtvis skulle innebära en förlust av makt, utan att den avstådda makten snarare skulle återvända upp ur systemet igen i ett slags ”trickle-up” effekt. Även om det kan verka som en svår uppgift, så är det intressant att försöka föreställa sig hur ett samhälle baserat på ett maktavträdande paradigm skulle kunna se ut.

I och med den här postningen startar jag en liten temaserie om maktbegreppet som jag samlar under kategorin: ”tema makt” i högermenyn.

Direktlänk till Viljornas Kamp, del 2 (öppnas i windows media player)

Andra bloggar om: , , , , , , ,