Jag säger bara….Wilhelm Agrrrell!

Wilhelm Agrell! Du är en klippa i stormen, en iskall analytiker i det grumliga havet av mumlande och förstummade ledarskribenter som bara har nationaliskt-etniska argument att polemisera med i backfickan när krisläget inträder.

Det talas mycket om att man inte skall ”ge vika” eller ”lägga sig platt” för terrorister just nu. Tonläget skärps och polariseras. Undertonen är: mer pengar till militären och säkerhetsåtgärder annars förlorar västvärlden kriget mot terrorn. Inga andra alternativ är möjliga. En del opinioner som dyker upp är rent skrämmande. Vi skall inte prata om en del Folkpartisters mörkeråsikter som ger mig brunsmak i munnen. Hotet mot demokratin och friheten kommer lika mycket från krav på registrering och ökad militärisering som från terrorn självt.

”Att ge vika för dessa krafter vore att ge dem mer makt. I den bemärkelsen var Madridbombningarna en stor framgång för terroristerna. Spanien drog sig ur Irak, vilket gav terroristerna en känsla av att kunna diktera hur västvärlden agerar. Följaktligen får de blodad tand och försöker nu skapa samma händelseförlopp i Storbritannien. Men britterna viker sig inte för terrorister. Premiärminister Tony Blair har tillsammans med George W Bush skött kriget mot terrorismen på ett föredömligt sätt. Blair kommer inte att ge efter för dessa illdåd.”

CHRISTIAN SANDSTRÖM, ledare svd 8e juli

Nej, jag säger bara Wilhelm Agrrrell! I stället för att hemfalla åt positionering beskriver du vår roll i det pågående kriget. I stället för att dra dig tillbaka bakom en mur av nationalism pekar du på det som ingen annan mäktar med att säga: att Kriget mot Terrorismen har utvecklats i en kontraproduktiv riktning och att frågan är om det kan vinnas på det sätt det bedrivs i dag.

”Ockupationen av Irak är knappast orsaken till dåden i London, möjligen en förevändning och en del av ett ideologiskt utanverk. Men kriget mot terrorismen, och speciellt den illa planerade Irakoperationen med dess drag av klassiskt kolonialkrig och vietnamisering, har på ett fatalt sätt kommit att spela motståndarna i händerna.

Fler militära eller paramilitära operationer, mer avlyssning och hårdare metoder i förhörscellerna kommer inte att lösa några problem. Tvärtom riskerar världen att sjunka djupare ner i fruktan inför den globala konfrontationens följder, i en förödande växelverkan mellan terrorism och kontraterrorism, en process där terrorns företrädare har visat sig ha alla trumf på hand.

Världen riskerar därför att låsas fast i en förödande konflikt som leder till splittring, konsumerar ofantliga resurser och dränerar det internationella samfundet på kraft att hantera andra och i grunden mer vitala frågor. Terroristerna i London må ha vunnit en seger över terroristbekämpningen, men segern att styra världen borde de inte få vinna.”

Wilhelm Agrell, DN Debatt, 8 juli 2005

Mer Agrell kommer här framöver, var så säkra!

Iran vill ha fred fast dom egentligen har kärnvapen! … Om tio år … kanske

Ett litet ”men” kan ju tyckas ganska oskyldigt. Jag studsar ändå till när det dyker upp på underliga ställen som i dagens Svenska Dagbladet i en artikel om Irans nyinsvurne president Mahmoud Ahmadinejad.

”När den 49-årige ultrakonservative Mahmoud Ahmadinejad installerades i presidentämbetet förklarade han att Iran vill ha fred och vädjade om ett slut på framställningen av massförstörelsevapen.
– Jag kommer att kämpa för att alla massförstörelsevapen förstörs, sade Ahmadinejad.
Men [min kursivering] direkt efter ceremonin meddelade en talesman för högsta nationella säkerhetsrådet att Iran hoppades kunna återuppta sin omstridda konvertering av uran redan på onsdagen”.

Detta lilla men verkar så oskyldigt men knyter ack så effektivt samman Irans ”nukleära ambitioner” med massförstörelsevapen. Metoden brukar vanligtvis kallas för ”guilt by association”. Kan man tolka det så att Svenska Dagbladet tycker att den käre Mahmoud ljuger? Att han visserligen säger att han vill göra sig av med atomvapen (gissningsvis) men att hans medarbetare tvärtom meddelar motsatsen genom att hålla fast vid de ”nukleära ambitionerna”. Det kan verka som en petitess men i själva verket är det på det sättet man steg för steg bygger upp en känsla hos allmänheten om en omedelbart förestående fara. Tillslut blir detta uppblåsta kärnvapenprogram beskrivet som ett reellt hot mot västvärlden och vips, då är det lika bra att invadera landet i fråga innan vi alla bränns till aska. Kommer någon ihåg de 45 minuterna som sadisten Saddam kunde slänga iväg sina massförstörelsevapen på? Innan du var klar med lunchen skulle antraxet och botulinet vara väg.

Nu är artikelns inledning är överlag rätt obegriplig. Vilka massförstörelsevapen talar Mahmoud om, världens, Israels, USA:s? Lite senare i artikeln så blir artikeln lite mer informativ. Iran ”hävdar” att man inte har något kärnvapenprogram, men västmakterna ”misstänker” det meddelar SvD. Enligt en Amerikansk Underrättelserapport som släpptes för några dagar sedan hävdas det att Iran visserligen troligtvis bedriver hemlig nukleär verksamhet men att det kommer att ta tio år innan Iran skulle kunna ta fram de ”nyckelingredienser” som behövs för kärnvapenframställning. Rapporten kontrasterar skarpt mot Bushs upprepade påstående om att Iran har kärnvapen om fem år. Jag tror inte att jag har läst något om den rapporten i Svenskan trots att jag plöjer den dagligen. Min högst personliga teori är förstås att man väljer att publicera det man tycker att deras läsare vill ta del av, d.v.s. den eggande tanken på framtida krig och i deras tycke obegripliga ortodoxa Shiitiska ledare.

Annars kanske det största kärnvapenhotet kommer från USA enligt den alltid lika inspirerande Billmon på the Whiskey Bar. USA har nämligen på väg att besluta att lätta på restriktionerna för export av höganrikat uran som kan användas i atombomber till förmån för en Kanadensisk firma. Var sådant uran sedan hamnar har ju inte direkt USA någon koll på.

Annars är dagens blogtips Billmons obevekliga verbala massaker på GW Bush. Det är riktigt rolig läsning!

Megafonfri historia om kriget mot terrorismen

Svenska Dagbladet publicerade en braskande förstasida den 20 juli som basunerade ut att 33 000 civila nu har dött i kriget mot terrorn. Siffrorna baseras bland annat på Iraq Body Counts rapport ”A Dossier of Civilian Casualties in Iraq 2003–2005” som publicerades i London dagen innan, den 19 juli, och kan laddas ned från www.iraqbodycount.net. Det imponerande stapeldiagrammet på sidan 5 börjar med de civila dödsoffren i attacken mot World Trade Center och Pentagon. Redan här hajar en historie- och politikintresserad människa som jag till. Startade verkligen ”kriget mot terrorismen” den elfte september 2001? Vad hände med bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998? Clintons vedergällningsaktion? Vad hände med bombattacken mot WTC 1993? Självmordsattentatet i Libanon 1984? Bush kanske startade sitt krig mot terrorn 2001. Usama Bin Ladin startade öppet sitt krig mot USA redan 1998 med att deklarera att alla amerikanska mål var legitima.

Artikeln i Svenska Dagbladet är ytterligare ett bevis på vad man måste se som västvärldens ovilja att formulera breda historiska perspektiv som rör sig utanför den egna kultursfären. Jag frågar mig om det beror på okunnighet eller en vilja att polarisera konflikten ytterligare. Jag hittade i dag denna utmärkta artikel på globalecho.org som menar att ett krig mellan USA och islamistiska nationalister har pågått sedan efterdyningarna av första världskriget 1919 då USA:s inblandning hjälpte fransmän och britter att få kontroll över mellanöstern. Dagens krig – för det handlar verkligen om ett krig, om än med postmoderna förtecken – har alltså djupare rötter än tragedin på Manhattan och det är bara frågan hur långt bak i tiden man vill följa dem. Konflikten mellan den muslimska och kristna världen har urgamla rötter. Jag säger inte att den islamistiska propagandan är mindre enögd än den i västvärlden, vad jag säger är att man borde kunna kräva lite mer av en av Sveriges största morgontidningar än att hemfalla åt USA-centrerad megafonrapportering av kvällstidningskaliber.

Planerar USA för en oprovocerad kärnvapenattack mot Iran?

Planerar USA för en oprovocerad kärnvapenattack mot Iran?

Billmons senaste analys på sin blog ”The Whiskey Bar” är minst sagt skarp men också omskakande. Irak och Irans nytända vänskapsrelationer har uppenbarligen skapat en del turbulens i USAr och Billmon försöker på sitt sedvanligt personliga sätt att bringa ljus över frågan. Jag skall bara kort sammanfatta hans rätt långa artikel som i sin tur är en kommentar till Juan Coles artikel på www.salon.com ”The Iraq war is over and the winner is …. Iran”

Uppenbarligen har förhandlingarna mellan Iran och Irak gällt det mesta, bland annat lär regimen i Teheran ha erbjudit sig att bygga tre pipelines mellan länderna. Dealen är att Irakierna skickar råolja till Iran som raffinerar den och returnerar bensin och fotogen. Iran har också erbjudit sig att förse Irak med el.

Att Irak faktiskt är tvingade att söka starka partners i regionen är ett viktigt argument för deras återupptagna affärsförbindelse med Iranierna. Det är ett logiskt val både på grund av kulturell samhörighet och på grund av geografisk närhet.

”Ett Iran med kärnvapen och möjligheter att influera Iraks politik är en strategisk mardröm, inte bara för USA utan också för dess klientstat Israel och Saudierna som har antytt att de kommer att skaffa Kärnvapenkapacitet om Iranierna gör det”, skriver Billmon. En sådan nya terrorbalans med en rad kärnvapenstater i Mellanöstern och Asien är förstås ett scenario där vad som helst kan hända. Billmon spekulerar till exempel i det bisarra faktum att Kineserna antytt att de skulle vara beredda att ta en kärnvapenattack för att få möjlighet att slå till först mot Taiwan. Perspektivet hisnar.

Men det är i Billmons tillägg till artikeln som innehåller den mest spektakulära nyheten, nämligen att Dick Cheney har gett United States Strategic Command (STRATCOM) i uppdrag att ta fram en handlingsplan för att som skulle sättas i verket vid en ny terroristattack mot USA liknande 9/11 och att denna handlingsplan innehåller planer på ”en storskalig flygattack mot Iran som inbegriper både konventionella stridsspetsar såväl som taktiska kärnvapen”. Nyheten har rapporterats i dag av den neokonservativa tidningen The American Conservative. Nedan ett citat:

Within Iran there are more than 450 major strategic targets, including numerous suspected nuclear-weapons-program development sites. Many of the targets are hardened or are deep underground and could not be taken out by conventional weapons, hence the nuclear option. As in the case of Iraq, the response is not conditional on Iran actually being involved in the act of terrorism directed against the United States.

Several senior Air Force officers involved in the planning are reportedly appalled at the implications of what they are doing — that Iran is being set up for an unprovoked nuclear attack — but no one is prepared to damage his career by posing any objections.

Kortfattat: oavsett om Iran har något med en eventuell attack på amerikansk mark att göra eller inte och oavsett om Iran själva har kärnvapen så förbereder sig USA för möjligheten att genomföra en offensiv oprovocerad attack med taktiska Kärnvapen på Iran. Billmon vet inte själv riktigt vad han skall tro. Det luktar mediemanipulering, men frågan är varför har Cheney i så fall läckt falska uppgifter till just NC?

Själv drar jag mig till minnes alla uppgifter (en del kanske överdrivet konspiratoriska) som pekat på att den neokonservativa klicken som nu regerar USA sedan länge inväntat ett krigstillstånd för att kunna expandera. Den neokonservativa tankesmedjan ”Project for a New American Century” som bland andra haft Wolfowitz, Cheney och Rumsfeld som medlemmar publicerade redan 2000 i en rapport med namnet ”Rebuilding Americas Defenses” att en inriktning mot en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik ”…förmodligen skulle be en lång process försåvida inte en katastrof skulle agera katalysator, som till exempel ett nytt Pearl Harbour.(1)” Redan ett år senare kom terrorattackerna på World Trade Center. De neokonservativa hökarna som nu var vid makten var inte sena att utnyttja det läget till fullo.

1) Rebuilding America’s Defenses, s.51, Project for a New American Century www.newamericancentury.com. Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Project_for_the_New_American_Century

Amnesty International, Irene Kahn och frågan vad som egentligen är Gulag

Medias kritik mot Amnesty Internationals ordförande Irene Kahn för hennes användande av formuleringen ”Amerikas Gulag” i förordet till AI:s årsrapport 2005 har varit hård och kommit från många olika håll. Kahn använde formuleringen för att beskriva den godtycklighet som råder på de fängelser som USAs regering skapat utanför sitt territorium för att hålla så kallade ”olagliga kombattanter” utan rättegång på obegränsad tid, framför allt på Camp X-Ray på Militärbasen i Guantanamo Bay men också i Afghanistan och Irak (nya sådana läger lär vara planerade att byggas i Jemen och Saudiarabien). Kritiken mot Kahn tillspetsning må vara formellt berättigad. Ordet Gulag är ytterst känsloladdad och kritikerna har helt klart rätt i att övergreppen på Guantanamo inte motsvarar omfattningen av utrensningarna i Josef Stalins Gulagakipelag. Att använda begreppet om just USAs handlingar är oerhört kontroversiellt för den Amerikanska högern som menar att liberalerna försöker förneka förekomsten av kommunistisk terror.

Frågan är bara om Irene Kahn någonsin velat göra den jämförelsen och vad begreppet ”Gulag” egentligen betyder i dag? Kahn är inte den förste att göra jämförelsen. Sidney Blumenthal, rådgivare till förre presidenten Bill Clinton, använde begreppet i en artikel i Brittiska the Guardian redan den 6 maj 2004. Artikeln hade rubriken ”Detta är det nya Gulag: Bush har skapat ett nätverk av utom-lagliga och hemliga fängelser med tusentals fångar.” Denna artikel har inte väckt speciellt mycket uppmärksamhet i jämförelse med Amnestys rapport (en googling på gulag+guantanamo+blumenthal ger 930 träffar medan motsvarande sökning med amnesty i stället för blumenthal ger över 76,000 träffar). Jonathan Steele använde termen på nytt i the Guardian den 14 januari 2005 i artikeln ”A Global Gulag to Hide the War on Terror’s Dirty Secrets”.

Att använda begreppet Gulag för en omfattande och delvis godtycklig fängsling av ”terrorister” eller ”politiska motståndare” på många utspridda platser är med andra ord ingen ovanlighet. Ett exempel hittar man I dagens Svenska Dagbladet där Pernilla Ståhl kriver om Caroline Elkins omfattande avhandling om Brittiska interneringar av Kikuyu-folket under Mau-Mau upproret i Kenya på 50-talet. Boken heter ”Britain’s Gulag. The Brutal End of Empire in Kenya”. Man skulle kunna säga att begreppet Gulag för länge sedan lämnat den specifikt Sovjetiska historien och inlemmats i en allmän politisk termonologi. 770000 människor behöver inte ha avrättats i läger för de skall kallas för Gulag. Den geografiska spridningen, hemlighetsmakeriet, godtyckligheten, övergreppen som kan jämställas med tortyr och inspärrning utan tidsbegränsning räcker. Antingen kan man kritisera Kahn för denna förändring av begreppet, eller så kan man tacka henne för att hon flyttar fram den moraliska gränsen för vad som kan anses acceptabelt i ett civiliserat samhälle.

Problemet är att Irene Kahn har använt termen för USAs behandling av fångar och att hon därmed har blottat sig för kritik som rör henne snarare än sakfrågan vilket hennes politiska motståndare nu utnyttjar med full kraft. Det är slarvigt från hennes sida. Hon tampas med krafter som är oerhört starka och det talas redan om att Amnesty International som helhet har förlorat i trovärdighet. Detta är förstås en stor överdrift, men de mörkermän vars främsta uppgift är att leta upp blottor hos politiska motståndare och försöka förvandla dem till förstasidesstoff kommer att fortsätta att hamra in ”Gulagfadäsen” i den offentliga debatten så fort Amnesty kommer på tal.

Länkar
AI:s årsrapport 2005:
Washington Posts kritik mot Kahn
Kahns svar i Washington Post
Brittiska The Observers kritik mot Kahn

Sidney Blumenthals artikel i the Guardian 6 maj 2004
Jonathan Steeles artikel i The Guardian, 14 jan 2005

Käpprätt åt Guangdong

Nu är det dags igen för ett litet nedslag i den nedslagna verkligheten igen. Anledningen denna gång stavas ”arbetslösheten”, detta kolmörka ovädersmoln som drar över västvärlden och lägger sordin på den goda stämningen. Tro mig, detta oväder kommer att fortsätta att skapa en hel del oreda i Europa och USA under de kommande decennierna. Dessa arbetslöshetstal börjar nu hota de partier som sitter i regeringsställning i de traditionella industriländerna. Politikerna känner att någonting håller på att gå käpprätt åt Guangdong men verkar märkligt handfallna. Tills vidare skyller man på sina opponenter, precis som när John Kerry i den amerikanska presidentvalskampanjen försökte dänga arbetslöshetsfrågan i skallen på George Bush, men eftersom krisen bara kommer att förvärras så kan pajkastning över blockgränserna bara innebära tillfälliga poänger i den här frågan.

Visst finns det dom som har recept på hur problemet skall lösas, även om den offentliga debatten i den här frågan har varit tämligen trevande. Näringslivets alla företrädare har uppenbarligen enats om att hävda att man måste frigöra jobb i tjänstesektorn, vilket de menar kan låta sig göras på sikt om staten fixar de rätta smörjmedlen. Staten (den Svenska i det här fallet) föreslår vagt arbetsmarknadsåtgärder men verkar mest vilja undvika att prata om eländet, och inte undra på. Mediadrevet ligger ännu bara i startgroparna inför drabbningen med arbetsmarknadsdepartementet. Vad än regeringen gör så kommer man att åka dit på det i nästa val. Bättre att hålla sig till ”arbetsmarknadsåtgärder”, kurser och understöd och annan kosmetika för att hålla folk i ett vegeterande tillstånd. De ”impopulära” beslut som det skulle krävas för att verkligen tackla problemen vinner man nämligen inga ”svenska hjärtan” på. De ”svenska hjärtana” bultar mer för att bunta ihop alla invandrare och kasta ut dom ur landet, samt att bygga superfängelser, precis som om det skulle rädda jobben. För att göra det krävs både engagemang och uppoffring.

Den Tyske rikskanslern Gerhard Schröders beslut att begå ”självmord” genom att be sina partikamrater att fälla honom i den förtroendeomröstning han utlyst måste sända iskalla kårar genom alla Europas regeringar. Schröder tog till detta drastiska grepp eftersom han enligt egen utsago inte längre har stöd bland folket för sina ekonomiska reformer. No wonder, Tyskland har en arbetslöshet på 12 % (!) . Kanske förstod Schröder att nationella reformpaket inte hjälper eftersom problemet är av global natur.

Så vad är det egentligen som håller på att hända? Var tog jobben egentligen vägen och hur skall vi få dom tillbaka? Varför försvinner jobben när vi har högkonjunktur? Ni har säkert hört talas om globalisering och frihandel, båda veritabel dunderhonung för en vinstsugen marknad, där rörligheten för varor och kapital över jorden är formidabel. Vinstmöjligheterna när det gäller att investera i produktion i låglöneländer är så överväldigande för företagen att de struntar i om det är högkonjunktur i Sverige eller inte. Tro mig, jag förstår de företag som flyttar sina fabriker till länder med billig arbetskraft, utan fackföreningar och med lägre miljökrav. Vilken lättnad det måste vara att slippa tjata om arbetsgivaravgiftssänkningar eller sitta i långbänk med LO. Om man kan tjäna en massa flis på kuppen, varför inte? Som Bill Clinton sa om sin affär med Monica Levinsky: ”Jag gjorde det därför att jag kunde.” Det börjar bara bli en smula absurt nu när drevet gått och i princip alla större Svenska företag vill hänga på trenden för att inte ”missa tåget”, för en trend är det. Så fort en vinstkurva börjar peka uppåt så drabbas näringslivet av en masspsykos. Do or die, det är Darwinismen i sin linda och konkurrensens essens.

Var skall det sluta? Om det inte produceras nya jobb så kan det bli rejält oroligt ute i stugorna. Som sagt, att skapa nya jobb i tjänstesektorn verkar vara ett återkommande svar, men hur skall det gå till? Genom att sänka arbetsgivaravgifterna förstås, och ta bort regleringar, och sänka förmögenhetsskatten, och stimulera företagandet etc. etc. etc… Jösses, vilket mördande saxgrepp företagen har om staten just nu. Förut brukade företagen pipande hota med att flytta utomlands om minsta skatt höjdes, nu behöver Per Nuder bara peta sig i näsan sig så läggs en fabrik ner. Tjänsterna var det ja. Vilka tjänster skall skapas? En ny IT boom? Telefonförsäljning? Knappast. Allt det där fixar Indierna så mycket bättre. Ett tips är att staten kommer att satsa på utbildning och ökad offentlig sektor. Äntligen kanske till och med näringslivet börjar gilla den offentliga sektorn så att staten har annat att göra än att tafsas på deras underleverantörer i Guangdongprovinsen. Vi kommer att vara bli ett superutbildat folk utan jobb. Alla kanske kan bli intellektuella?

Globaliseringen var det ja. När kapital, varor och fabriker fladdrar runt globen under överinseende av WTO och IMF så är det några institutioner som är lika oglobaliserade som de alltid varit och det är här som vi närmar oss problemets kärna enligt mitt sätt att se det. Det ena är nationalstaternas ekonomier (och politik) – trots EU och andra överstatliga försök – och det andra är Folket. Vad håller egentligen folket på med? Jag förstår visserligen också folket, d.v.s. arbetarna och bönderna och tjänstemännen och de kommunalanställda och alla de andra som inte har några fabriker att flytta till Baltikum. De trodde att sekelskiftets klasskamp och socialdemokratins välfärd (som deras föräldrar kämpade för) äntligen hade gett dem deras villor och bilar och att de kunde luta sig tillbaka i tv-soffan och kryssa i sina bingolotto-rader i lugn och ro och glömma politiken. Och så kommer denna oro och griper omkring sig. Vem är nästa man att få kicken? Kan jag betala mina lån om det händer?

Vad gör egentligen detta folk för att tackla sin oro? Jo, de skyller på invandrarna, brottsligheten och blir ännu mer nationalistiska. De inför nationaldagar som helgdag och stöttar kungen helhjärtat. De säger dessutom nej till EU- konstitutionen (åtminstone i Frankrike och Holland). Kära folket. Är det inte dags att ni börjar globalisera er, åtminstone lite? Jag menar, för er egen skull, innan banken börjar bli rädd för att ni inte kan betala tillbaks allt ni lånat? Är det inte dags att organisera några möten och försöka ta reda på vad f-n det är som händer?

Allvarligt talat. Den sista av de grupper som verkligen borde globalisera sig är facket. Det verkar som facket i det här landet tror att det räcker att blockera några byggarbetsplatser för Lettiska entreprenörer i Sverige. Det kanske bidrar till något, det medger jag, men bara på en front. Om facket går och väntar på att lönerna i låglöneländerna skall öka så mycket så att fabrikerna flyttar tillbaka till Sverige så kommer dom att få vänta tills det inte finns några industriorter kvar i det här landet för det kommer inte att ske så länge de fabrikerna genererar ett rejält överskott. Facket måste damma av solidaritetsbegreppet, sluta gosa med arbetsmarknadsfriden och inse att det är dags att börja kontakta andra människor i andra länder för att sluta sig samman med dom även om det känns obehagligt i början. Och då menar jag inte bara fackklubbarna i Russelsheim och Trollhättan. Sätt lite press på företagen och regeringarna, World-Wide. Lär av Attac och den ”globala rättsrörelsen”. Svälj stoltheten och kräv att era ersättare i Malaysia och Kina skall få rejält betalt; kräv att företagen inte jobbar med diktaturer som inte tillåter fackföreningar; åk till Guangdongprovinsen; utlys en generalstrejk innan det finns några arbetsplatser kvar att strejka på. Såna åtgärder fattar företagen. Dom är inte dumma. Dom vill ha lugn och ro och stora, stabila inkomster.

Medge att det är ett nytt intressant skeende vi står för inom världsekonomin och världspolitiken. Vad som händer när arbetarna i Kina börjar göra uppror för att förbättra sina arbetsvillkor vågar jag inte ens tänka på. Vad som händer när västvärlden slopar sina jordbrukssubventioner vågar jag helst inte heller tänka på. Ilskna jordbrukare, speciellt Franska, är inte att leka med. Vad som händer när vi i västvärlden börjar inse att vi måste dela med oss av kakan och släppa lite på vår höga standard kommer verkligen att bli intressant.

Sa någon nåt om nya jobb inom servicesektorn? Glöm det. Gick du verkligen på den?

Förringa inte ideologikampen


Så, efter att ha varit en regelbunden besökare i blogosfären i ett halvår så bestämde jag mig sent i går kväll för att öppna min egen blog. Beslutet togs efter det att jag sett SVTs program ”Debatt” som bland annat handlade om valet i Irak. Jag vet, televisionen kan aldrig bli tillräckligt djuplodande i sin analys av samtiden, därtill är den ett alltför begränsat medium, men under debatten om valet i Irak blev jag förvånad över den grunda diskussion om ideologi som fördes. I debatten medverkade bland annat debattören (och tillika bloggaren) David Erixon och Göran Greider samt en amerikansk statsvetare och en nyliberal påläggskalv som jag inte kommer ihåg namnet på. Det är bara alltför tydligt, vilket debatten i går också visade, att högern i det här landet med stor värme har tagit till sig de nykonservativa amerikanska hökarnas ideer och att man gladeligen och okritiserat väljer att robotlikt repetera deras propaganda genom att ständigt återkomma till flosklerna om att sprida demokrati och frihet till världens alla hörn. Jag kan bara anta att det är ett uttryck för glädje över att äntligen finna den ideologiska kampen förd upp även på den svenska politiska dagordningen och in i det mediala rampljuset. Vad som jag måste säga förvånade mig mest var Göran Greiders ovillighet att ge sig in i den debatten, vilket jag tyvärr tror är ett stort misstag. Göran Greider måste som mångårig vänsterdebattör vara informerad om den välorganiserade ideologikamp som förts av de nykonservativa sedan början på nittiotalet, där bland annat tankesmedjan The Project for a New American Century är ett klart uttryck för den doktrin som Bushadministrationen praktiserar i dag. Genom att förringa den ideologikampen riskerar vänstern i det här landet att ohjälpligt hamna på efterkälken när de nykonservativa börjar känna fartvinden.