Pomovänster? Tja, varför inte?

Jag är just nu involverad i en diskussion med Anders Svensson, som har postat några intressanta artiklar om varför postmodernismen inte har något att lära vänstern. Anders har lite försiktigt placerat vissa av mina postningar i det s.k. pomovänster-facket (pomo=postmodern), vilket ju inte är helt grundlöst, trots att man kan ifrågasätta själva epitetet. Jag rekommenderar också ett besök hos Jimpan som dissikerar begreppet pomo-vänster i en utmärkt postning.

Andra bloggar om: , , , , ,

Hårdare ord i läckt rapport om Palestina-krisen

När nu strider mellan Hamas och Fatah-stödda miliser skördar dödsoffer igen så publicerar the Guardian en hemligt rapport som FN:s sändebud till mellanöstern Alvaro de Soto skrev för internt bruk för FN i maj. I rapporten, som speglar de Sotos egna åsikter snarare än FN:s går Peruanen helt klart hårdare åt alla parter än vad FN skulle göra i vanliga fall. Här är några axplock ur de Sotos rapport som behandlar Palestina-krisen:

· The international boycott of the Palestinians, introduced after Hamas won elections last year, was ”at best extremely short-sighted” and had ”devastating consequences” for the Palestinian people

· Israel has adopted an ”essentially rejectionist” stance towards the Palestinians

· The Quartet of Middle East negotiators – the US, the EU, Russia and the UN – has become a ”side-show”

·The Palestinian record of stopping violence against Israel is ”patchy at best, reprehensible at worst”

The Guardian om rapporten

Rapporten som PDF

UPPDATERING 00:35 : På BBC pratar man just nu om att Hamas och Fatah har förhandlat fram en vapenvila. Ett av de krav som tydligen varit på bordet är att Hamas skall få kontroll över säkerhetsstyrkorna (där har vi kanske en förklaring till striderna). Samtidigt pratar nu FN om att sända in styrkor i Gaza. Vågar man gissa att frågan kommer att bli allt hetare för det ”internationella samfundet” om Hamas skulle ta kontroll över Gaza (vilket verkar hålla på att hända)?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Global glasnost: JAS, BAE och korruptionsskandalen

Den nya korruptionsskandalen kring Saab/BAE:s affärer med JAS Gripen som DN började gräva i för ett tag sedan verkar ha smält bort i sommarvärmen. I alla fall i svensk media. I Storbritannien är det däremot fullt medialt pådrag kring storkoncernen BAE:s korrupta vapenaffärer som också involverar Saab eftersom BAE varit Saabs partner i marknadsföringen av JAS i bland annat Sydafrika. The Guardian har en uppsjö artiklar och presentationer för den som vill sätta sig in affärerna.

Det är en svårforcerad härva med miljardbelopp i rullning. Bara Saab har enligt anklagelserna betalat 19 miljarder kronor (!) till agenter och mellanhänder som inte specat sina utgifter varför man kan anta att det delvis rör sig om mutor för att smörja affären. Nu synar åklagare i Storbritannien vapenaffärer med bland annat Tjeckien, Quatar,Sydafrika, Saudiarabien och Rumänien m.fl. länder och skandalen verkar bara växa.

Så bör vi bry oss om detta? ”Det är så här det går till i den internationella vapehandeln” får man ju hela tiden höra. Föreställer att ett statligt verk hade betalat ut 19 miljarder i oredovisade belopp till ”konsulter”. Det skulle leda till både hudflängnngar, åtal och avgångar en masse. Nu handlar det ju förstås om ”rikets säkerhet” (även om man kanske i stället borde prata om ”Saabs säkerhet”), och då vill man kanske argumentera för att det är befogat med sekretess och skumraskaffärer. Jag skulle i stället vilja påstå att det är befogat med större transparens, eller glasnost för att använda Gorbatschovs utmärkta term. För vår säkerhets skull (och för andras säkerhets skull med för den delen) bör vi väl ändå få veta vilka vi lierar oss med, vilka som får våra vapen, hur de används och hur mycket de kostar?

Tycker vi då i detta avlånga land vi har problem med korruption? Jag har tagit en snabb titt på Transparency Internationals globala korruptions-barometer och fann till min förvåning att det inte alls bara är medborgare i tredje världen som upplever korruption som ett problem. Till exempel upplever afrikaner att deras regeringar är mycket mer effektiva i sitt arbete med att få bukt med korruption än t.ex europeer. Och svenskarna är riktgt pessimistiska. Däremot betalar europeen väldigt lite mutor på vardagsnivå i jämförelse med afrikanen och upplever att korruption är ett problem i politiken och i näringslivet där afrikaner och sydamerikaner t.ex. anger korruption inom polisväsendet som ett stort problem.

Statistik säger förstås inte allt, och jag har inte gjort någon djupdyknng i materialet för att få en förklaring till olikheterna. Men en sak är klar, vi behöver glasnost och motåtgärder för korruption också i sverige och en bra början vore att verkligen gå till botten i JAS-träsket.

LÄS MER!
Transparency Internationals globala korruptionsbarometer
Rapporten som PDF
DN om JAS-affären: översikt, kritik, kostnader, fackstöd

Guardians BAE Files

Guardian Flash-presentation
Tidskriften Analys & Kritik, flera artiklar

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

G8:s storslagna löften till Afrika

Det har blivit en hel del diskussioner om vad G8-ländernas utfästelser om ytterligare bistånd på 60 miljarder dollar för att bekämpa AIDS, TB och Malaria i Afrika egentligen innebär. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam menar att det egentligen bara är ett litet tillskott på 3 miljarder i förhållanden till de löften som gavs vid G8-mötet i Gleneagles 2005 eftersom G8 länderna inte verkar kunna leva upp till sina utfästelser att dubbla biståndet till 2010. Dessutom menar Oxfam att G8-ländernas intentioner att stärka immaterialrätten kommer att strypa tillförseln av generiska mediciner till de länder som mest behöver dem och därmed bli kontraproduktivt i förhållandet till utfästelserna att bekämpa AIDS.

Andra åtgärder som är inbakade i de här pengarna är dessutom minst sagt kontroversiella: USA står för den största delen av den ”nygamla” kakan vilket kan tyckas vara gott och bra, men man bör veta att 7% av de pengar som kongressen nyligen beviljade för aidsbekämpning i världen skall gå till undervisning i avhållsamhet. 7% av 40 miljarder är en hel del pengar och man kan lätt föreställa sig att en del av sedelbuntarna kommer att gå till att betala resor till amerikanska ”avhållsamhetslärare” (läs: missionärer), glassiga broschyrer om hur man undviker att ha sex och dylikt, som smittade afrikaner måste stå ut med för att få sina livsuppehållande mediciner.

Så hur skall vi kunna veta att de länder som avgett dessa storstilade löften verkligen håller vad de lovat? Det verkar inte vara det lättaste, i alla fall om man får tro värdsbankens chefsekonom för afrika, John Page, som i en intervju för AllAfrica menar att det visserligen finns offentliga dataset som visar hur mycket varje land ger i bistånd i förhållande till vad som utlovats, men att definitionerna som styr dessa dataset gör att det krävs en noggrann granskning för att få fram korrekta siffror ur materialet.

”What the advocacy groups need to do – and what some of them are already doing – is use… data available in the public domain… [to] apply stricter accounting standards that you would think of as being sensible definitions of development assistance, and then try to help the ministries of finance and development in the creditor countries more accountable for what’s going on. I don’t think we necessarily need a monitoring system; we simply need more intelligent use of the data that the DAC puts out.”

Risken finns med andra ord att utfästelserna blir ytterligare ett i raden av tomma löften och att resultatet inte blir det förväntade därför att problemet ligger på ett annat plan och så står vi där 2015 och undrar hur katten det kunde komma sig att inte AIDS är utrotat.

Bild: de minst utvecklade länderna i världen enligt FN

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Fortsatt glest till midsommar

Som ni som ofta kommer hit märker så har det återigen blivit lite glest mellan postningarna. Jag har helt enkelt haft för mycket annat att stå i på sistone, men jag hoppas snart kunna komma tillbaks med mer frekventa postningar när det lugnar ner sig efter midsommar.

Lyckad operation i Heiligendamm

Blockaden av G8-mötet i tyska Heiligendamm utanför Rostock som tvingade deltagarna att anlända till mötet i båtar och helikoptrar verkar i mina ögon som den första riktigt lyckade insatsen av den globala rättviserörelsen (eller vad man nu skall kalla den) sedan Seattle 1999, inte minst därför att arrangörernas hot att avbryta blockaden om våld användes och tydliga avståndstagande från våldsmedel verkar ha brutit igenom i mediarapporteringen.

För den som vill följa blockadens utveckling ’inifrån’ så rekommenderas besök på motkraft.se eller zaramis.nu som bland annat har postat det här utmärkta inlägget. ”Rostock Anti-G8-Alliance” har också en hemsida med hela programmet för manifestationen mot G8-mötet.

Andra medier om blockaden:
Der Spiegel, DN, DN2

Andra bloggar om: , , , , ,

Huge bang for the buck


Ytterligare ett härligt bokpaket anlände för några dagar sedan och det är ett paket som lär hålla mig sysselsatt ett bra tag in i sommaren. Robert Fisks tegelsten om mellanöstern är ju nästan lika tjock som den är bred! A huge bang for the buck, eftersom den engelska paperbacken bara kostar en ynka hundring just nu på adlibris. Ännu större förväntningar har jag på Joseph Stiglitz nyutkomna bok Making Globalization Work (2006) som är en uppföljare till hans tidigare mycket uppmärksammade kritik mot globaliseringen i ”Globalization and its discontents”. Stiglitz är nobelpristagare i ekonomi och före detta rådgivare åt Clintonadministrationen och han var världsbankens chef mellan 1997 och 2000. Numera är han en av de mest namnkunniga kritikerna av de internationella ekonomiska institutionerna som Världsbanken, IMFoch WTO. Den här boken är i högsta grad relevant för min förra postning.

Joseph Stiglitz: Making Globalization Work, isbn: 978039306122
Robert Fisk: The great war for civilisation: the conquest of the middle east, isbn: 9781841150086

Andra bloggar om: , , , , ,

No land is an island

New York Times rapporterar i dag att Mexiko öppnat sitt 47:e konsulat i USA, och närmare bestämt i delstaten Arkansas. Mexiko har överlägset flest konsulat i det stora landet i väster, och det väcker uppenbarligen en del irritation hos amerikanska myndigheter eftersom konsulaten i stort sett struntar i om de mexikaner som söker hjälp är illegala eller legala. Om man är illegal kan man till och med få hjälp med ett speciellt ID kort som man kan använda för att öppna amerikanska bankkonton eller skaffa telefon. Tendensen är tydlig: om ett Mexikanskt konsulat öppnar i en stad kan man vara säker på att många ”ilegales” finns i regionen.

De här små enklaverna av Mexikanskt territorium i USA visar på ett intressant sätt hur globaliseringen, och den migration som följer i dess spår, nu också bryter upp nationalstaternas definierade gränser, och hur viktigt det är att också politiken börjar att globaliseras för att kunna möta den ekonomiska globaliseringen. Att bygga ett stängsel, som USA gör mot Mexico, är som jag ser det ett föråldrat sätt att komma till rätta med de här problemen.

Det som slår mig när jag läser NYT är att detta stängsel i stället kan leda till att Mexico expanderar sina gränser inifrån USA, och genom att öppna nya konsulat är det i princip just det man gör. Vad händer om det börjar byggas upp stora mexikanska samhällen kring dessa konsulat och om dessa börjar fungera som ett slags lokala makthavare? Vad händer om konsulaten måste expandera lokalt för att kunna möta en ökad efterfrågan? Om fler institutioner godtar det tillfälliga ID som konsulaten utfärdar och därmed mer eller mindre legaliserar de illegala? Hur skulle USA:s ledning reagera? Det torde finnas en och annan Mexikan som tänkt i samma banor och som skrockar i mjugg vid tanken på att Mexiko långsamt, långsamt är på väg att ta tillbaka delar av det land man förlorade i krig mot den mäktiga grannen i norr. För USA är det enkelt att i alla fall på kort sikt komma till rätta med ett sådant scenario: genom en reformerad immigrationspolitik och en allmän amnesti.

Amerikanen i gemen verkar däremot inte speciellt förtjust i ekonomisk globalisering längre, vilket diskuterades på BBC häromdagen. Undersökningar visar att det finns starka anti-kinesiska känslor i USA just nu och en stor rädsla för att den ekonomiska globaliseringen skall beröva medelamerikanen både jobb och hem.

Vad är då lösningen? För mig framstår en fråga som prioriterad: att hjälpa de fattigaste ur sin fattigdom. Det kräver i sin tur ett ökat internationellt samarbete mellan länder på en rad olika områden. Isolationism är knappast en vettigt respons och unilateralism verkar alltmer framstå som en återvändsgränd. ”No land is an island”, skulle man kanske kunna säga.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Ytterligare en dag i det (o)heliga landet

…och ytterligare en dag i det meningslösa våldets tecken. En dag som sett femton civila döda i det libanesiska flyktinglägret Nahr el-Bared i Libanon, en i Sderot och en i Gaza city.

När jag trodde att jag fått ett någorlunda grepp om de konfliktyor som genomkorsar varandra på en plätt lika stor som två Småland så ramlar jag plötsligt över en artikel på yahoo-news/AFP som berättar att Israel har ett problem med judiska antisemitiska hatbrott. Ja, ni läste rätt.

Enligt artikeln begås uppskattningsvis 500 antisemitiska brott av judar mot judar inom Israels gränser varje år. Förövarna är i de flesta fall invandrade ryska nationalister som identifierar med antisemitiska ideologier. Kort och gott: nynazister.

Och jag som trodde att jag hade hört allt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING:
Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,