Kristen extremism och folkmord

Historien om Roméo Dallaire är historien om en man som förtvivlat försöker göra det omöjliga. Han var den kandensiske general som ledde den minimala fredsbevarande FN-styrkan i Rwanda under massakrerna 1994. I dag går han på piller för att överhuvudtaget kunna fungera normalt. När jag läste intervjun med honom i DN i går så blev jag påmind om vilken petitess historien om muhammedkarikatyrerna och yttrandefrihetsdebatten är i jämförelse med det ofattbara folkmordet på tutsier och moderata hutuer 1994, då nästan en miljon människor hackades eller sköts till döds av militär, milis och sina grannar. Jag drog mig till minnes att Roméo Dallaire har stått som förebild till en av huvudkaraktärerna, General Olivier (spelad av Nick Nolte), i Terry Georges film ”Hotel Rwanda” som gick upp på biograferna förra året. Jag hastade ned till min lokala videobutik för att hyra filmen och se om den. Huvudrollen innehas av Don Cheadle, som spelar hotellchefen Paul Rusesabagina som motvilligt blir hjälte när det lyxhotell han förestår gradvis förvandlas till en bräcklig fristad för flyktingar. Det är en jäkligt bra film som är minst sagt gastkramande. Don Cheadle är helt enkelt lysande.

Folkmordet i Rwanda sägs vara det mest ”effektiva” folkmord som skett sedan andra världskriget och förtjänar som sådant mycket uppmärksamhet. Man brukar säga att folkmordet är pinsamt för FN, men det är snarare Frankrike och Belgien som bör bära hundhuvudet eftersom deras regeringar och företag sålde vapen till, och tränade, alla sidor i konflikten för att sedan evakuera sina landsmän och trupper när det började hetta till. De lämnade helt enkelt afrikanerna i sticket. Clinton-administrationen, Bryssel och Paris visste mycket väl vad som hände men vågade inte låta FN agera, inte minst på grund av debaklet i Somalia. Så kunde slakten pågå obehindrat i tio månader. Dallaire hade som mest 2500 man på plats som inte ens fick avfyra sina vapen, än mindre ingripa aktivt. Belgien har bett om ursäkt för att man drog tillbaka sina trupper men både Paris och Washington har bara mumlat i skägget.

Den Europeiska inblandningen stannar emellertid inte där. De svenska filmarna Peter och Maria Rinaldo har gjort en internationellt uppmärksammad dokumentär kallad ”I guds namn”, som handlar om Jesu Armé, som består av resterna av den fruktade hutumilisen Interhamwe som flydde in i Kongos djungler när tutsiarmén återerövrade Kigali i slutet av 1994. Jag har tyvärr inte sett deras film, men det som jag har förstått är det kontroversiella med den är att den visar hur belgiska och franska kristdemokrater bidrog till folkmordet genom sitt stöd till Huturegimen. ”Huturegimen bekände sig till den kristdemokratiska ideologin med starka band till den katolska kyrkan och den kristdemokratiska internationalen. Den senare gav mördarregimen sitt stöd både som politisk rådgivare och som ekonomisk lobbyist,” sägs det på SvTs hemsida. Precis som den bisarra ugandiska rebellgruppen Herrens Befrielsearmé verkar Jesu Armé bekänna sig till en militant och apokalyptisk kristen lära. Som sagt, jag behöver se filmen innan jag kan uttala mig närmre om detta, men det är ett intressant spår makarna Rinaldo fått upp.

Jag kommer på mig själv med att fråga mig vad jag själv gjorde för att stoppa folkmordet. Svaret är: ingenting, nada, nichts, nothing, rien. DN frågar i slutet på intervjun med Roméo Dallaire hur världen lärt sig hantera situationer som den i Rwanda 1994. ”-?Inte alls tillräckligt bra. Se bara på vad som händer i Darfur, svarar han och nu går det att läsa smärtan i blicken”.

12 reaktioner till “Kristen extremism och folkmord”

  1. Du skriver att yttrandefrihetsdebatten och Muhammedkarikatyrerna är en småsak. Det är ingen småsak om man förstår att sätta in dem i sitt sammanhang. De handlar om krigspropaganda – att inför en västerländsk publik utmåla muslimer som mindre värda – inför kärnvapen?kriget mot Iran och Syrien.

    Ett krig mot Iran och Syrien kan resultera i många miljoner döda – och om det utvecklas till ett världskrig – blir det miljarder döda – eventuellt fullständig förintelse av allt liv på den här planeten.

    Bakom karikatyrerna står fascister vilket visas av deras kontakter med PNAC och Bilderberggruppen.
    LÄS OCH FÖRSTÅ DET DJÄVULSKA SOM DÖLJER SIG BAKOM DESSA TECKNINGAR!

  2. Mycket intressant info på min ära, Nicky (om du tillåter). Så Fleming Rose har connections med Daniel Pipes. Det verkar uppenbarligen som om någon försöker elda på brasan. Gammal (o)hederlig rasism parad med maktfullkomlighet kan ställa till mycket elände. Mycket, mycket elände. Precis som i Rwanda.

  3. Enligt min uppfattning finns det ingenting farligare för fred och demokrati i ett land än hetsande mot andra etniska eller religiösa grupper, och skapande av motsättningar mellan sådana grupper. Det har vi sett alldeles för många exempel på under 1900-talet.
    Det är därför rasisternas propanda är så farlig, i synnerhet som dessa grupper strävar efter att skapa instabilitet i samhället genom om att provocera motgruppen att ”gå till attack” för värvande av röster för den egna politiken och deras propaganda blir desto farligare som vi just nu lever i tider med hög arbetslöshet, framför allt ungdomsarbetslöshet och otrygghet för stora grupper av människor.
    Det är därför det är så skrämmande när folkpartiledaren går ut med ett invensivt fösvar för rasisternas ”yttrandefrihet”, och utan att åtminstone samtidigt ta mycket starkt avstånd från deras hetsande.
    Jag undrar om han förstår vilket spel han är med och spelar, att han gör sig till nyttig idiot för rasisterna, och om han fattar att den politik han därmed för i själva verket är en slags liberalismens självmordspolitik – även om vi förstås hoppas, och kanske inte riktigt tror att det ska gå så illa.

  4. Det är kanske lätt att kalla danska satirtecknare rasister, men svårare att göra något åt att 100000-tals dödas i Darfur? För det senare har man blundat för och USA:s bönande om att gå in har alltid avvisats – oftast ideologiskt. Ideologi och religion kanske inte är så väsensskilda som man man tro? (‘Tro’ kanske är ett nyckelord? Tro som föder misstro?)

    Folkpartiet är väl de som mest talat om FN-insatser i Darfur?

    Hur gör förresten kristendom och Islam olika i intolerans. Jag ser en intolerans i all dogmatism, även i den islamiska.

  5. Alla makthavare kan ju spela det nationalistiska kortet om inget annat hjälper, vilket ofta är effektivt och alltid lika beklämmande imho. Jag tror att det finns folk i det här landet som bara väntar på en anledning för att få angripa muslimer och det kommer inte att bli kul när det inträffar (minns brandbombningarna av flyktinganläggningar i slutet på åttiotalet). Hatet mot muslimer verkar vara starkare än vad jag faktiskt trodde. Arabvärlden verkar ju ha coolat ned sig när det gäller karikatyrerna, men så har vi den hårdnande Irankrisen i stället. Så det verkar bli en never ending story. Någonstans måste våldsspiralen brytas, eller har den redan gjort det?

    Kan f.ö. inte minnas att USA bönat om att få gå in i Sudan, däremot har FNs sändebud Jan Egeland bönat och gormat om att någon måste göra något. Nu verkar Sudans regering äntligen vara beredda att tillåta FN trupper i landet. Inte en dag för tidigt. Om det sen blir som i Srebrenica eller Rwanda så är det ju meningslöst.

  6. USA definierade tidigt och tydligt händelserna i Sudan som folkmord. FN (med stöd av EU) vill pröva om den defintionen håller vid ICC i Haag, genom att åtala de utpekade för krigsbrott och andra förbrytelser under konflikten. Av skäl som inte är sådär värst svåra att räkna ut motsätter sig USA det…

    USA har heller aldrig velat gå in i Sudan, några sådana påtryckningar har aldrig gjorts, däremot har man drivit igenom ett antal FN-resolutioner och försökt driva igenom ytterligare några. Blockader mot Sudans oljeexport exempelvis, vilket dock Kina och Ryssland, med starka intressen just i sudanesisk olja, har motsatt sig.

    Sammantaget: USA har varit hyggligt aktiva i Sudan-konflikten, men har knappast bedrivit någon större offensiv. Kanske har de haft annat att tänka på…

  7. USA har sitt Black-Hawk-Down-in-Somalia-syndrom. Fransmännen och belgarna lär hålla sig borta från Sudan av en bisarr orsak: det är inte deras ”koloniala intressesfär” (jo, de existerar fortfarande) utan britternas. Därav möjligen också USAs intresse för konflikten i kombination med Sudans dåliga rykte som terroristfristad, och oljan förstås.

    Nej, Sudan är ytterligare ett exempel på allas oförmåga att hantera den här typen av konflikter, det gäller ju inte bara västvärlden. Afrikanska Unionens insatser är verkligen en stor besvikelse och arabvärlden skulle kunna ha makt att påverka regimen i Khartoum.

  8. Absolut, Brownie! Det luktar skit lite varstans, helt enkelt… Lite grand kletar av sig även på mig givetvis. Situationen i Darfur är inte något jag har uppmärksammat själv – den är långt borta och det tyst därifrån. Vilket bara gör det otäckare.

    Visserligen skriver jag sällan om ”händelser” överhuvudtaget, det är liksom inte min grej. Men då och då händer det, och man kan ju undra varför man fastnar för det ena men inte för det andra. Kanske borde man dyka ner i Sudan-träsket ett tag och se vad man kan komma upp med…

    (Jag återkommer för övrigt när jag vet vad min grej är…)

  9. Jo, skiten klibbar. Jag har ju själv mest ägnat mig åt idedebatt på senare tid, men det är också omöjligt att täcka allt som ensam bloggare. Dessutom behövs det ”whistleblowers” med integritet och i Sudans fall är det väl frågan om förhållandena där alls skulle ha uppmärksammats om inte FN:s Jan Egeland upprepade gånger rytit till. Det internationella samfundet behöver fler personer av hans kaliber!

  10. Magnus Andersson:
    Islam och kristendomen har ganska mycket gemensamt, fast de kristna inte vill låtsas om den saken, medan muslimer ofta är betydligt mer medvetna om detta, och betydligt generösare i sin religiösa inställning till kristendomen än kristna är gentemot muslimer. För Muslimer är Jesus en framstående profet (om än inte guds son), och vi har samma gud enligt muslimerna. För de kristna är muslimer hedningar och deras gud, Allah, är inte någon verklig gud.

    De båda religionerna, liksom judendomen, härstammar från samma områden och har därför mycket gemensamt, alla tre, något man inte vill erkänna i de s.k. kristna delarna av världen och inte heller i den judiska. Hetsarna, vad gäller de religiösa frågorna, är egentligen de judiska och de kristna, inte muslimerna.

  11. Nåja Kerstin, en viss hetsning var det väl att föra ut och lägga till andra teckningar på Muhammed till imamer i arabvärlden från en perifer småstat i nordeuropa och göra det till en global angelägenhet med stora negativa konsekvenser för alla parter. En fråga: var det fel av Chaplin att driva med en annan stark rörelse med ett närmast religiöst grundfundament? Är det inte den rätten som gör att vi idag inte lever i diktatur?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.