Nykonservatismen död i minst en generation enligt Adelman

Det är mycket just nu så bloggandet kommer att bli lite ryckigt framöver. Här är i alla fall en kommentar om David Rose artikel om neokonnarna i Vanity Fair, som verkligen är högintressant läsning. Jag ser fram emot den ”riktiga” artikel(serien) när den kommer i början på nästa år. Richard Perle står förstås i centrum efter det att hans kritik mot Bush valsat runt i amerikansk media, men det finns många andra intressanta röster. GW Bush står uppenbarligen i fokus när den nykonservativa rörelsen diskuterar vad som gick fel i Irak och kritiken mot hans ledarskap är hård.

Varför är Irak så viktigt i det här sammanhanget? Genom invasionerna av Afghanistan och Irak skulle överlägsenheten i den neokonservativa visionen om en ny proaktiv utrikespolitik bekräftas, en utrikespolitik som varit så viktig för denna rörelse att den nästan blivit ett kännetecken. Ja, man skulle kunna säga att utrikespolitiken varit den hårda kärna som neocons byggt sin ideologi kring. De har sett sig själva som en garant för amerikansk hegemoni i världen, och ställt sig i spetsen för det demokratispridande som Busken gjort till sitt. Det är nästan paradoxalt att det är den amerikanska demokratin som nu har satt stopp för den politiken i och med att Bushisternas svängrum blir rejält kringskuret av den nya kongressen.

Av alla de röster som förekommer i Rose artikel så är det citaten av Kenneth Adelman jag fastnar för. Adelman skyller visserligen misslyckandet på inkompetens, men han förstår ändå var gränsen går någonstans, att den nykonservativa politiken är död och att det är dags för något annat att ta över:

Adelman believes that neoconservatism itself—what he defines as ”the idea of a tough foreign policy on behalf of morality, the idea of using our power for moral good in the world”—is dead, at least for a generation. After Iraq, he says, ”it’s not going to sell.” And if he, too, had his time over, Adelman says, ”I would write an article that would be skeptical over whether there would be a performance that would be good enough to implement our policy. The policy can be absolutely right, and noble, beneficial, but if you can’t execute it, it’s useless, just useless. I guess that’s what I would have said: that Bush’s arguments are absolutely right, but you know what, you just have to put them in the drawer marked can’t do. And that’s very different from let’s go.”

Andra bloggar om: , , , , ,

Montana kommer, Rumsfeld går

Så tjongade också Montana in på den demokratiska sidan i kongressvalet, och nu återstår bara Virginia för att senatsvalet skall vara klart. Som om den demokratiska euforin inte vore nog, så får Donald Rumsfeld sparken! Ok, han hade tjogvis med generaler mot sig. Visst, han är hatad av de amerikanska fotsoldaterna i Irak. Sure, han har vilselett både allmänhet och militär. Men ändå. Den första av Ronald Reagans Bush Seniors guldgossar och den första av centralfigurerna i den neokonservativa kretsen kring Project for a new American Century får nu foten (i rättvisans namn var väl också Colin Powell en av dom). Det är symboliskt.

Andra bloggar om: , , , ,

Virginia blir en rysare

De senaste siffrorna från kongressvalet som NY Times publicerar visar att valet till Senaten kommer att bli en rysare. Dmokraterna behöver vinna de två delstater som återstår att räkna för att ta en majoritet och det ser ut att bli en riktig rysare. I montana leder den demokratiske utmanaren Jon Tester med 49% över republikanen Conrad Burns på 48,4 när 90% av distrikten är räknade. I Virginia leder den demokratiske utmanaren James webb med ynka 0,3%. Det kan leda till att rösterna måste räknas om vilket kommer att öka spänningen ytterligare. Huvva!

Uppdatering 15.20: Och det ser faktiskt ut som om både Webb och Tester tar de två sista platserna för demokraterna när 0,1 resp 0,2 % av rösterna återstår i Virginia resp. Montana, fast med minsta möjliga marginal: 0,3 resp 0,4% av rösterna! Inget finalresultat har presenteras för de två delstaterna ännu dock, så ett visst tålamod behövs ännu. Madre de Dios! Fira rep-hus-vinsten med Dayilkos så länge.

Uppdatering 17.45: Lennart analyserar valresultatet: ”Jag är säker på att européerna kände sig precis så här när de hörde att de allierade hade landstigit i Normandie år 1944. En av USA genom tidernas mörkaste perioder är på väg mot sitt slut.” Lättnad är ordet, sa Bull. Bio-reaktionärerna fick också på pälsen, skriver USAval.se. Från Montana och Virginia intet nytt.

Andra bloggar om: , , , ,

Dem’s back!

Demokraterna är tillbaka! Majoritet i Representanthuset! Om några timmar kan det vara så att de också får majoritet i Senaten, om de vinner i Montana och Virginia där rösterna återstår att räkna. Det är framför allt ett glädjande besked för alla oss som varit starkt kritiska till kriget i Irak, för Demokraterna har helt klart blivit valda på en kritik mot kriget, och något kommer att behöva göras.

Andra bloggar om: , , , ,

Valnatt och Vanity Fair

Jag tror inte att det blir någon valvalka för mig i natt även om det vore intressant att höra vartåt det barkar i det pågående amerikanska kongressvalet innan det är dags att törna in. Trots allt förhandssnack om att Demokraterna kan komma att återta majoriteten i Representanthuset, så tvivlar jag tills jag sett resultatet. Det är nämligen inte helt lätt att norpa till sig platser om man är i opposition i USA. Men om nu det otroliga ändå skulle hända att demokraterna tog majoriteten både i senaten och representanthuset: hoo boy! Kommer Busken att brinna? Yessiree.

Nykonnarna som idogt jobbade på att få till stånd inte bara ett krig mot Irak, utan också ett multifrontskrig med syfte att erövra mellanöstern till den västliga demokratin, drar nu också öronen åt sig och jag har i dag på BBC World Service fått höra hur förre presidentrådgivaren och hök-höken Richard Perle försöker förklarar hur det han sade till Vanity Fair i den här omtalade artikeln, kom att uppfattas som en besk kritik mot Bushy, och hur det kan komma sig att det inte finns några neokonservativa. Hör vad the progressive har att säga om den saken.

Inom 24 timmar kanske det äntligen blir en vändning. Inom 24 timmar kan det vara början till slutet på nykonservatismen vid makten i USA. Jag håller både tummar och tår.

Andra bloggar om: , , , , ,

Hur ser världen egentligen ut, Re:Public Service?

I går köpte jag för första gången tidskriften Re:Public Service som innehåller en rad intressanta artiklar, bland annat om terrorism i sverige. Tidningen verkar försöka ta grepp på globala frågor och ta ställning mot maktmissbruk och förtryck. Desto mer förvånad blir jag när jag ser två biffiga mercator-liknande projektioner stirra emot mig utvikta på två uppslag. Jag måste bara anta att det rör sig om ren okunnighet från formgivarna och redaktionens sida, för inte kan det väl vara så att man med avsikt använder sig av den mest eurocentrerade och kolonialgenomdränkta kartprojektion som finns för att beskriva världen?

För er som undrar vad jag yrar om så är mercatorprojektionen en kartprojektion som togs fram av den flamländske kartografen Mercator 1569. Den var ett ytterst användbart redskap på den tiden för det finurliga med just denna typ av projektion var att den visade korrekta latituder och longituder och var därför suverän att navigera med till sjöss. Rent ytmässigt, när det gäller olika länders storleksförhållanden, så är den värdelös. Man talar ofta om grönlandsproblemet när det gäller den här typen av projektioner, d.v.s att Grönland blir lika stort som Afrika trots att Afrika är tretton gånger större. En mercatorkarta får med andra ord en klart eurocentrerad utforming, vilket förstås också kan ha en politisk innebörd. Det tyckte i alla fall tysken Arno Peters. Peters var inte kartograf, utan historiker, men han plockade upp den så kallade Gall-projektionen som beskrivits redan i slutet på 1800-talet och lanserade den 1973 som en ny uppfinning, överlägsen Mercatorn. Peters- eller Gall-projektionen är en helt ”ytriktig” karta, dvs en karta där alla länders storleksförhållanden stämmer inbördes. Den går inte att navigera med, visst, men ärligt talat vem navigerar efter stora världskartor i dag? Däremot visar den ländernas faktiska storlek. Peters menade att länderna i syd, med ”hans” karta, skulle få ”upprättelse”. Kartor visar inte bara vägen, de visar också hur världen ser ut.

Och har man en gång tittat på en Peters-karta och sett hur förbenat stort Afrika är i jämförelse med det puttiga Europa så är det svårt att acceptera att man fortfarande använder mercatorprojektionen i media, och allra helst i en tidning som vill framställa sig som upplyst, samtida och radikal. Om man inte vill använda Peters-projektionen finns det ju alltid en massa ”mittemellan”-projektioner att tillgå, som t.ex. Robinsons.

Jämför själva nedan: från ovan en mercator, i mitten en Gall-Peters och nederst en Robinson.

Mer om Peters karta med jämförelser med Mercatorn
Bilder från Wikipedia: mercator, gall-peters och robinsons projektioner

Andra bloggar om: , , , ,

Hur många energisparlampor finns på Aftonbladets redaktion?

Det är något snurrigt med Aftonbladets nya drive i klimatfrågan på ett sätt som är så typisk för kvällspressen. Man braskar på med en massa feta rubriker och grafik, nu i samband med Stern-rapporten, men lyckas aldrig nå längre än den traditionella ”vad kan du göra för x”-retoriken. Genom att byta till energisparlampor kan du göra något. ”Skriv på här!” Det är i grund och botten samla gamla journalistiska soppa av typen ”ät 50 kilo tjurfett om dagen och gå ned i vikt”. Allt skall vara normalt och framför allt skall man inte ställa sig några mer ingående frågor om vad man egentligen kan göra, som till exempel att sluta köpa Aftonbladet tills blaskan har bytt till energisparlampor i sina lokaler och deras reportrar skrotat sina SUV:ar och skaffat sig miljöbilar.

Aftonbladet pratar följdaktligen tyst om vad industrin borde göra för att minska sina utsläpp, hur mycket skit den kinesiska fabrik som tillverkar dina IKEA-plastbaljor släpper ut i atmosfären, etcetera. Jag menar inte att folk i gemen inte borde bry sig om det här, tvärtom, men den b-skrämsel-journalistik som Aftonbladet presterar kommer knappast att göra någon skillnad. Av alla som har kommenterat detta i bloggosfären vill jag bara för tillfället bara rekommendera en postning: bloggaren KAS som jag citerar nedan.

Några exempel på verksamma åtgärder som fungerar mer än sju generationer
Inför vätgasdrift på alla statliga och kommunala bilar omedelbart.
Förbjud all semestertrafik med flygplan.
Släck all gatubelysning.
Inför barnbegränsning till ett barn (provokation).
Förbjud alla nöjesresor och semesterresor med bil som inte går på vätgas , vätgas son framställts med hjälp av vind, vattenkraft , solkraft eller vågenergi.
Återinför matproduktion på lokal nivå och med lokal energi.
Bygg bara hus som går att bo i med uppvärmning enbart av sol och vind.
Inför lokal cykelproduktion i landet.

Andra bloggar om: , , , ,

Kineserna plockar fram morötterna.

Att Kina går ut och erbjuder 5 miljarder dollar i lån till afrikanska länder, vilket Peking deklarerade under det pågående Sino-Afrikanska toppmötet som hålls i den Kinesiska huvudstaden, är både tankeväckande och remarkabelt. För det första är den Kinesiska oräddheten när det gäller att se afrikanska länders potential som handelspartners värd att notera. När det Europeiska näringslivet gör sitt bästa för att ignorera kontinenten i syd och skyller på ”bad governance” och korruption som svar på varför man inte investerar i Afrikanska länder så tvekar inte kineserna (bara 1,5% av världens direktinvesteringar sker i dag i Afrika). Inte nog med att man lånar ut 5 miljarder dollar, man gör det också utan villkor. Inga strukturprogram eller andra villkor är, vad jag hört rapporteras, knutna till lånen. Till skillnad från IMF och Världsbanken försöker man inte styra ländernas ekonomier på detaljnivå. Man kräver med andra ord inte att låntagarna skall anpassa sig till Kineserna. Det är klart att skillnaden är stor. Kineserna vill trots allt handla med afrikanerna, något som varken IMF eller VB varit intresserade av (även om de senare tycks ha gjort själva långivandet till en handel i sig), och det är framför allt de stora afrikanska råvaruresurserna som är attraktiva för den upphettade kinesiska industrin.

Man kan förstås vara mycket kritisk till att Kineserna struntar i om de ger pengar till diktatorer eller om pengarna hamnar i korrupta politikers fickor men jag måste säga att jag tycker att det betyder mindre i det här läget. De länder som har uppnått stabilitet, fred och demokrati är också de länder som kommer att kunna dra fördel av lånen, och ett nytt ekonomiskt uppsving för många länder torde också leda till ökad demokratisering. Och vad bryr sig väl västvärlden egentligen om hur kineserna spenderar sina pengar? Det är ju inte våra skattepengar som kineserna lånar ut.
Men problem finns som kan leda till problem mellan öst och väst. Kinserna har till exempel sålt massor med vapen till Sudans regering som sedan använt dem i det krig man för mot rebellgrupper och civilbefolkning i Darfur. Kravaller utbröt i Zambia (om jag inte minns fel) för någon månad sedan på grund av konflikter mellan invandrande kinesiska och affärsinnehavare och lokala handlare (uppdatering: det verkar ha varit flera konflikter i just Zambia, men mest fokuserat kring ett Kinesiskt gruvbolag)

Om Pekings gambling tar skruv så kan det innebära att Europa och USA kan få betala ett högt pris för sin ignorans och övertro på våldsamma lösningar för att tillsätta ”följsamma” marionettregimer. Samtidigt som man gräver ned sig i kostsamma krig i mellanöstern utan att få kontroll över regionens naturresurser så lägger Kineserna bort piskan och pekpinnarna och plockar fram morötterna. I mina ögon en mer fruktbar politik.

Uppdatering: Här är en utmärkt artikel av Lindsay Beck på Mail & Guardian som sammanfattar situationen efter toppmötet.

Mer om det sinoafrikanska toppmötet:
US State Department
Mail and guardian (sydafrika)
China people’s daily
DN och Svenskan har lite om det här. DI har inget!

Andra bloggar om: , , ,