Drömmen om ett eget land

DN rapporterar i dag att den nyvalde australiensiske premiärministern Kevin Rudd lovat att be Australiens Aboriginer om ursäkt för de övergrepp de utsattes för i samband med det som kallas för ”den förlorade generationen”. Det är förstås ett positivt besked till alla de människor som drabbades av den statlig kampanj som gick ut på att en gång för alla ”civilisera” och ”assimilera” urinnevånarna genom att splittra familjer och tvångsplacera barn i fosterhem och barnhem, en kampanj som pågick i decennier och skapade ett enormt lidande.

Historien om den förlorade generationen är bara ett exempel på hur den ”Europeiska Universalismen” i all sin missriktade ”välmening” fått fruktansvärda konsekvenser för de som drabbats av den och den visar hur västerlandets dröm om en civiliserad värld på ett påtagligt sätt visat på dess egna ocivliserade metoder.

Jag har däremot inga stora förhoppningar om att Rudds uttalanden kommer att innebära några reella förändringar för Aboriginerna i Australien. Vad många av dom önskar – ett eget land egna länder (1) – är nämligen inte förhandlingsbart.

Mer om aboriginies kamp för rättighet till liv och land

Gary Foleys Koori History webpage
Aboriginal Australia Links

Not 1: Australiensiska aboriginies är egentligen hundratals folk med olika språk vars ”nationer” bildar ett lapptäcke över hela den austaliensiska kontinenten. Många grupper har fört långdragna juridiska processer mot staten för att få rätt till sitt land i enlighet med Native Title Act från 1993 och i bland med viss framgång.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ruddslide i Australien

Jag blev precis uppmärksammad på att Labor vunnit en fullkomlig jordskredsseger i det Australiensiska valet. Den sittande premiärministern John Howard (Liberal Party) lyckades inte ens vinna sitt eget valdistrikt. Även om historien med den falska pamfletten säkert haft en marginell betydelse för utgången så är jag övertygad om att det Liberala Partiets främlingsfientliga politik spelat en stor roll. Det skall i alla fall bli intressant att se vad analytikerna säger.

DN har pratat med en statsvetare som framför allt framhåller motståndet mot inskränkningar i sjukförsäkringar och arbetsrätt som främsta förklaring till förlusten för LP men tar också upp det australiensiska deltagandet i Irak-kriget och klimatfrågan. Jag tror också att andra orsaker spelar in. När jag var i Australien för några år sedan och pratade med folk om politik så fick jag bilden ett parti som präglats av både ignorans och arrogans, bl.a för sin djupt inhumana flyktingpolitik, ovilja att be om ursäkt för övergrepp mot aboriginals och sexism. Jag tror definitivt att sådana saker spelar en stor roll för vilket parti man väljer att lägga sin röst på.

LÄS MER: abcnews valbevakning
The Age: Farwell John
The Australian: Ruddslide, He’ll govern for all

DN1, DN2, DN3

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Fria icke-konsumenter och marknadsliberala förbudshysteriker

Buynothingday – den köpfria dagen – har precis börjat och jag skall verkligen försöka att hedra den även om jag misstänker att jag kommer att få svårt att hålla löftet att inte köpa något på hela dagen med tanke på hur tomt det ekar i kylen.

Denna mycket stillsamma köpbojkott får ofta ”liberala” debattörer, den här gången anförda av Magnus Andersson på Politikerbloggen, att tävla i förbudshysteri. Inget tycks vara så provocerande och väcka en sådan ilska som köpbojkotter, rättvis handel och etiskt konsumerande och det enda man egentligen kan säga för att lugna ”liberalerna” är att etisk konsumtion ju faktiskt sker som ett utbyte mellan fria individer och marknaden. Kunderna skapar en efterfrågan som marknaden möter. Jag menar, hur klassiskt kan det bli?

Nu kan ju vän av ordning påpeka det orimliga i att marknaden möter en icke-efterfrågan som Buynothingday skapar, men jag är övertygad att den med sin oändliga flexibilitet även kan klara av ett sådant konststycke. Jag har under de senaste dagarna återvänt till de första tre avsnitten av Adam Curtis dokumentärserie The century of the Self (se videos här) som beskriver hur den amerikanska marknaden med hjälp av psykologin lyckats nå grupper som man inte har haft en aning om hur man skall nå fram till: nämligen de individualister som Curtis menar kom ur 1968-års sociala rörelser och förvandlades genom ”känn-dig-själv” kulturen till superindividualister.

Paradoxalt nog misstänker jag att många av dagens nyliberaler är sprungna ur den kulturen fast de lämnat den sociala biten helt bakom sig. Deras avsky mot vänstern är ett fadersmord, ett slutgiltigt avklippande av den politiska navelsträngen (jag måste nog stoppa psykologiserandet här, det blir lätt för mycket annars). Och för att vrida klockan 360 grader vill man nu i stället förbjuda alla försök till intrång från vänsterns sida i det som har kommit att bli deras egen domän: marknaden. Därför avskyr man CSR och Fairtrade. Därför är buynothingday den största förolämpningen av dem alla.

***
Jag vill passa på att göra reklam för Agenda 2010 som är ett nätverk av progressiva bloggar. Listan växer!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Andra bloggar om: , ,

Pamfletten som skakar det Australiensiska valet

Det australiensiska Liberal Party (som i realiteten snarare är konservativa) skakas nu två dagar innan valet av en bisarr skandal som säger en hel del hur långt man är beredda att gå för att utnyttja islamistisk fundamentalism i politiska syften. Man har hittat på en muslimsk organisation, tryckt upp flygblad som insinuerar att denna organisation stöttar Labor-partiet och delat ut sådana flygblad i en förort till Sydney. Man har till och med lagt till Laborpartiets logo på flygbladet. Oturligt nog togs man på med brallorna nere mitt i akten. Det intressanta är att de som genomfört den här smutskastningskampanjen inte är några unga ”hotheads” utan maken till en minister och hennes ersättare.


Den falska pamfletten. Kan laddas ned här som PDF.

Nedanstående stycke är citerat från bloggen Hoyden about town (sajten har ett jobbigt skript som fick min firefox att hacka) där jag också hittade bilden. Bloggen har dessutom en massa presslänkar:

Senior party official Jeff Egan was allegedly involved in creating and distributing this, though he strenuously denies distributing it. Confirmed as involved are the husbands of an outgoing MP (Jackie Kelly) and her would-be replacement Karen Chijoff. There have also been allegations that an actual MP was directly involved, but this is unconfirmed.

Jag undrar i bland om inte partipolitiken helt förlorat sin moraliska ryggrad och att det reella hotet mot demokratin är vissa politikers fullständiga ihålighet och vissa medarbetares totala avsaknad av hederlighet och värdighet. Ge oss en partipolitik värd namnet eller en ny form av demokrati!

Eller som The Age skriver: Australien har förlorat sin moraliska kompass. Jag undrar om inte det också gäller resten av den ”civiliserade” världen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mer om slaveriet och en obekväm debatt om skuld

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att Kitimbwa Sabuni har levererat sin slutreplik i debatten med Harrison om slaveriet i DN som finns att läsa här. Kolla också in debatten mellan Harrison och Sabuni på axess-tv. Den är ganska belysande för de bådas ståndpunkter. Det är helt tydligt att Sabuni har ett samtidsperspektiv på sin kritik och han refererar också till vår älskade blogosfär och menar att här ser man exempel på hur debattörer som tenderar att skuldbelägga andra underkuvade folk också tar till sig Harrisons argument. Jag kan instämma. Jag har själv läst sådana inlägg där Harrisons bok används i en politisk debatt som egentligen inte har så mycket med slaveriet att göra.

Jag frågar mig däremot varför det är så otroligt svårt för en del debattörer att överhuvudtaget ta till sig det faktum att människor dödar och förslavar varandra på en industriell skala och detta dödande har en moralisk dimension. Kanske är problemet det att vänstern så länge har haft ett problemformuleringspriviligium omkring de här frågorna. Här har högern som jag ser det ett mycket stort moraliskt dilemma framför sig där man tvingas välja mellan att acceptera vänsterns historieskrivning eller att drivas ännu längre in i ett förnekande. Vänstern har förstås ett liknande dilemma när det gäller Stalinismen och Maoismens offer, men det tycks mig som om man hanterat den debatten mycket på ett mycket öppnare sätt. Kanske för att man förstår hur sådana frågor skall debatteras.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Pojkrumsfantasier i den neokonservativa galaxen

Skall då de neokonservativa aldrig upphöra med sina krigsfantasier? Förstår man inte att mellanöstern är som ett JAS-plan över Långholmen; ju mer man försöker korrigera styrningen desto snabbare går man mot undergången och tillslut återstår det bara att skjuta ut sig. Om man hinner d.v.s.

Nu är det Frederick Kagan från American Enterprise Institute och Michael O’Hanlon på Brookings Institution som i en debattartikel i New York Times anser att USA måste förbereda sig för att snabbt gå in i Pakistan med en militär styrka för att säkra de pakistanska kärnvapnen om Pakistan står inför en delning eller riskerar att tas över av islamistiska rörelser.

Inte för att jag är förvånad. Faktum är att jag nästan på dagen för två år sedan skrev följande om det här scenariot efter att ha läst en artikel av Seymour Hersh: ”Om Pervez Musharraf störtas av en islamistiskt inspirerad rörelse så kommer de också att förfoga över kärnvapen. Kärnvapen som är färdiga att avfyras, skall tilläggas. Vad kommer då USA att göra? Invadera Pakistan? Hur skulle Indien reagera? Israel? Det är naturligtvis ett mardrömsscenario.”

Den stora skillnaden jämfört med för två år sedan är att Kagans och O´Hanlons förslag nästan skulle framstå som komiska i ljuset av det det som hänt sedan dess, om det hela egentligen inte var så förbannat tragiskt. De båda pratar om insatsstyrkor, avskärmnning av Islamabad och att frakta Pakistans kärnvapen till New Mexico (!) som om det vore något slags pojkboksromantik det handlade om. Man kan undra i vilket universum de egentligen befinner sig? Läs detta:

One possible plan would be a Special Forces operation with the limited goal of preventing Pakistan’s nuclear materials and warheads from getting into the wrong hands. Given the degree to which Pakistani nationalists cherish these assets, it is unlikely the United States would get permission to destroy them. Somehow, American forces would have to team with Pakistanis to secure critical sites and possibly to move the material to a safer place. For the United States, the safest bet would be shipping the material to someplace like New Mexico; but even pro-American Pakistanis would be unlikely to cooperate.

No kidding? Enligt CNN har Bush i en mätning gjord av organisationen ”Terror Free Tomorrow” (bara det!) en ”approval-rate” på 9% i Pakistan. Usama Bin Laden har 46%. Jag undrar varfrör. Kan det ha något att göra med neokonservativ utrikespolitik?

Think Progress om Kagan och O´Hanlon

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Andra bloggar om:

Vad vi är skyldiga slavarna: frågan om kompensation

Björn Johannesson postade nyligen ett intressant inlägg i polemik mot ett annat inlägg (som det ju ofta brukar vara här i blogosfaeren) i slaveri-debatten, där den icke nämnde bloggaren syrligt konstaterade att han minsann inte var sklyldig Afrika någonting. En ganska vanlig ryggradsreaktion från isolationister som helst inte vill ge en krona i bistånd (eller helst till någon alls) men gärna sippar sydafrikanska viner därför att det är så ”exuoootischt” medan de är klistrade vid sina daytradingsiter för att se hur börserna går i Asien (ah, det kan vara så skönt med en rant då och då).

I USA är situationen en helt annan. Där finns en så kallad ”reparations”-rörelse som har gett sig den på att kräva kompensation för det tvångsarbete som de svarta slavarna genomled på de vitas plantager. För hör och häpna: de har i princip inte fått någon kompensation alls! Det ödet delar de visserligen med andra plågade folk, men vi talar här om USA: landet där stämningarna flödar som champagne. Efter inbördeskriget skulle de ha fått kompensation i form av ett stort landområde i södern där alla fria slavar skulle kunna bosätta sig, men det beslutet togs förstås tillbaks.

Reparations-rörelsen har räknat ut att USA har tjänat 1.5 triljoner av dolares på slaveriet, pengar som nu slavättlingarna kräver tillbaks. Skulle man få ut de pengarna skulle förstås den amerikanska ekonomin kollapsa, så därför duckar alla politiker för frågan så fort den dyker upp. Sedan några år tillbaka är reparations-rörelsen involverad i en juridisk process efter att ha stämt ett antal bolag som de menar kunde etablera sig och växa på grund av slavhandeln och det skall bli intressant att se vad domslutet blir om det nu blir något.

Att även demokraterna är livrädda för frågan visas med all tydlighet i den här videon. Notera hur alla presidentkandidaterna duckar. Alla utom en skall sägas, för den progressiva kandidaten Dennis Kucinich begär ordet och tvekar inte att säga sin åsikt: ”Yes! I am for reparations”. Starkt. I like.

Mer om reparations-rörelsen
millions for reparations

marendas blogg (tack för videon!)

wikipedia

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Intressant diskussion om Afrikas historia

Angående slaveri-debatten är jag involverad i en diskussion på Jacob Lundbergs blogg som kan vara värd att ta en titt på, inte minst därför att den innehåller en nyttig historielektion om ett ämne som inte är alltför vanligt i den svenska blogosfären: Afrikas historia.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ett försök att förstå slaveri-debatten

Nu i efterhand har jag tittat tillbaka på slaveri-debatten som förts på DN:s kultursidor och försökt förstå vad den egentligen handlar om. Dick Harrison arbetar på en triologi om slaveriets historia som Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas förbund, reagerat starkt på. I sin kritik har han fått visst eldunderstöd av Stefan Helgesson, Jan Lönn och Viveca Motsieloa varpå lundaprofessorn Harrison anklagat dessa för pajkastning och lögner. So what is the deal?

Jag har inte läst Harrisons böcker och det gör det naturligtvis svårt att gå in på en diskussion om sakfrågorna. Men som jag förstått det handlar debatten om något helt annat; om professorns ”tonläge”, dvs det sätt som han framställer historien på, snarare än sakfrågorna. Helgesson pratar om att Harrison fastnat i carte-blanche dogmen som ”…yttrar sig i att den humanistiske forskaren anser sig kunna vandra fritt mellan platser och epoker utan att behöva skärskåda sin egen position. Utan att fundera på hur historien återverkar på samtiden”.

Sabuni i sin tur skriver att professorns ”…resonemang faller i en mycket god rasistisk jordmån hos dem som är mot solidaritet och ansvarstagande och anser att historiska och nutida orättvisor som drabbar Afrika är ointressanta. Alla de som menar att Afrika ska skylla sig självt gottar sig nu åt Lundaprofessorns bidrag till deras sak”.

Sabuni verkar alltså anklaga Harrison för en alltför eurocentrisk historieskrivning men väcker också frågan om vem som hade makten och vad det får för konsekvenser för skuldfrågan. Det är en fråga som inte är helt olik den ständigt återkommande våldtäktsdebatten. Gjorde hon tillräckligt med motstånd? Var hon utmanande? Sade hon verkligen nej på ett sätt som inte kunde missförstås?

Sabuni verkar dessutom kräva en specifik förståelse av slaveriet som Harrison varken kan eller vill leverera. I stället för att bemöta den inte helt uttalade anklagelsen om eurocentrism drar han sig tillbaka bakom sina fakta (bokens alla källor, ”läs min bok”, etc. etc.) vilket är helt meninglöst. Igen: Debatten handlar om något annat.

Kanske kan jag belysa det hela med att ta ett exempel från en bok som jag just nu läser: Immanuel Wallersteins ”Europeisk Universalism” som kom ut på svenska 2006 på Tankekraft förlag. Det är en fantastisk liten skrift om man hoppar över en del wallersteiniana.

Wallerstein försöker förstå dynamiken bakom den påstådda universalism som ligger bakom den vurm för att sprida demokrati i världen, med våld om så krävs. Det är en universalism som menar att den liberala demokratin är den perfekta samhällsformen och om alla jordens länder anammade den skulle vi uppnå den eviga freden. Iden om att den liberala demokratin är bäst är universell. Wallerstein menar att vi egentligen talar om en ”europeisk universalism”. Om vi vill nå ett sådant tillstånd som de europeiska universalisterna förfäktar måste vi i stället skapa en universalistisk universalism.

Man skulle med andra ord kunna se Harrisons projekt som vilande i en eurocentrisk universalistisk tradition och att det är just det som Sabuni försöker att kritisera utan att helt lyckas med sitt uppsåt. Jag kan i alla fall rekommendera boken för de båda debattörerna.

Harrisons inlägg 1 och 2
Sabuni, Helgesson och Motsieloa

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Nattnotiser

Det blev inte mycket till bloggande i dag, men här är i alla fall några notiser och bloggplock.

Surfningens vägar äro outgrundliga: Via Pierre Gilly hittar jag till en artikel i vanity Fair av den förre världsbankschefen och globaliseringskritikern Joseph Stiglitz, i vilken han riktar bitande kritik mot Bush’s ekonomiska politik som förutom det faktum att kriget i Irak slukat enorma summor med pengar som kunde ha använts bättre också sett till att ytterligare ge åt de rika. Under läsningen blev jag lite nyfiken på att vet mer om hur utvecklingen av de amerikanska reallönerna sett ut sedan femtiotalet, och på Workinglife.org får jag veta att reallönen för alla privatanställda (jordbruket undantaget, fråga mig inte varför) i USA i princip är oförändrad mellan 1964 och 2004. Än mer intressant är det att få veta att realvärdet av minimilönen i USA i princip också den är oförändrad sedan 1960. Amerikanska löntagare har med andra ord inte fått det ett dugg bättre på 40 år! Det är inte vad jag kallar framsteg.

Guardian rapporterar att fastighetsmäklaren Anglo-Saxon Real Estate säljer fastigheter under byggnation i Israel på den brittiska marknaden och det skulle väl inte alls vara märkvärdigt om det inte vore så att tomterna ligger på västbanken, på den palestinska sidan av 1967 år gräns i anslutning till olika bosättningar och därmed kan betraktas som illegala enligt alla herrans färdplaner och resolutioner som Israel struntar fullkomligt i. Försäljningsdriven är ett led i den Israeliska politiken att i princip dela västbanken i en nordlig och en sydlig del. Här finns kanske en möjlighet för fredsaktivister på båda sidor av muren. Varför inte köpa ett hus på västbanken och göra till högkvarter? Nedan en lista på några objekt från Anglo Saxons hemsida.

Till sist vill jag uppmärksamma Jimpans utmärkta genomgång av begreppet ”ekofascism” och hur den förhåller sig till den gröna ideologin. Från ljus- till djupaste mörkgrönt för att inte säga grönbrunt skulle man kunna säga. Detta med anledning av debatten omkring Eric-Pekka Auvinens massmord nyligen.

Med detta önskar jag en god natt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,