Om budgeten, yttrandefriheten och ärlighetens omöjlighet

Jag har inte satt mig in dagens budgetförslag, men däremot tittat lite på reaktionerna. Att både Per Nuder och Mona Sahlin reagerar starkt är inte konstigt. Det tycks som om den här budgeten innehåller några mycket kontroversiella åtgärder som kommer att sticka i ögonen på folk och slutligen montera ned moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”.

Men det som får mig att tänka till är några tydliga ståndpunkter i kommentarerna till Aftonbladets artikel:

Äntligen en regering som visar musklerna år detta totalt passiva samhälle. Så fruktansvärt synd om folk att det blir mindre pengar i A-kassa osv. Nu måste man ju faktiskt ut och söka jobb. Och alla våra nysvenskar som kunnat dra in ibidrag i alla år medans dom suttit och spelat brädspel på kaffer, dom har nog svårt att göra det i fortsättningen. Nä detta är helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle. jag är supernöjd, och hoppas att detta varar länge. Då kanske Sverige kan resa sig till slut. Postat av: Henryhurle

Man kan förstås enkelt avfärda den här typen av ”nationell populism” eller vad man skall kalla den, som varande auktoritär och endimensionell, men med tanke på SD:s framgångar i senaste valet, som spelade på just dessa strängar är det kanske dags att ta en djupare titt på argumenten i stället för att gå i stridsläge.

Jag hakar framför allt upp mig på en mening i ovanstående kommentar, nämligen att budgeten är ”helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle”. Det här är en formulering som ständigt återkommer i den högerpopulistiska retoriken och som hänger tätt samman med den fråga om yttrandefriheten som återigen blossat upp i samband med Vilks-affären. Frågan är vad det betyder att ett samhälle är ”rakare och ärligare”. Låt oss först konstatera att människan till sin natur knappast är varken rak eller ärlig. Vi döljer våra drivkrafter och agendor för alla som inte står oss allra närmast, vilket man skulle kunna se som ett slags överlevnadsinstinkt. Att blotta sig är att göra sig sårbar, att förlora i anseende, att göra bort sig.

Att vara rak och ärlig kan visserligen anses som en dygd av många, men det är ofta bara ett fåtal som verkligen kan leva upp till epitetet och även de torde ha dolda agendor som de aldrig avslöjar. En fullständig ärlighet är med andra ord omöjlig. Troligen skulle den få samhället att braka ihop om man släppte den lös. Jag har inte sett filmen Liar Liar med Jim Carey men jag tror att den kan vara ett bra exempel på hur fullständigt galet det skulle bli om alla var raka och ärliga. I princip innebär det att man stänger av all form av diplomati vilket skulle få alla förhandlingar att omedelbart gå i stå och därmed stänga ned hela samhället med massdöd som följd. Fullständig ärlighet blottar omedelbart de mörka sidorna i människans psyke, ett mörker som vi alla har, och vi har helt enkelt varken viljan eller metoder att släppa lös det mörkret över mänskligheten.

Vad man pratar om är alltså en annan typ av ärlighet som kanske skulle kunna ersättas med begreppet ”intellektuell hederlighet”, och troligen är det så att debattören vill att det framför allt är makthavare och media som skall praktisera den. Allra troligast är att man vill att ärligheten skall begränsas till vissa frågor där föreställningen om frågans vikt och natur inte motsvarar det man hör från media och politiker.

Samtidigt kan jag förstå argumentet och jag tror faktiskt att samhället i stort skulle tjäna på en större öppenhet. En större öppenhet innebär också mer och intensivare debatt, men också en möjlighet för personer att kunna medge sina fel och brister utan att förlora ansiktet. En fråga som man därmed skulle kunna ställa oftare är: ”varför påstår du det?” och min motfråga till ”Henryhurle” skulle därför bli: ”kan du ärligt svara på varför du vill ha ett ärligare och rakare samhälle?”

DN 1, 2 och 3 om budgeten

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Intressant:

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING:
Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Äktenskapet är det kollektiva ägandets success-story

Jag har alltid tyckt att Prof. Bo Rothstein varit ganska svår att få grepp om, och jag verkar inte vara ensam. Många har svårt att förstå om karln menar allvar med sina märkliga utspel. Rothstein tycks väcka mest uppseende när han ger sig in på familjefrågorna och han verkar ha en skarp udd riktad mot genusforskare och femnistiska politiker. Nu senast tycks det som om han går till försvar för uppfattningen inom femnistkretsar att äktenskapet är en del av en patriarkal struktur som man borde göra sig av med. Tidigare kom han till slutsatsen att bigami borde erkännas i äktenskapsbalken om man ändå godkände vigslar mellan homosexuella (kan man inte komma på något bättre ord än homo-vigslar eller samkönade äktenskap?). Ironi eller inte, jag uppskattar debattörer som ställer begreppen på ända.

Inspirerad av Herr Rothstein (jag vill på intet sätt annars jämföra mig med den store statsvetaren med flurhåret) vill jag nu påstå att äktenskapet som institution torde vara det kollektiva ägandets success-story, i alla fall som äktenskapsbalken ser ut i Sverige i dag. Faktum är att äktenskapet som ägandeform kan liknas vid kommunism eller andra socialistiska praktiker. Nu är jag ingen jurist (och inte heller varken gift eller skild) så eventuella experter på området får gärna rätta mig, men är det ändå inte så att när ett par ingår äktenskap så delar de lyckliga tu solidariskt och frivilligt på alla sina tillgångar? Och är det inte så att när samma par skiljer sig så delar de på sina gemensamma tillgångar i två lika delar? Och är det inte så att detta samgående vi kallar äktenskap sker utan tvång? (för den ouppmärksamme läsaren vill jag återigen påpeka att jag pratar om svenska förhållanden)

Det kanske inte är så anmärkningsvärt när två personer med liknande ekonomiska förhållanden gifter sig, men låt oss ta riddaren som fick prinsessan och halva kungariket som ett mer drastiskt exempel. Vad i helskotta fick prinsessan att frivilligt ge den betydligt mindre bemedlade riddaren rätt till halva kungariket? Inte kan det ha varit en kapitalistisk logik i alla fall. Enligt den kapitalistiska logiken hade kungarikets aktier i ett slag befunnit sig i fritt fall på monark-börsen så fort de (unga) tu tillkännagivit förlovningen med hotande konkurs för kungariket som följd. Enligt den kapitalistiska logiken hade prinsen fått ”jobba upp sig” i kungariket innan det var tal om något samgående. Enligt den kapitalistiska logiken hade den nyblivne prinsen bara fått rösträtt i förhållande till investerat kapital och därmed alltid fått vika sig på hushållsstämmorna. Kanske hade han fått ingå i ett konsortium med andra prinsar som tillsammans kunde uppnå lönsamhet i paritet med monark-marknadens krav. I värsta fall hade han direkt sålts ut, plundrats på sina tillgångar eller använts för pengatvätt eller som skalbolag. I bästa fall hade han setts som ett kreativt sidoprojekt som skulle kunna rationaliseras bort i dåliga tider. Men nej: riddaren fick prinsessan och halva kungariket helt i enlighet med kommunitära ideal.

Vad är sagans sens moral? Kollektivt ägande behöver inte på något sätt leda till våld och förtryck om det är initierat på frivillig basis och med ömsesidig respekt som ledstjärna. Om man vill peka på att ekonomisk kollektivism fungerar i praktiken så är det äktenskapet man bör ta som exempel. Sedan att äktenskapsförord och andra överenskommelser tillför mer av kapitalismens praktiker i äktenskapet är en annan historia.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Terrorism och svartjobb. Ett tecken på att västs dominans är på väg att brytas?

I förrgår var jag på ett ganska intressant samtal om mänskliga rättigheter och terrorism som arrangerades av Amnesty. I panelen satt Tomas Ries från utrikespolitiska institutet, konfliktforskaren Elisabeth Abriri, och Martin Scheinin som arbetat med mänskliga rättigheter för FN. Jag säger att det var ett ganska intressant seminarium, för jag saknade en mer djuplodande anknytning till politiska och ekonomiska frågeställningar, och tyckte kanske att väl mycket energi lades på att reda ut definitioner på terrorism. Grundfrågeställningen för seminariet var ändock mycket intressant. Kan vi minska hotet från terrorism om vi stärker de mänskliga rättigheterna i de länder som är mest utsatta? Inga entydiga svar gavs, men Tomas Ries från UPI tyckte jag formulerade problemställningen på ett kristallklart sätt. Vi står inför ett nytt hot i väst som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera, samtidigt som globaliseringen underlättat för terrororganisationerna. Att 60% av världens befolkning lever i fattigdom är en viktig bidragande orsak till att terrororganisationerna enkelt kan finna en rekryteringsbas.

Vad jag saknade i debatten var frågan om huruvida förändringarna i de liberla välfärdssamhällena i väst bidragit till att underlätta för terrornätverken och de para-statliga militära aktörerna. Det är förstås en fråga som hänger samman med globaliseringen, men vad finns under den? Är det kanske så att vi ser den slutgilitiga nedgången för västs dominans på den globala arenan? Att vår dominans nu är hotad på riktigt för första gången sedan kolonialiseringen?

Jag skulle vilja sätta detta påstående i ett riktigt långt historiskt perspektiv och tillåt mig presentera några punkter som skulle kunna visa på en sådan tendens:

1. Vi är inne i en ekonomisk lågkonjunktur som varat sedan slutet på 1950 talet. Detta enligt Kondratieffs lära om de långa kurvorna och hans ständige uttolkare Immanuel Wallerstein. Det bidrar till kapitalflykt, bubblor, outsourcing och massarbetslöshet, samt en uppluckring av statens inflytande och ekonomi.

2. Globaliseringen är delvis en följd av denna nedgång, men den skapar också en medvetenhet om och ett motstånd mot västs dominans i mindre bemedlade hörn av världen, samt infrastruktur (t.ex. internet) som terrorister kan använda sig av.

3. Motståndet kräver i sin tur att väst satsar astronomiska resurser för att försvara sin dominans i form av militära insatser och säkerhet för sina medborgare. I längden kan inte det vara en hållbar utveckling utan snarare en gigantiskt risk där väst riskerar att implodera under trycket av kostnaderna, i samma takt som öst och syd skapar sina egna marknader.

4. I och med att statens roll i väst sakta dräneras på sina traditionella funktioner så kommer också säkerhetssituationen att förändras. Vi kommer att få fler fria säkerhetskonsulter utan annan lojalitet än penningen, vilket urholkar statens våldsmonopol. Min favoritstatsvetare på detta område, Herfried Münkler, menar att krigen i det subsahariska Afrika och 911 skulle kunna vara en försmak till hur vår framtid ser ut. Det vill säga en återgång till ett Europa som det såg ut innan trettioåriga kriget och bildandet av de stora nationalstaterna.

5. Till sist en intressant tendens. Europa kunde bygga sin dominans på en biopolitisk faktor, nämligen att alla de kom i kontakt med dog som flugor i importerade sjukdomer, om de inte dog av förtrycket i sig. Sedan i början på nittonhundratalet har dessa befolkningsgrupper långsamt återhämtat sig rent demografiskt och börjar nu också närma sig makten i vissa delar av världen. I Bolivia är ett maktövertagande redan ett faktum.

Så vad kan man göra åt allt detta? Mitt svar är att man bör göra det bästa man kan för att lindra fallet så att det inte blir en kraschlandning. Vår dominans kommer att ta slut, men om vi inte gör det slutet så lindrigt som möjligt så riskerar vi en katastrof i form av en serie långvariga krig på vår egen hemmaplan. Ett sätt att lindra fallet är att hoppa av militärismtåget och tron på att man skall kunna bekämpa terrorism och annat motstånd med vapenmakt. Att sluta att försvara dominansen med näbbar och klor. Satsa i stället på t.ex. Human Security – fältet. Bygg förtroenden och skapa legitimitet. Freedom House undersökningar visar t.ex. att 75% av 67 länder som gått från diktatur till demokrati gjort det med fredliga medel, byggt på samarbete. Våld är med andra ord en del av problemet.

Till sist: stärk staten och förtroendet för det allmänna.
Terrorismen är också nyliberalismens slutliga död eftersom den blottar en av de mest fundamentala principerna för en välfärdsstat: frågan om medborgarnas säkerhet. Svartjobbsskandalerna inom regeringen är bara ytterligare ett tecken på att förtroendet för staten minskar och att vi långsamt är på väg mot dominansens slut. Något överdrivet skulle man kunna påstå att sverige också snart kan bli en s.k. ”failed state”, där korruption och den informella sektorn till slut blir den dominerande (från 2% till 20% av BNP på fyrtio år enligt MUF). Det kommer inte att hända i morgon, men kanske redan om femtio år. Det kanske är dags att börja tänka lite på det innan det är försent?

PS. Det här blir en lång postning och jag kommer att lägga till länkar lite senare DS

Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat till:

Vägarna till demokrati är många

Det här blev ett så långt kommentarssvar att jag kände mig manad att posta det som ett eget inlägg. ”Johnny” skrev i en kommentar till en tidigare postning i dag:

”Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen (med hänvisning till kupperna i Iran -53 och Guatemala -54, min anm.), ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem”.

USA och Europa har ett stort trovärdighetsproblem. Man kan med visst fog påstå att många länder utanför USA och Europa befinner sig i en postkolonial fas. Länder som Guatemala och Iran ansåg att deras resurser hade lurats och tvingats ifrån dem under en kolonial fas och att de därför hade viss rätt till resurserna. I båda fallen försökte man förhandla med företagen (United Fruits resp. BP) för att komma till en resonabel lösning, men i storföretagskulturen är det uppenbarligen otänkbart att ge bort några som helst tillgångar, och företagen som nu opererade i de nya demokratierna vände sig till sina hemländer för militär hjälp att avsätta den regim som hotade deras intressen.

I USA och Europa må man ha glömt bort detta, men knappast i Iran och Guatemala. Krigföring ses som nykolonialisering oavsett om den i praktiken är det eller ej. Hur skall man då få större trovärdighet? Det är inte helt lätt eftersom utländska företag fortfarande opererar på liknande sätt på andra ställen i världen (Nigerdeltat, Bolivia etc.). Om man städar utanför sin egen dörr innan man tar till brösttonerna så ökar man trovärdigheten.

Vad skall man då göra? Om man inte kan se bortom krigsalternativet och regimskiftesalternativet så har man en alldeles för stor tilltro till storskaliga och vinstmaximerande lösningar och alldeles för lite tilltro till lokala, folkliga och fredsinriktade initiativ. Man måste först av allt respektera den demokrati som finns: Iranierna röstade faktiskt på Ahmadinejad (istället för mer moderata kandidater) och Palestinierna på Hamas. Algerierna röstade på FIS 1988 (osäker på årtalet) men fick aldrig ta makten. Egyptiska muslimska brödraskapet skulle förmodligen få en bra del av makten i Egypten om det vore val i dag. Västmakterna måste våga satsa på partier som man inte nödvändigtvis gillar, annars minskar trovärdigheten. Vem skall tro på snacket om demokrati om man förhindrar den när den fungerar? Islam och demokrati kan mycket väl samsas om vi hjälper till.

Släpp på trycket i stället. Ge Hamas pengarna de behöver i stället för att lagstifta emot dem. Låt Iran utveckla sin kärnkraft men ställ krav på att de följer NPT-avtalet. Häv handelsembargot mot Iran så att Mullorna i sin tur kan lätta på trycket gentemot sin befolkning. Se till att Egypten låter brödraskapet ställa upp i val på lika villkor. Stöd lokala ekonomier och folkliga intiativ. Agera konsekvent. USA bör till exempel själva följa NPT-avtalet. Det är mycket som kan göras i stället för att ta till vapen och det kan göras nu, i dag, om den politiska viljan fanns.

Andra bloggar om: , ,

Kolonialism och ideologi, del 5

De senaste dagarnas debatt här och på andra ställen i blogosfären fick min besöksstatisk att skjuta i höjden, vilket jag tolkar som att debatten är välkommen (eller ovälkommen hur man nu ser på saken). Det kanske är på plats med några kommentarer innan jag går vidare med min lilla undersökningen om kolonialismen och dess betydelse för 1900-talets kataklysmer.

På grund av Wirtens artikel i Expressen kom debatten att handla om ”liberalers skuld”. Möjligen visste han precis vad han gjorde när han använde den formuleringen, men i mitt tycke är det rätt poänglöst att enkom peka ut liberaler. Viktigare är att försöka få grepp om den rasistiska idevärld som influerat alla politiska riktningar inklusive socialismen och hur de påverkar dagens politik. Det australiensiska exemplet visar bara allt för tydligt hur kolonialismens och darwinismens vanföreställningar påverkar människor än i dag.

För de som ändå förnekar att liberaler medverkat till att skapa och uprätthålla det rasistiska klimat som dödat så många människor under kolonialismen och senare, så ber jag att få infoga följande citat från boken ”Utrota alla jävlar” av Sven Lindqvist som jag fick på posten i dag (tack för boktipset Alexander).

”De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg…mänsklig varelse eller djur – hindret måste bort.”


Var det Mao, Stalin eller Hitler som skrev detta? Var det kanske Pol Pot eller Idi Amin? Inte alls. Citatet är hämtat ur den store liberale filsosofen (Lindqvists formulering) Herbert Spencers bok Social Statics från 1850, samma filosof som enligt Wikipedia ”… was a supporter of the “law of equal liberty”, a basic tenet of libertarianism that says that each individual should be allowed to do as he or she wills as long as it doesn’t infringe on the rights of another person”.

När det gäller frågan om vänsterns versus högerns utrotningskampanjer så hänvisar jag till vidare läsning och debatt hos Khaki på Vänsterkrok: post 1 och post 2

Not: ”Djur” i Spencer-citatet ovan är en översättning av ”Brute” och skall läsas som ”vildar” eller ”byket”.

Uppdatering: Det finns ett viktigt påpekande att göra slog det mig efter att ha läst Lennart Regebros välformulerade postning om den här debatten, även om det kan verka självklart. För mig handlar den här debatten lika mycket om framtiden och samtiden som det förflutna och en eventuell skuld för det som hände då. Det är bara 60 år sedan Hitler utrotade judar och atombomberna mosade Hiroshima och Nagasaki, det är 40 år sedan som Stalin utrotade kulaker och det är 12 år sedan 800 000 personer dödades på mindre än ett år i Rwanda. Hur lång tid kommer det att ta innan det händer igen och vad har vi för mekanismer för att försöka stoppa det denna gång? Kan vi ens i grunden stoppa det om vi inte känner till att våra förfäder bidrog till det klimat som medgav utrotningar under kolonialismen?

Korrigering: Vetenskap och socialism gjorde mig uppmärksam på ett fel i uppdateringen ovan. Det skall naturligtvis vara 50 år sedan ”den stora utrensningen” i Sovjetunionen var över efter Stalins död 1953. Och som VoS så riktigt påpekar så skedde kulakkollektiviseringen redan på 1930-talet.

Kolonialism och ideologi, del 1

Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.

Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:

Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.

Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.

Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller ”dö ut”. Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.

Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.

Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.

Johan Norberg och reformeringen av reformpolitiken

Jag har verkligen blivit en smula besatt av ekonomiska teorier för tillfället, men jag vill så gärna försöka förstå hur ekonomerna och de nyliberala tänker. Det är inte helt lätt ska jag säga och det beror naturligtvis på en tidigare ignorans från min sida.

Tysklandsvalet är intressant att analysera av flera orsaker: polariseringen av det Tyska samhället, Tysklands roll i Europa och de förväntningar på landet som en av dess viktigaste ekonomier. Det är säkert riktigt att det som sker i Tyskland påverkar konjunkturerna och marknadens förväntningar. Dessa förhållanden borde kräva en grundlig analys och jag blir därför rätt förvånad av alla ideologiskt färgade och enögda tolkningar.

Johan Norberg skriver på sin blogg att valresultatet i Tyskland ställer frågan ”om det finns ett läge då beroendet av staten har gått så långt att väljarkåren är mer intresserade av att försvara goda villkor för arbetslöshet än att skapa möjligheter för tillväxt och arbeten”. Om det finns en efterfrågan för stagnation ”kommer politikerna inte att tveka att tillgodose det”.

Jag kan bara tolka ovanstående på så sätt att Johan Norberg är fullständigt fartblind i ett läge då reformpolitiken helt tydligt måste analyseras och korrigeras. Uttalandet är förolämpande för alla de människor som inte tror att reformer kommer att ge dem arbete, ens på längre sikt. Skall inte valresultatet snarare tolkas så att förtroendet för marknadens förmåga att hantera ekonomin är urholkat och att folk föredrar att statsmakten hanterar arbetslöshetsfrågan m.m ? Om marknaden skall kunna vinna folkets förtroende krävs helt andra tongångar. Man kan börja med slänga bort föraktet för de som inte varit så lyckligt lottade (en inte föraktlig del av inpumpandet av pengar i östra Tyskland har gått till att locka investerare genom att bygga skrytbyggen i huvudstaden). Man kan försöka sluta se nationell ekonomi som ett slags internationell idrottstävling.

PJ Anders Linder kommenterar Johan Norbergs inlägg på SvD med att säga att ”Folk vill ha trygghet hellre än frihet, och när resultatet blir stagnation kräver de ännu mer trygghet. Och så vidare.” Vem behöver inte trygghet? Marknaden är till exempel beroende av den. Alla ekonomijournalister pratar om hur viktigt det är med förutsägbarhet för att inte allt skall rasa. Kanske gäller samma sak för vanliga medborgare? Att ställa frihet mot trygghet som ett motsatspar är för övrigt ren dumhet.

Ekonomer, nyliberaler och ekonomijournalister: ta för guds skull bort skygglapparna och titta upp från börsnoteringarna! Det finns människor därute i världen. Jag vet att en del av er är utopister som vill bygga en bra värld för alla, men är de heliga medlen verkligen eftersträvansvärda? Är det inte dags att reformera reformpolitiken?