Huge bang for the buck


Ytterligare ett härligt bokpaket anlände för några dagar sedan och det är ett paket som lär hålla mig sysselsatt ett bra tag in i sommaren. Robert Fisks tegelsten om mellanöstern är ju nästan lika tjock som den är bred! A huge bang for the buck, eftersom den engelska paperbacken bara kostar en ynka hundring just nu på adlibris. Ännu större förväntningar har jag på Joseph Stiglitz nyutkomna bok Making Globalization Work (2006) som är en uppföljare till hans tidigare mycket uppmärksammade kritik mot globaliseringen i ”Globalization and its discontents”. Stiglitz är nobelpristagare i ekonomi och före detta rådgivare åt Clintonadministrationen och han var världsbankens chef mellan 1997 och 2000. Numera är han en av de mest namnkunniga kritikerna av de internationella ekonomiska institutionerna som Världsbanken, IMFoch WTO. Den här boken är i högsta grad relevant för min förra postning.

Joseph Stiglitz: Making Globalization Work, isbn: 978039306122
Robert Fisk: The great war for civilisation: the conquest of the middle east, isbn: 9781841150086

Andra bloggar om: , , , , ,

No land is an island

New York Times rapporterar i dag att Mexiko öppnat sitt 47:e konsulat i USA, och närmare bestämt i delstaten Arkansas. Mexiko har överlägset flest konsulat i det stora landet i väster, och det väcker uppenbarligen en del irritation hos amerikanska myndigheter eftersom konsulaten i stort sett struntar i om de mexikaner som söker hjälp är illegala eller legala. Om man är illegal kan man till och med få hjälp med ett speciellt ID kort som man kan använda för att öppna amerikanska bankkonton eller skaffa telefon. Tendensen är tydlig: om ett Mexikanskt konsulat öppnar i en stad kan man vara säker på att många ”ilegales” finns i regionen.

De här små enklaverna av Mexikanskt territorium i USA visar på ett intressant sätt hur globaliseringen, och den migration som följer i dess spår, nu också bryter upp nationalstaternas definierade gränser, och hur viktigt det är att också politiken börjar att globaliseras för att kunna möta den ekonomiska globaliseringen. Att bygga ett stängsel, som USA gör mot Mexico, är som jag ser det ett föråldrat sätt att komma till rätta med de här problemen.

Det som slår mig när jag läser NYT är att detta stängsel i stället kan leda till att Mexico expanderar sina gränser inifrån USA, och genom att öppna nya konsulat är det i princip just det man gör. Vad händer om det börjar byggas upp stora mexikanska samhällen kring dessa konsulat och om dessa börjar fungera som ett slags lokala makthavare? Vad händer om konsulaten måste expandera lokalt för att kunna möta en ökad efterfrågan? Om fler institutioner godtar det tillfälliga ID som konsulaten utfärdar och därmed mer eller mindre legaliserar de illegala? Hur skulle USA:s ledning reagera? Det torde finnas en och annan Mexikan som tänkt i samma banor och som skrockar i mjugg vid tanken på att Mexiko långsamt, långsamt är på väg att ta tillbaka delar av det land man förlorade i krig mot den mäktiga grannen i norr. För USA är det enkelt att i alla fall på kort sikt komma till rätta med ett sådant scenario: genom en reformerad immigrationspolitik och en allmän amnesti.

Amerikanen i gemen verkar däremot inte speciellt förtjust i ekonomisk globalisering längre, vilket diskuterades på BBC häromdagen. Undersökningar visar att det finns starka anti-kinesiska känslor i USA just nu och en stor rädsla för att den ekonomiska globaliseringen skall beröva medelamerikanen både jobb och hem.

Vad är då lösningen? För mig framstår en fråga som prioriterad: att hjälpa de fattigaste ur sin fattigdom. Det kräver i sin tur ett ökat internationellt samarbete mellan länder på en rad olika områden. Isolationism är knappast en vettigt respons och unilateralism verkar alltmer framstå som en återvändsgränd. ”No land is an island”, skulle man kanske kunna säga.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Ytterligare en dag i det (o)heliga landet

…och ytterligare en dag i det meningslösa våldets tecken. En dag som sett femton civila döda i det libanesiska flyktinglägret Nahr el-Bared i Libanon, en i Sderot och en i Gaza city.

När jag trodde att jag fått ett någorlunda grepp om de konfliktyor som genomkorsar varandra på en plätt lika stor som två Småland så ramlar jag plötsligt över en artikel på yahoo-news/AFP som berättar att Israel har ett problem med judiska antisemitiska hatbrott. Ja, ni läste rätt.

Enligt artikeln begås uppskattningsvis 500 antisemitiska brott av judar mot judar inom Israels gränser varje år. Förövarna är i de flesta fall invandrade ryska nationalister som identifierar med antisemitiska ideologier. Kort och gott: nynazister.

Och jag som trodde att jag hade hört allt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Den militära logiken styr den offentliga debatten

Jag har under de seanste dagarna uttryckt en viss frustration i mitt debatterande om stridigheterna i Gaza och fått klä skott från både höger och vänster. En anledning till frustrationen är det ständiga fokus som riktas mot de militära stragierna och taktikerna och hur de påverkar maktbalansen i regionen. Jag erkänner villigt att också jag låter mig dras med i detta spel i ett försök att förstå konfliktens natur, ett spel som handlar om den territoriella och politiska makten, ett spel som uppenbarligen inte kan vinnas av någon sida utan oacceptabla lidanden för civilbefolkningen.

Sålunda kan man i evighet bolla fördömanden fram och tillbaka mellan sig och därmed spegla konflikten som den ser ut militärt, fast med argument, allt medan Gaza dras ned i ett skyttegravskrigsliknande krig som kan pågå i evigheter (och som har pågått i evigheter). När man försöker prata om lösningar på konflikten så hamnar de militära alternativen direkt på bordet. Eftersom hela debatten drivs av en militär logik är lösningen som alltsom ofta föreslås att kalla in FN, NATO, EU eller vilken överstatlig arme man råkar ha för handen. Jag säger inte att man inte bör utesluta dessa förslag och hänge sig åt att bara hoppas på att allt skall bli bra. Vad jag vill är att ge plats för de röster som arbetar för ett annat sätt att berbeta konflikten: att ge plats för de som arbetar aktivt med fredsarbete på båda sidor av stängslet. att ge dem mediautrymme, uppmärksamhet och stöd. Jag har tidigare kritiserat Sveriges arbete med insatsstyrkan som ett ensidigt fokuserande på det militära och menar att det skickar signalen att vi inte längre tror på det civila arbetet. Det sätt som man presenterar denna logik för allmänheten blir extra tydlig när det gäller fallet med kriget i Irak: först skickar vi trupper för att vinna kriget, sedan bygger vi upp det civila samhället och infrastrukturen. Det låter så enkelt, men i själva verket är just Irak-kriget dödsstöten för den typen av resonemang.

Det civila samhällets arbete för fred och mänskliga rättigheter är inte något som med nödvändighet kommer efter kriget, det pågår just nu, i Israel och i Gaza, om än kraftigt begränsat av de krigförande parterna. Demonstranter för fred ställer sig mellan rivaliserade fraktioner och blir beskjutna. Palestinier pratar om ”skammen i att broder skjuter på broder”. Det är dags att stå upp för dessa grupper och ge dem stöd och mediautrymme. Någonstans därute finns det en Ghandi, en Martin Luther King eller en Bernadette Devlin som jobbar på att få inta scenen. Det är dags att låta dem göra det.

MER: B’Tselem uppmanar Israel att inte bomba infrastruktur i gaza (tack till Anna W för länken)

UPPDATERING:
Anna Veeder gjorde mig precis uppmärksam på detta palestinska fredsinitativ i en av hennes tidigare postningar. PPC (Palestinian Peace Coalition) försöker skapa en bred koalition för att få bukt med det sekteristiska våldet i Gaza. Detta är en typ av initiativ som jag efterlyster i den här postningen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Stridigheterna i Gaza: Tony Karon om Fatahs nya maktaspirant

Det här är en ”must-read” artikel (hur översätter man must-read? måsteläsnings?) om de pågående stridigheterna mellan Fatah och Hamas som är skriven av Tony Karon (rootless cosmopolitan). Trots att medierna föredrar att prata om Abu Mazen (Abbas) så finns det uppenbarligen andra personer inom Fatah driver på det politiska spelet i Palestina för att en gång för alla bringa Hamas på knä. Karon lyfter fram krigsherren Mohammed Dahlan som den person inom Fatah som kontrollerar de paramilitärer som han menar dragit i gång den senaste våldsspiralen.

The Fatah gunmen who are reported to have initiated the breakdown of the Palestinian unity government and provoked the latest fighting may profess fealty to President Abbas, but it’s not from him that they get their orders. The leader to whom they answer is Mohammed Dahlan, the Gaza warlord who has long been Washington’s anointed favorite to play the role of a Palestinian Pinochet. And while Dahlan is formally subordinate to Abbas, whom he supposedly serves as National Security Adviser, nobody believes that Dahlan answers to Abbas — in fact, it was suggested at the time that Abbas appointed Dahlan only under pressure from Washington, which was irked by the Palestinian Authority president’s decision to join a unity government with Hamas.

Jag har svårt att bedöma om Karon har rätt, men vissa oklarheter rörande de senaste dagarnas händelser faller onekligen på plats när man läser Karons artikel. Det tycks onekligen som om vi pratar om en samordnad ansträngning av Dahlan och hans milismän att med hjälp av USA en gång för alla slå Hamas ur brädet. Abbas, som accepterat att dela makten med Hamas kan bara titta på medan händelserna rullar på mot avgrundens rand.

En annan sak som förbryllat mig under de senaste dagarna är varför Qassam-brigaderna, som är en väpnad gren av Hamas, valt att intensifiera sin beskjutning av Israeliskt territorium när det varit uppenbart att det skulle öppna en andra front, eftersom en motattack av Israel skulle vara oundvikligt. Det kan bara tyda på att Hamas har ett enormt självförtroende just nu som inte minst blåsts upp av israels misslyckade insats i Libanon förra sommaren. Det är slående att man använder samma militära taktik som Hezbollah. För mig ser det ut som om man satsar på att bli strået som knäcker Ohlmerts rygg samtidigt som man kan öka sin popularitet ytterligare i arabvärlden.

DN, Guardian, Maan och Haaretz om konflikten

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens begrepp: Gross National Happiness

Är inte ”Gross National Happiness” ett underbart begrepp? Jag snappade upp det när jag lyssnade på BBC i dag och blev så perplex att jag var tvungen att slå upp begreppet i Wikipedia:

Gross National Happiness (GNH) is an attempt to define quality of life in more holistic and psychological terms than Gross National Product.

The term was coined by Bhutan’s King Jigme Singye Wangchuck in 1972. It signaled his commitment to building an economy that would serve Bhutan’s unique culture based on Buddhist spiritual values. Like many worthy moral goals it is somewhat easier to state than to define, nonetheless, it serves as a unifying vision for the Five Year planning process and all the derived planning documents that guide the economic and development plans to the country.

While conventional development models stress economic growth as the ultimate objective, the concept of GNH claims to be based on the premise that true development of human society takes place when material and spiritual development occur side by side to complement and reinforce each other. The four pillars of GNH are the promotion of equitable and sustainable socio-economic development, preservation and promotion of cultural values, conservation of the natural environment, and establishment of good governance.

Tyvärr har tydligen Bhutaneserna ett dalande GNH eftersom de har problem med rasism. Men det är en annan story.

Andra bloggar om: , , , , ,

Våldet fortsätter i Gaza

SVD rapporterar att Israeliska Flygvapnet bombat ett hus där en Hamas-styrka har haft sitt huvudkvarter. The guardian rapporterar att Israeliska tanks gjort en kort inträngning i Gazaremsan vid tvåtiden i dag som svar på den fortsatta kassam-bombningen från Gaza. Hamas och Fatah proklamerade båda ensidiga vapenvilor, som nästan omgående bröts. Vad som händer härnäst är oklart, men det verkar som om de båda koalitionsparnerna försöker få de stridande grupperna under kontroll samtidigt som bombningarna av Israeliskt territorium fortsätter. Det ser verkligen inte ljust ut.

Jag har trots detta försökt att hitta några positiva händelser i nyhetsrapporteringen. I går fick jag höra om en Palestinsk marsch mot våldet som skulle ha ägt rum i går och jag har försökt att hitta artiklar om den händelsen och fann denna artikel på Haaretz hemsida som berättar om ett dussintal fredsaktivister som som ställt sig mellan de stridande fraktionerna och kommit under beskjutning. Trots att Gaza verkar vara överbelamrat med till tänderna rustade milismän som ”skjuter på allt som rör sig” så vågar sig alltså ett litet antal människor ut för att protestera mot detta genom att ställa sig emellan de stridande parterna. Om inte det är mod så vet jag inte vad som är det. Jag skulle gärna vilja veta mer om vem eller vilka som stod bakom den här aktionen.

Jag rekommenderar också ett besök hos Anna Vedeer, som dragit igång en diskussion om vad som kan göras för att minska våldet i Gaza utan att man hemfaller åt det vanliga ”blame-gamet”. Den typen av initiativ är verkligen något som jag efterlyser. Debatten är annars så oerhört ensidigt inriktad på att skylla våldet på ”den andre”.

Andra källor:
http://www.maannews.net/en/
http://www.a-mother-from-gaza.blogspot.com/

Andra bloggar om: , , , ,

Icke-spontan explosion i Gaza

Nu pratas det allt högre om inbördeskrig i Gaza och även om det är svårt att avgöra om det här våldsutbrottet är allvarligare än något av de andra vi har sett under det senaste halvåret så verkar det mer och mer som om det är på väg att spåra ur. Hamas belägrar Fatahs kontor, skjuter Qassam-raketer på Sderot vlket föranleder Israel att i sin tur attackera Hamas-ledare (etcetera).

Nathan Sachar
, med hemvist på högerkanten, rapporterar i DN att den ryska mångmiljonären Arkadij Gaydamak bekostat en evakuering av kvinnor och barn från Sderot. Detta verkar inte vara något som den Israeliska staten verkar vara intresserade av att göra. Tydligen förväntar man sig att ens medborgare riskerar livet för en symbol. Denne Gaydamak verkar vara en person man bör kolla upp. Sachar låter inte sin syn på saken gå obemärkt förbi:

Sderot har blivit den israeliska politikens hetaste fråga. Det enda sättet att sätta punkt för raketelden är att skicka marktrupper in i Rafah, staden i södra Gazaremsan där de flesta ramperna finns.

Verkligen? Det enda sättet? Avsaknaden av källhänvisning och nyansering är slående.

Den palestinsk-amerikanska journalisten och bloggerskan Laila El-Haddad skriver på Guardians ”Comment is Free” att Gazas explosion inte är en spontan sådan.

To quote Alistair Crooke, ”the US is not only not interested in dealing with Hamas, it is working to ensure its failure” – a policy promoted and openly acknowledged by the American deputy national security adviser Elliott Abrams.
In his meetings with a group of Palestinian businessmen last January, Abrams said the US had to support Fatah with guns, ammunition and training, so that they could fight Hamas for control of the Palestinian government. And just over a week ago, a 16-page secret American document was leaked to a Jordanian newspaper outlining an action plan for undermining and replacing the Palestinian national-unity government. The document outlines steps for building up Abbas and his security forces, leading to the dissolution of the parliament, a strengthening of US allies in Fatah in the lead-up to new elections.
Events have unfolded according to plan, with not so much as a peep or word of protest from the major world governments.

El-Haddads blogg rekommenderas för övrigt.

Sanningen är väl den att ingen i väst vill ha med Hamas att göra och att vad vi återigen ser är ett slags desperat proxykrig för att betvinga Hamas, som inte bara lamslår den Palestinska myndigheten och hotar att förgöra deras innevånare utan också hotar att polarisera mellanöstern ytterligare.

I morgon går Algeriet till valurnorna och det känns på ett sätt som att återvända till den punkt då hela den här vansinnga kulturkrigshistorien startade: när den Islamska Räddningsfronten utestängdes från den regeringsmakten som man var på väg att vinna stort i valen 1992 och som följdes av ett fullständigt vanvettigt blodbad på civila som pågick i flera år och en stenhård repression från den Algeriska regimen. Om demokratin spårar ur igen i Algeriet kan samma våldsspiral sätta hela arabvärlden i brand.

För mig är det egentligen omöjligt att förstå varför inte islamistiska partier kan tillåtas att komma till makten på demokratisk väg. Det är hög tid att världen får se en islamsistisk demokratiskt vald regim fungera och regera, utan att man omdelbart försöker att störta den. Jag brukar ju ta Somaliland som ett exempel på en sådan stat, men landet är ju ännu inte erkänt som nation av något annat land trots att man varit de facto självständiga sedan 1991. Nu verkar Afrikanska Unionen vilja ändra på den saken och jag hoppas innerligt att man också gör det.

Uppdatering: Anna Vedeer presenterar en utmaning som nog är svårare än den kan verka.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Celebert besök från FRA


Nu på förmiddagen när jag kollade min tracker upptäckte jag ett celebert besök från Försvarets Radioanstalt (FRA) som hade hamnat på bloggen från en kommentar hos Jinge. Jag kan inte precis säga att besöket gjorde mig särdeles bra till mods. Visst kan det vara någon anställd på FRA som sitter och bloggsurfar på arbetstid, men det troligaste är väl att FRA håller på att samla in information om bloggar av intresse för rikets säkerhet. Jag vet inte om jag borde bli smickrad av besöket eller inte.

Jag undrar också om jag i och med detta fortfarande kan betraktas som en ”vanlig svensk” eller ej? Hanne Kjöller skrver utmärkt i DN om de ”missförstånd” som FRA anser sig vara utsatta för och där man hävdar att man är ointresserade av ”av vanliga svenskar”. Det förvånar mig inte att underrättelsetjänstens arbete handlar om ”normalitet” versus ”abnormalitet”, men uttrycket ”vanliga svenskar” luktar av någon anledning inte speciellt bra. Är jag en vanlig svensk om jag är en transperson som går på Entombed-konserter? Är jag en vanlig svensk om jag köper sex eller laddar ner porrvideos? Är jag en vanlig svensk om jag lånar Björn Kumm’s ”Terrorismens historia” på biblioteket? Är jag en vanlig svensk så fort jag fått ett giltigt uppehållstillstånd? När går jag från vanlig till ovanlig?

Niklas Ekdahl påvisar också han i en kolumn på DN’s ledarsida vilka problem FRA med sina formuleringar

Att FRA har problem med argumentationen framgår när formuleringarna på hemsidan ändras. En ursprunglig rubrik löd ”Inga svenskar – oavsett namn”. Den justerades till ”Inget inrikes – oavsett namn”.

Två meningar försvann: ”Varken svenska folket eller svenska företag ska avlyssnas” och ”FRA varken kan, vill eller får avlyssna svenskar”.

Skälet till redigeringen är enkelt: FRA:s påståenden var fel. I regeringens proposition finns inget uttalat förbud mot avlyssning av svenskar som kommunicerar med utlandet.

Uppenbarligen är det mer förvirrat än så eftersom formuleringen ”Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn” fortfarande finns kvar på FRA’s hemsida.

Det paradoxala i dessa svepande uttalanden visar bloggaren sic est i ett inlägg som inleds med:

om man ska ta FRA på orden — hur ska man kunna avslöja några vanliga svenssons som bor grannar och som är fullfjädrade terrorister om man resonerar som FRA “Vi är inte intresserade av vanliga svenskar – oavsett namn.“. Här får man också en ganska delikat definitionsfråga: Vilka är vanliga svenskar? Är t.ex. Ingvar Åkesson en vanlig svensk? Nja, knappast. Vare sig efternamnet eller att vara chef för FRA är speciellt vanligt. Och kombinationen är definitivt ovanlig; borde alltså vara intressant för FRA. Frågan är om det överhuvudtaget finns några vanliga svenskar, eller människor för den delen. Och är det inte så att en stor del av alla brott (inklusive terrorism) begås av just till synes vanliga människor.

Om FRA fortsätter att måla in sig i dessa märkliga etniska hörn och svepande defnitioner lär man få stora problem i framtiden. Möjligen är det så att FRA är mycket väl medvetna om de här formuleringarna och att de är ämnade att lugna en eventuell medelsvensson om att han/hon/den/det kan vara lugn. Argumentet är väl känt, men problemet som jag ser det är att det knappast lugnar någon. Det skapar bara en berättelse om en ”normalitet” som inte finns och skapar därför bra mycket mer oro än vad som eventuellt var avsett, eller eventuellt precis lika mycket oro som var avsett.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Oops, we did it again!

Hoppsan, det pågår visst ett nytt krig i världen. Och vi satsade som vanligt på fel häst, men eftersom de inte var islamister så gör det nog inte så mycket. Och det är ju än så länge bara 1300 döda så det är ju ingen idé att riva upp himmel och jord för den sakens skull. Från Sydafrikanska Mail & Guardian/reuters

Michael Weinstein, a US expert on Somalia at Purdue University, said the international community had tied itself up by backing a government without a broad national constituency.

President Abdullahi Yusuf’s administration was set up at internationally endorsed peace talks in Kenya in 2004 in the 14th attempt to restore central rule so Somalia since 1991.

”For the major [world] leaders, there is a tremendous embarrassment over Somalia,” he said. ”They have committed themselves to supporting the interim government — a government that has no broad legitimacy, a failing government.

”This is the heart of the problem. … But Western leaders can’t back out now, so of course they have 100% no interest in bringing global attention to Somalia.

”There is no doubt that Somalia has been shoved aside by major media outlets and global leaders, and the Somali diaspora is left crying in the wilderness.” —

Andra bloggar om: , , , ,