Min ideologiska cocktail

Efter att ha varit involverad i en ganska intressant debatt om marxism som vetenskap hos Björn så fick jag för mig att jag skulle försöka definiera mina egna trosuppfattningar i ideologiska termer genom att lista de ideologier eller idékomplex som utgör min ”tro”. Detta är den ideologiska cocktail som jag anser styr mina handlingar och moraliska överväganden listade utan inbördes rangordning. Den är gjord i all hast och kanske ändrar jag mig om något år, men jag kan se att alla dessa idekomplex varit viktiga för mig i olika stadier av mitt liv och att de alla i någon mån fortfarande påverkar mig.

Existentialism eftersom jag anser att människan har ett fritt val
Biologism eftersom det fria valet är begränsat till det biologiskas ramar
Freudianism eftersom jag anser att människan är driftsstyrd och eftersom den erbjuder möjligheten att analysera dessa drifter
Socialism eftersom det är det enda sättet att garantera den svages rätt
Anarkism eftersom det är den ideala samhällsformen när den svages rätt kan garanteras
Ateism nix, nope, icke, ingen Gud alls (förutom alla dessa trosuppfattningar)
Postmodernism eftersom den kan användas för att ifrågasätta alla ovanstående punkter

Se gärna detta som en utmaning om du vill!

Agenda 2010+ just nu: Charlotte skriver om kvinnorna vi älskar att hata, både Björn och Tomtom har listat musik på lite olika sätt och Marlene saknar en 70-talstrend

Andra bloggar om: , , , , , ,

Politiken som ekosystem

Världen är en extremt komplex historia och trots människans flagranta dominans av klotet så är vi inte med nödvändighet alltings mått. Hur skulle det till exempel se ut om man jämförde världspolitken med ett globalt ekosystem av enorma mått vilket kräver en exterm utzoomning från individplanet.

Tanken slog mig när jag läste om det kapitel i Mike Davis utmärkta bok Kolonialism och svält (ISBN: 9173430196) som handlar om vädersystemet ENSO (mer känt som El Niño eller La Niña) som med jämna mellanrum förorsakar extremt väder runtom i världen. Enligt forskarna beror fenomenet på att ett komplext förlopp som inbegriper både lufttryck, luftströmmar och kalla och varma vattenströmmar med stilla havet som centrum plötsligt ändrar ”riktning”.

På samma sätt skulle man kunna se politiken, politiska rörelser, och i förlängningen kampen om makten, som ett komplext ekosystem som då och då ”vänder” eller når ett nytt stadium i utvecklingen (resiliens med ett annat ord). I stället för vattenströmmar återfinner vi människomassor som med- eller motarbetar varandra och använder trender och diskurser för att försöka nå mål eller finna mening.

Jag föreställer mig att motsatsen mellan dominerande och dominerade massor måste vara central för en sådan holistisk sy på mänskligheten, men kanske är det så att jag finner det perspektivet mest intressant. Ur det perspektivet kan man definiera ett antal försök från de dominerade att få ett grepp om de dominerande, och försök till motgrepp från de dominerande. Dessa försök lyckas nästan aldrig till fullo och när de lyckas skapar de alltid nya ”klasser” av dominerade.

Är den gröna ideologin ett sådant ”högtryck” som nu vuxit sig så stark att det börjar hota de dominerande strömningarna? Är den gröna ideologin, mijömedvetandet och miljörörelsen den logiska fortsättningen på den liberala revolutionen och den socialistiska dito?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
pingat till

Liberal maktanalys med övrigt att önska

Naomi klein’s chockdoktrinen har skapat en hel del turbulens i den svenska blogosfären. I fokus står frågan om huruvida Milton Friedman var rådgivare till Pinochet eller inte och om man därför eller av andra orsaker kan kalla Pinochets regim för nyliberal eller inte och om man därför bör bokföra de tusentals människor som dödades av militärdiktaturen på ”liberalismens konto”, en diskussion som vanligtvis riskerar att begrava frågan om ansvar och skuld under ogenomträngliga ideologiska rasmassor.

Björn på bloggen Bent knyter an till den här diskussionen genom att jämföra socialismens syn på makt med liberalismens vilket är en fråga som skulle kunna bli riktigt intressant om det inte vore så att Björn, som liberaler plägar, fastnar i det gamla vanliga messianska hyllandet av liberalismen. Under dessa lovsånger hittar jag dock en anmärkningsvärd tanke: att liberalismen tycks utesluta en samtida maktanalys.

Låt mig uppehålla mig kring detta citat: ”Liberalen motsätter sig principen att en individ ska ha makt över en annan, bortom det som ska möjliggöra ett beskydd från andra individer och som ska möjliggöra att alla individer har en jämn spelplan att utgå från vad gäller t.ex. utbildning.”

Detta resonemang kan kanske vara relevant om man anser att ingen annan har någon egentlig makt än de mäktigaste, men så fort man hävdar den ändå ganska vedertagna synen på makt som en egenskap som produceras i alla relationer mellan människor och organisationer på alla nivåer i samhället så faller resonemanget pladask. Att ”motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan” innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras. Möjligtvis stirrar sig Björn blind på Staten och ser inte hela den intrikata väv av maktrelationer som vi är en del av.

Denna paradox leder till ytterligare paradoxer. Målet att skapa ett samhälle där ingen individ har makt över en annan tycks med nödvändighet (eller som sidoeffekt) leda till ett klasslöst samhälle, med andra ord en Marxistiskt färgad utopi. Medlen må vara annorlunda men målet tycks vara detsamma.

Jag antar att det också är för att undvika att jämföras med den lede fi som liberaler ser sig nödgade att framhålla äganderätten som oförhandlingsbar. Men om äganderätten innebär att en individ får makt över en annan är den då verkligen förenlig med liberala principer?

PS. Bloggen Bent kör för övrigt även i år sin omröstning om årets politiska blogg och någon har varit vänlig nog att nominera mig bland hundratalet politiska bloggar. Röstar gör ni här. I övrigt önskar jag eder ett gott nytt 2008. D.S.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Är manlighetsideologin en akut samhällsfara? Eller är det värre än så?

En av de skarpaste artiklar jag läst på senare tid står Per Wirtén för i senaste Arena (finns som smakprov i dagens Dagens Arena). Wirtén radar upp en rad fall från skottdramat i Rödeby och dödsmisshandeln på Kungsholmen till fotbollshuliganer och våldsamma extremister och drar slutsatsen att ”manlighetsideologin är en akut samhällsfara och måste bemötas som en sådan”. En sådan slutsats kan man lyfta från mikroplanet och hittar då våldsbenägna män i maktposition världen över. Män som fingrar på sina avfyrningskoder, säljer vapen till andra män. Män som beslutar om tortyr och som torterar. Män som bildar sekter, celler, plutoner och garden. Kort sagt: genererar en sjuhelsikes massa våld. Tänk till exempel på följande: hur många kvinnliga statschefer är just nu ledare för länder som är involverade i krig?

Förr i tiden när jag var ung och dum(mare) så brukade jag hävda att manlighetsideologin inte bara var en akut samhällsfara utan att manligheten i sig själv var något moraliskt förkastligt på grund av allt det elände den skapat. Jag förnekade med andra ord mitt eget kön (ja, jag är man). Inte för att inte kvinnor vid makten inte tenderar att bli några duvungar (minns Tatcher). Möjligtvis kan de vara förlåtna för att de verkade inom en manlig maktsfär. Hur ett äkta matriarkat skulle kunna fungera i praktiken är med andra ord en öppen fråga. Det dröjer troligen mycket länge tills vi får se kvinnor dominera världspolitiken, men jag skulle gärna vilja leva längre för att få vara med om det. Om inte bara för att bli tvungen att erkänna mig överbevisad om kvinnlighetens moraliska suveränitet.

Uppdatering 6 dec: Så har ytterligare en ”ung bedrövad man” massakrerat ett antal oskyldiga och sedan tagit livet av sig. Denna gång var platsen en galleria i Omaha, Nebraska. Just när vi hade glömt Jokela!

Plock från Agenda 2010+ just nu: Jimpan om frihetsbegreppet och Vänstra Stranden om fotboll och nationalism

PS: Postningsfrekvensen kommer att bli lite ryckig framöver p.g.a att det där vi kallar jul alltid gör att allt måste bli klart innan den börjar. DS

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Mer om slaveriet och en obekväm debatt om skuld

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att Kitimbwa Sabuni har levererat sin slutreplik i debatten med Harrison om slaveriet i DN som finns att läsa här. Kolla också in debatten mellan Harrison och Sabuni på axess-tv. Den är ganska belysande för de bådas ståndpunkter. Det är helt tydligt att Sabuni har ett samtidsperspektiv på sin kritik och han refererar också till vår älskade blogosfär och menar att här ser man exempel på hur debattörer som tenderar att skuldbelägga andra underkuvade folk också tar till sig Harrisons argument. Jag kan instämma. Jag har själv läst sådana inlägg där Harrisons bok används i en politisk debatt som egentligen inte har så mycket med slaveriet att göra.

Jag frågar mig däremot varför det är så otroligt svårt för en del debattörer att överhuvudtaget ta till sig det faktum att människor dödar och förslavar varandra på en industriell skala och detta dödande har en moralisk dimension. Kanske är problemet det att vänstern så länge har haft ett problemformuleringspriviligium omkring de här frågorna. Här har högern som jag ser det ett mycket stort moraliskt dilemma framför sig där man tvingas välja mellan att acceptera vänsterns historieskrivning eller att drivas ännu längre in i ett förnekande. Vänstern har förstås ett liknande dilemma när det gäller Stalinismen och Maoismens offer, men det tycks mig som om man hanterat den debatten mycket på ett mycket öppnare sätt. Kanske för att man förstår hur sådana frågor skall debatteras.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ett försök att förstå slaveri-debatten

Nu i efterhand har jag tittat tillbaka på slaveri-debatten som förts på DN:s kultursidor och försökt förstå vad den egentligen handlar om. Dick Harrison arbetar på en triologi om slaveriets historia som Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas förbund, reagerat starkt på. I sin kritik har han fått visst eldunderstöd av Stefan Helgesson, Jan Lönn och Viveca Motsieloa varpå lundaprofessorn Harrison anklagat dessa för pajkastning och lögner. So what is the deal?

Jag har inte läst Harrisons böcker och det gör det naturligtvis svårt att gå in på en diskussion om sakfrågorna. Men som jag förstått det handlar debatten om något helt annat; om professorns ”tonläge”, dvs det sätt som han framställer historien på, snarare än sakfrågorna. Helgesson pratar om att Harrison fastnat i carte-blanche dogmen som ”…yttrar sig i att den humanistiske forskaren anser sig kunna vandra fritt mellan platser och epoker utan att behöva skärskåda sin egen position. Utan att fundera på hur historien återverkar på samtiden”.

Sabuni i sin tur skriver att professorns ”…resonemang faller i en mycket god rasistisk jordmån hos dem som är mot solidaritet och ansvarstagande och anser att historiska och nutida orättvisor som drabbar Afrika är ointressanta. Alla de som menar att Afrika ska skylla sig självt gottar sig nu åt Lundaprofessorns bidrag till deras sak”.

Sabuni verkar alltså anklaga Harrison för en alltför eurocentrisk historieskrivning men väcker också frågan om vem som hade makten och vad det får för konsekvenser för skuldfrågan. Det är en fråga som inte är helt olik den ständigt återkommande våldtäktsdebatten. Gjorde hon tillräckligt med motstånd? Var hon utmanande? Sade hon verkligen nej på ett sätt som inte kunde missförstås?

Sabuni verkar dessutom kräva en specifik förståelse av slaveriet som Harrison varken kan eller vill leverera. I stället för att bemöta den inte helt uttalade anklagelsen om eurocentrism drar han sig tillbaka bakom sina fakta (bokens alla källor, ”läs min bok”, etc. etc.) vilket är helt meninglöst. Igen: Debatten handlar om något annat.

Kanske kan jag belysa det hela med att ta ett exempel från en bok som jag just nu läser: Immanuel Wallersteins ”Europeisk Universalism” som kom ut på svenska 2006 på Tankekraft förlag. Det är en fantastisk liten skrift om man hoppar över en del wallersteiniana.

Wallerstein försöker förstå dynamiken bakom den påstådda universalism som ligger bakom den vurm för att sprida demokrati i världen, med våld om så krävs. Det är en universalism som menar att den liberala demokratin är den perfekta samhällsformen och om alla jordens länder anammade den skulle vi uppnå den eviga freden. Iden om att den liberala demokratin är bäst är universell. Wallerstein menar att vi egentligen talar om en ”europeisk universalism”. Om vi vill nå ett sådant tillstånd som de europeiska universalisterna förfäktar måste vi i stället skapa en universalistisk universalism.

Man skulle med andra ord kunna se Harrisons projekt som vilande i en eurocentrisk universalistisk tradition och att det är just det som Sabuni försöker att kritisera utan att helt lyckas med sitt uppsåt. Jag kan i alla fall rekommendera boken för de båda debattörerna.

Harrisons inlägg 1 och 2
Sabuni, Helgesson och Motsieloa

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

”Ego-fascism” bakom massmordet

Jag vet inte om jag tycker att det är speciellt lämpligt att försöka vinna politiska ideologiska poänger på en så fruktansvärd händelse som skolmassakern i Jokela, men å andra sidan är det just sådana poänger vi är vana vid att göra när det gäller liknande händelser långt borta. Nå, anden är redan ur flaskan och nu tävlar alla om att peka finger mot vad man anser vara den ideologiska avart som kan ha drivit Pekka-Eric Auvinen att avrätta nio människor. Anden släpptes ut av Leif Cyrillus på tidningen Dagen som skriver om geovetaren och biologen Mats Molén som menar att Auvinen var influerad av evolutionsteorin. Henrik Alexanderson anklagar i sin tur den unge finländaren för att ha varit en ekofascist-terrorist.

Själv tänker jag nu sälla mig till denna kör genom att i min tur vända min anklagelse åt ett helt annat håll: mot den extrema individualism – vi skulle kunna kalla den för ”ego-fascismen” – som medger rätt för var och en att ta livet av vem som helst baserat på idén om den egna individens överhöghet.

också läsvärt om detta: Svensson och Utsikt från höjden

Länkar till bloggen (technorati)

Andra bloggar om: , , , , , ,

En helig ohelig allians att hålla ett öga på

Under en FN-konferens om familjefrågor i Istanbul 1996 inträffade något som av vissa kallas för ”Miraklet i Turkiet”. Under konferensen vägrade en grupp delegater från arabiska länder att skriva under dagordningen om man inte ändrade vissa ordval i texten. Giftermål kom därför av konferensen att definieras som ett äktenskap mellan ”man och kvinna” och abort blev till ”reproductive health” (ursäkta att jag inte översätter, men reproduktionshälsa låter så kliniskt). Det intressanta med denna händelse är att arabländernas vägran att skriva under dagordningen kom efter ett samarbete med företrädare för den kristna högern som också var på plats, och framför allt Richard Wilkins som i dag är chef för ”Mormons’ World Family Policy Centre”.

Sedan dess har islamistiska opinionsbildare och lobbyister samarbetat med sina kristna motsvarigheter med att försöka påverka världens makthavare i familjefrågor. När Wilkins och andra ultrakonservativa religiösa traditionalister träffades i Doha i Qatar 2005 på en konferens för att hylla 10-årsminnet till FN:s familjeår samarbetade dom så bra att de lyckades driva igenom en resolution i FN:s Generalförsamling mot alla odds.

Denna framgång för den oheliga alliansen av ”pro-family” grupper borde ha kunnat väckt mer uppseende än det gjorde. Anledningen att jag ens hittade informationen var på grund av Brian Whitakers mycket läsvärda krönika i the Guardian.

Jag tar naturligtvis upp det här exemplet för att ytterligare fördjupa tankegångarna i min förra postning. Jag vill fråga vad som händer om ultrakonservativa kristna och muslimska krafter börjar att samarbeta i stället för att, som ofta är fallet, smutskasta varandra? Doha 2005 visar att det inte är ett framtidsscenario utan en existerande realitet. Kanske skulle man till och med kunna säga att om inte 9/11 hade inträffat så kunde ett sådant samarbete ha varit bra mycket mer omfattande än det är i dag. Då kanske inte talibanerna hade varit den amerikanska högerns paria utan en av deras närmare bundsförvanter. Ni som har sett Michael Moores Fahrenheit 491 vet vad jag pratar om. 1983 besökte en Taliban-delegation Vita Huset och fick följande hedersomnämnande av Ronald Reagan: ”To watch the courageous Afghan freedom fighters battle modern arsenals with simple hand-held weapons is an inspiration to those who love freedom. Their courage teaches us a great lesson – that there are things in this world worth defending.” Nu ville Reagan troligen mest att Talibanerna skulle bekämpa Sovjets trupper i Afghanistan och hjälpa USA i kriget mot drogerna, men kanske fanns det varmare känslor som handlade om delade värden?

Hur skulle då den kristna högern kunna samarbeta med islamisterna efter 9/11? En av de bloggposter jag läst om Whitakers artikel menar att skillnaden i synen på våldsanvändning mellan de två grupperna är ett stort hinder, andra betonar snarare risken för en vålds-allians. Jag tror att det finns andra faktorer som kanske är viktigare.

– Den kristna högerns romans med den pro-israeliska rörelsen i USA: De senare måste ju ha mycket svårt för ett sådant samarbete, men vindar kan vända snabbt och kappor efter dom (och vad skulle hända om t.ex. det Muslimska Brödraskapet erkände Israel?).
– En demokratisk president och kongress efter 2008 års val kan skaka om den kristna högern så mycket att man börjar att söka nya allianser.
– När USA lämnar Irak kan det innebära att ett stort hinder för sådana allianser röjs undan.
– Och till sist: ju fler år vi som gått sedan 9/11 desto troligare att dylika allianser kan komma att skapas.

Än så länge tycks det som om den stora massan av ultrakonservativa religiösa utövare i båda lägren är svalt inställda för att inte säga kallsinniga till samarbeten, men Doha visar att det är en utveckling man bör hålla ett öga på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Dags för vänstern (och högern) att göra upp med den religiösa fundamentalismen

Efter den senaste tidens diskussioner om Islamism här på bloggen och en kortare ordväxling med Aqurette så kan det vara på sin plats att sätta ljuset på en för vänstern obekväm fråga som det är hög tid att omvärdera. I alla fall är det hög tid för mig personligen att omvärdera den. Vänstern anklagas allt som ofta för att sanktionera förtryck av kvinnor och sexuella minoriteter genom att inte uttala sitt förkastande av radikala islamistiska grupper, och jag kan hålla med om att det är ett stort problem som man måste komma till rätta med på något sätt. Inte för att jag tror att så många med vänsteråsikter egentligen stödjer det förtrycket – jag tror faktiskt tvärtom att man ofta delar åsikter med sina meningsmotståndare i den här frågan – men det faktum att man inte hittat ett sätt att agera mot förtrycket visar på en inflexibilitet som i förlängningen kan komma att skada vänstern. Dessutom är det i mitt tycke inget alternativ att stoppa huvudet i sanden och låtsas om att förtrycket inte existerar.

Det paradoxala är att vänstern och högern har korsat sina positioner i frågan om hur den religiösa fundamentalismen påverkar friheten på ett okonventionellt sätt, vilket blir tydligt om man jämför högerns relationer med den fundamentalistiska kristna högern i USA (som blogge kallar kristnazism i en postning nyligen, och läs också min postning om ”the global war on christian fascism”) vars grundläggande fundamentalism och renlärighet i mångt och mycket faktiskt speglar de radikala islamistiska fundamentalisternas. Vänstern undviker att kritiserar islamisterna utan granskar hellre den kristna fundamentalismen medan högern gör precis tvärtom.

Det är förstås uppochnervända världen. Högern borde ju egentligen stödja islamisterna som ju förenklat står för ”family values”, religiös underkastelse och traditionella värden, precis som den kristna högern. För Vänstern å andra sida borde islamisternas värdegrund vara fullständigt främmande och i total konflikt med allt som har med socialism att göra.

Så vad är problemet? Som jag ser det har det inget att göra med de fundamentalistiska rörelserna att göra i sig, utan med realpolitiken så som den utvecklat sig efter 1989 och murens fall och konflikten mellan väst och sydöst. Flyktingpolitiken i EU och USA har också bidragit till denna märkliga överkorsning mellan ideologi och praktik.

Och vad är poängen? Just nu skrivs det en hel del om kristofascismen och hur det finns aggressiva rörelser, framför allt i USA, som har mer på agendan än att bara tala i tungor. Jag pratar om ett slags kristen variant av den islamistiska jihadismen som diskuteras bland annat i den här artikeln på AlterNet.

Visst måste vänstern börja att ta en tydlig ställning för kvinnors och minoriteters rättigheter i den muslimska världen bara av den enkla orsaken att förtrycket är ohållbart ur en feministiskt, socialistiskt perspektiv, men det handlar också om trovärdighet. Om vi inte höjer rösten mot det förtrycket, vem skall tro oss när vi protesterar mot kristofascisternas förtryckande praktiker?

Tack till why the hate us(a) för länken till AlterNet

PS. För den som tycker att jag är orättvis mot vänstern vill jag säga att detta förstås också gäller högerns inställning till den kristna fundamentalismen. DS

UPPDATERING: Nyss när jag läste om den här postningen slog det mig plötsligt: tänk om den ultrakonservativa kristna högern börjar samarbeta med den ultrakonservativa islamistiska högern i stället för att de demoniserar varandra? Vilket scenario! Och när jag började leta efter information om något sådant så hittade jag ett utmärkt exempel som jag tänkte redovisa i nästa postning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Den Egyptiska blogosfären och det Muslimska Brödraskapet

Jag har tidigare skrivit om den egyptiska blogosfären och hur bloggar bland annat använts för att avslöja polisövergrepp. Det senaste i utvecklingen tycks vara att en lång rad unga medlemmar av det egyptiska Muslimska Brödraskapet börjat att blogga. Den amerikanske journalisten Marc Lynch uppmärksammade detta i en krönika i the Guardian i mars i år, en krönika som i sig är en bra ingång till den egyptiska blogosfären.

När jag nu läser om hur MB lagt fram ett nytt och mycket omdebatterat utkast till ett nytt partiprogram faller det sig därför naturligt att försöka hitta några egyptiska engelskspråkiga röster om detta och från Lynch artikel hittar jag till Monem press som drivs av Abd al-Monem Mahmoud.

Det finns en postning om MB:s partiplattform på Monem-press, och jag hoppas att Abd al-Monem Mahmoud fortsätter att posta på engelska så att alla vi som är intresserade av utvecklingen kan få en direkt nyhetskanal snarare än att behöva förlita oss på medias tredjehandsuppgfter. Tyvärr har den egyptiska censuren varit stenhård mot stats-kritiska bloggare och Monem är också utsatt. Monem-press har också en utmärkt länklista till andra MB-bloggare, men de allra flesta är på arabiska.

Det finns mycket att kritisera i MB:s utkast till partiprogram och de som redan ser organisationen som en militant rörelse lär få vatten på sin kvarn. Bland annat vill man instifta ett Islamskt råd och hindra kvinnor och kristna från att bli valda till parlamentet. Å andra sidan är förslaget långt ifrån antaget och föremål för en intern debatt som lär rasa vidare.

En intressant vidareutveckling som rapporteras av Islamologi.se är att ordföranden för Brödraskapets politiska byrå, Essam Eryan i en intervju i Al-Hayat den 17/10 sagt att ”om Brödraskapet kommer i regeringsställning kommer det att erkänna Israel och respektera ingångna överenskommelser.”

Brödraskapet är den enda politiska organsation i Egypten som på allvar kan hota Hosni Mubaraks regim i ett någorlunda fritt val och man har ett utbrett stöd hos den egyptiska befolkningen och ses, trots stark demonisering i väst, som en möjlig modererande kraft i den muslimska världen. Inte minst därför bör man följa utvecklingen i Egypten med stort intresse. För den som vill fördjupa sig rekommenderas ovan nämnda Marc Lynchs senaste bloggpostningar. Lynch har varit i Kairo för att träffa företrädare för Muslimska Brödraskapet och kommer att skriva flera långa artiklar om sina möten som jag tror kommer att bli mycket intressanta.

REKOMMENDERAS: Den Egyptiske analytikern Khalil el-Anani’s blogg

Andra bloggar om: , , , , , , ,