Under en FN-konferens om familjefrågor i Istanbul 1996 inträffade något som av vissa kallas för ”Miraklet i Turkiet”. Under konferensen vägrade en grupp delegater från arabiska länder att skriva under dagordningen om man inte ändrade vissa ordval i texten. Giftermål kom därför av konferensen att definieras som ett äktenskap mellan ”man och kvinna” och abort blev till ”reproductive health” (ursäkta att jag inte översätter, men reproduktionshälsa låter så kliniskt). Det intressanta med denna händelse är att arabländernas vägran att skriva under dagordningen kom efter ett samarbete med företrädare för den kristna högern som också var på plats, och framför allt Richard Wilkins som i dag är chef för ”Mormons’ World Family Policy Centre”.
Sedan dess har islamistiska opinionsbildare och lobbyister samarbetat med sina kristna motsvarigheter med att försöka påverka världens makthavare i familjefrågor. När Wilkins och andra ultrakonservativa religiösa traditionalister träffades i Doha i Qatar 2005 på en konferens för att hylla 10-årsminnet till FN:s familjeår samarbetade dom så bra att de lyckades driva igenom en resolution i FN:s Generalförsamling mot alla odds.
Denna framgång för den oheliga alliansen av ”pro-family” grupper borde ha kunnat väckt mer uppseende än det gjorde. Anledningen att jag ens hittade informationen var på grund av Brian Whitakers mycket läsvärda krönika i the Guardian.
Jag tar naturligtvis upp det här exemplet för att ytterligare fördjupa tankegångarna i min förra postning. Jag vill fråga vad som händer om ultrakonservativa kristna och muslimska krafter börjar att samarbeta i stället för att, som ofta är fallet, smutskasta varandra? Doha 2005 visar att det inte är ett framtidsscenario utan en existerande realitet. Kanske skulle man till och med kunna säga att om inte 9/11 hade inträffat så kunde ett sådant samarbete ha varit bra mycket mer omfattande än det är i dag. Då kanske inte talibanerna hade varit den amerikanska högerns paria utan en av deras närmare bundsförvanter. Ni som har sett Michael Moores Fahrenheit 491 vet vad jag pratar om. 1983 besökte en Taliban-delegation Vita Huset och fick följande hedersomnämnande av Ronald Reagan: ”To watch the courageous Afghan freedom fighters battle modern arsenals with simple hand-held weapons is an inspiration to those who love freedom. Their courage teaches us a great lesson – that there are things in this world worth defending.” Nu ville Reagan troligen mest att Talibanerna skulle bekämpa Sovjets trupper i Afghanistan och hjälpa USA i kriget mot drogerna, men kanske fanns det varmare känslor som handlade om delade värden?
Hur skulle då den kristna högern kunna samarbeta med islamisterna efter 9/11? En av de bloggposter jag läst om Whitakers artikel menar att skillnaden i synen på våldsanvändning mellan de två grupperna är ett stort hinder, andra betonar snarare risken för en vålds-allians. Jag tror att det finns andra faktorer som kanske är viktigare.
– Den kristna högerns romans med den pro-israeliska rörelsen i USA: De senare måste ju ha mycket svårt för ett sådant samarbete, men vindar kan vända snabbt och kappor efter dom (och vad skulle hända om t.ex. det Muslimska Brödraskapet erkände Israel?).
– En demokratisk president och kongress efter 2008 års val kan skaka om den kristna högern så mycket att man börjar att söka nya allianser.
– När USA lämnar Irak kan det innebära att ett stort hinder för sådana allianser röjs undan.
– Och till sist: ju fler år vi som gått sedan 9/11 desto troligare att dylika allianser kan komma att skapas.
Än så länge tycks det som om den stora massan av ultrakonservativa religiösa utövare i båda lägren är svalt inställda för att inte säga kallsinniga till samarbeten, men Doha visar att det är en utveckling man bör hålla ett öga på.
Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, fundamentalism, islam, kristendom, kristen fundamentalism, doha, usa, konservatism
Kipling skrev att ”East is East, and West is West, and never the twain shall meet” och aldrig har det varit mer giltigt som i motsättningen mellan kristen och islamsk fundamentalism. Visst, skenbara föreningar som i Doha, men där handlar det mer om gammaldags konservatism än om religiös fundamentalism.
Glöm inte att Doha, Qatar också är sätet för Al-Jazeera en genuint liberal arabisk/islamsk röst. Al-Jazeera är ett lika stort, rött skynke för kristokrater som för islamister! Sexundervisning på bästa sändningstid över hela ”arabvärlden” (inklusive svensk satelit och YOUTUBE! ) Snusk.
Fundamentalism ÄR binärt tänkande. Antingen är det PÅ eller AV: Svart eller vitt, sant eller falskt, offer eller förövare, ont eller gott, troende eller otrogen o.s.v.
Det går inte att diskutera med fundamentalister, därför är enda vägen förbi denna strömning i vår tid att ge de ännu inte frälsta otrogna/hedningarna så mycket upplysning (information) som möjligt. Större gråzon, med andra ord.