Min ideologiska cocktail

Efter att ha varit involverad i en ganska intressant debatt om marxism som vetenskap hos Björn så fick jag för mig att jag skulle försöka definiera mina egna trosuppfattningar i ideologiska termer genom att lista de ideologier eller idékomplex som utgör min ”tro”. Detta är den ideologiska cocktail som jag anser styr mina handlingar och moraliska överväganden listade utan inbördes rangordning. Den är gjord i all hast och kanske ändrar jag mig om något år, men jag kan se att alla dessa idekomplex varit viktiga för mig i olika stadier av mitt liv och att de alla i någon mån fortfarande påverkar mig.

Existentialism eftersom jag anser att människan har ett fritt val
Biologism eftersom det fria valet är begränsat till det biologiskas ramar
Freudianism eftersom jag anser att människan är driftsstyrd och eftersom den erbjuder möjligheten att analysera dessa drifter
Socialism eftersom det är det enda sättet att garantera den svages rätt
Anarkism eftersom det är den ideala samhällsformen när den svages rätt kan garanteras
Ateism nix, nope, icke, ingen Gud alls (förutom alla dessa trosuppfattningar)
Postmodernism eftersom den kan användas för att ifrågasätta alla ovanstående punkter

Se gärna detta som en utmaning om du vill!

Agenda 2010+ just nu: Charlotte skriver om kvinnorna vi älskar att hata, både Björn och Tomtom har listat musik på lite olika sätt och Marlene saknar en 70-talstrend

Andra bloggar om: , , , , , ,

13 reaktioner till “Min ideologiska cocktail”

  1. Onekligen intressant diskussion hos Bent. Gillade särskilt det här:

    ”Jag tror inte på den perfekta världen, de sanna idéerna, vetenskaplig korrekthet och andra fullkomligheter utan på att ideer skapas utifrån bristtillstånd och ofullkomligheter medan handling sker utifrån möjligheter och handlingsutrymme.”

  2. Tack, Thomas och jag tror på det fullt och fast. många diskussioner går ut på att bevisa på att den egna ideologin är bäst. jag tycker det är fullkomligt ointressant och dessutom fullständigt omöjligt.

  3. Asch, jag tycker att Freud förstör det för dig… 😉 Nog finns det väl många bättre sätt att uttrycka människans driftstatus än via Freuds inflytelserika men gubbiga mossighet?

  4. här var det visst en del som blev förvånade 😉

    marcus (vilken marcus?), ja du har en viss poäng när det gäller freudianismen, det finns säkert bättre och mer samtida exempel och man får väl kalla det för skåpmat som ändå som sådan ligger i träda men som ändå har sin plats.

  5. Densamme naturligtvis – den Marcus som numera hellre lurar i undervegetationen än bloggar själv om holistisk politisk filosofi…

    I fråga om psykologi: Ta någon som är mer benägen att se begär som något annat än en bristsjukdom som kan botas med en stabil och sund relation till överheten: Fadern med stort F, Storpenisen. Begär, liksom konflikter för övrigt, har ju en inneboende kreativitet som inte nödvändigtvis måste botas, raderas ut, och ersättas med händelselösa jämviktsstadier. Statiska tillstånd har alltid en diktator som ser till att de är statiska – minns att maktens funktion är att upprätta och reproducera sina egna förutbestämda rationaliteter.

  6. Kritiken mot psykoanlaysens tendens att försöka ”normalisera” analysanden är jag absolut medveten om, men som jag ser det kan psykoanalytiska metoder användas i helt andra processer som snarare fungerar i en icke-normaliserande rikting. Så har den förstås också använts i andra terapiformer.

    Anledningen till att jag nämner just freud är dels faktiskt en brist på referenspunkter och dels för att freud är min inkörsport till psykologin och att jag faktiskt inte uppdaterat mig speciellt mycket sedan dess.

    Man skulle ju kunna använda begrepp som Reichism eller Marcuseism men det ligger liksom inte riktigt rätt i munnen på något sätt. 😉

  7. Om vi skall börja skapa nya ideologier som omfattar alla slags åsikter med oss själva som skapare, vill jag i så fall lansera ”Thaboismen”.

    Den är en slags extremvariant av postmodernismen. Det är den yttersta formen av cross-over ideologier.

    Är det någonting 1900-talet har visat oss, är att de som förkunnat den absoluta Sanningen, med stort S, haft fel. För mig borde 1900-talet gå under den historiska benämningen ”ismernas död”.

    Monarkism, liberalism, socialism, nationalsocialism, konservatism, anarkism, religiös fundamentalism, rasism, kolonialism. Alla har de på något sätt nått sin höjdpunkt under 1900-talet.

    Alla har de på ett eller annat sätt dukat under i första världskrigets skyttegravar, andra världskrigets koncentrationsläger, Stalins utrensningar, ekonomiska världsdepressioner, valutaspekulationer, post-apartheids sanningskommissioner och 11 September terroraktioner.

    Jag hämtar tankar från alla ideologier, trosriktningar och filosofier. Samtidigt kritiserar jag dem alla som sådana, för jag är fruktansvärt mycket emot alla tankesystem som anser sig ha perfekta och permanenta lösningar på allting.

    Det bästa är verkligen det godas fiende.

    Optimism, komrpomiss och pragmatism utan cynism, är det enda som kan föra mänskligheten framåt i längden.

    Vi lever i en värld där handel med vapen, narokita, prostitution och olja står för den största omsättningen, men hur långt skulle mänskligheten ha kommit utan alla de tysta hjältinnorna, kvinnorna som älskat och uppfostrat sina barn? Hur skall det räknas i pengar och varför skall det tas för givet?

    Demokrati med betoning på yttrandefrihet, opposition och ett fungerande rättsväsende är det viktigaste.

    Som Winston CHurchill uttryckte det:

    ”Demokrati är det värsta tänkbara politiska systemet som finns – förutom alla andra politiska system”

    Det viktigaste för mig i ett politiskt system är inte att få fram de bästa ledarna. Det är att utan blodspillan få bort de dåliga ledarna.

    Det viktigaste är inte att ständigt ha ledare med de bästa idéerna, utan att ha en stark oppostion som utövar påtryckning så att en politisk ledare aldrig tar folkets stöd för givet.

    Det är viktigare med en stark opposition som är bra på att säga obehagliga saker som folk behöver höra, än att ha ett ledarskikt som gör oss glada över vad de har att säga.

    Demokratin måste återerövras varje dag.

    Om jag får politisk makt en dag, blir jag inte nöjd förrän mina kritiker på ett skicligt sätt lyckas övertyga mig att jag har fel i saker och ting, samtidigt som detta exponeras i offentlighetens ljus. Först då har man insett kärnan i min politiska doktrin.

    Eller som komikerna Groucho Marx uttryckte det: ”Jag skulle aldrig gå med i en organisation som var så oseriös att den accepterade mig”

    Var skeptisk mot allt och alla, tro inte helhjärtat på någon människa, men tro helhjärtat på mänskligheten.

    Ingen fiende eller tyrann är odödlig, ingen välmenande godhjärtad person är okorrumperbar.

    Även om vi människor är individer, är vi också ett hierarkiskt flockdjur. Jag tror att vi som ”art” oftare än vi vill erkänna, använder vår överlägsna intelligens för att tillfredsställa våra djuriska behov, än att vi låter våra djuriska behov ge vika för vårt rationella intelligenta tänkande.

    Som Albert Einstein sde: ”Det är mycket nedslående att leva i en värld där det är lättare att spränga en atom än en fördom”

    För att kunna fungera som art, måste vi ha sociala grupper. samhällen, organisationer och företag. Därför inordnar vi oss i hierarkier, vilket förutsätter makt.

    Maktens inneboende tendens är däremot korruption, girighet, arrogans och ackumulation av ännu mer makt på bekostnad av andras frihet.

    För att vi skall kunna leva tillsammans utan en fysisk kamp om makt där den med mest och effektivast våld vinner och behåller makten, behöver vi demokrati.

    Det fria offentliga samtalet, ifrågasättandet och förmågan att efter bästa förmåga presentera ”sin” uppfattning av verkligheten, är demokratins livsblod, som hindrar dess vener från att stagnera och demokratin förruttna till en dikatur.

    Pennan är mäktigare än svärdet.

    Detta är Thaboismen i ett nötskal 😉

    Thabo ’Muso

  8. Thaboismen verkar vara en intressant ideologi som jag tror skulle kunna passa mig. i framtiden kanske det dyker upp både socialthaboism, postthaboism och nythaboism men så länge som man är själv om en ideologi så är ju risken mindre. 😉

    Kerstin…jag är fortfarande intresserad av att veta vad det var som var så förfärligt.

  9. mr Brown:
    Ett kort svar på ett frågan om mitt spontana utrop:
    Jag gillar inte Freud.
    Jag gillar inte postmodernism
    Jag gillar inte biologism
    Jag hyser ingen förhoppning om Anarkism som något gott.
    Resten låter lika sympatiskt som jag tror att du är – i den alldeles verkliga verkligheten 🙂

  10. Ungefär vad jag väntade mig, med andra ord, med ett frågetecken för anarkismen.

    Den verkliga verkligheten ja, det är ju det det handlar om. Hur man använder sin cocktail.

    Jag tror att min poäng här är att försöka påpeka att renlärighet är futilt, att människan är komplex, att ideologier bara är ett verktyg för, och att man bör vara uppmärksam på syftet de används i.

  11. Tar inte ingredienserna i en sådan där cocktail egentligen ut varandra i slutändan? Jag menar en sådan utpräglad eklekticism – är den inte fullständigt postmodernistisk!?

  12. jo, dat var väl också därför jag lade till just postmodernism som sista punkt.

    som med alla cocktails måste den här också vara väl komponerad för att smaka gott. i bland vill man ha mer tonic, i bland tröttnar man på lime eller vill ha mer eller mindre is.

    min poäng är att ett ortodoxt/fundamentalistiskt förhållningssätt är i grunden främmande för mig och det är min utgångspunkt i de flesta diskussioner jag för i blogosfären.

    ett sådant ”eklektiskt” förhållningssätt till ideologi är naturligtvis ganska meningslöst att hävda inom realpolitiken (i dag skall tilläggas för jag tror att vi bara sett början på den politiska eklekticismen), men så är jag inte heller – som jag också tidigare påpekat – politiker.

Kommentarer är stängda.