Extraordinär yttrandefrihet

Så det blev till slut en fråga om yttrandefrihet i alla fall när SÄPO fick SD’s ISP att stänga ner deras sajt, något som inte varit sent att utnyttjas av yttrandefrihetsivrarna som nu planerar att trycka upp t-shirts med Muhammedbilderna och uppmanar andra på att sprida dem vidare. Allt för att trappa upp konfrontationen. Deras försvar för yttrandefriheten kan tyckas legitima på ett ytligt plan, men har det egentligen med yttrandefrihet att göra? Marcus har ett intressant resonemang i frågan på sin blogg Ge oss ett val. Han hävdar, om jag har förstått honom rätt, att om man lyfter upp försvaret av yttrandefriheten som princip, och med hjälp av en symbol, så motverkar det yttrandefriheten. Låter det komplicerat? Det är det. Jag citerar Marcus:

”Att reproducera ett yttrande som man egentligen inte ställer sig bakom, bara för att det har upphöjts till princip, är själva motsatsen till yttrandefrihet. Detta helt enkelt eftersom om man upphöjer bilderna (Muhammedkarikatyrerna, min anm.) till en symbol för yttrandefriheten i sig själv höjer man det ursprungliga budskapet över all kritik – och yttrandefriheten har i samma ögonblick blivit kringskuren”.

KG Hammar har en liknande utgångspunkt när han i gårdagens artikel i DN skriver att ”Vi kan aldrig kräva respekt från en annan människa utan att ge andra respekt och värde. Det är ett majoritetsbeslut att vi vill ha vårt samhälle med frihet. Men det är ett individuellt beslut att respektera och stå upp för andras rättigheter.”

Enligt KG måste en rättighet ges, den kan inte krävas. Enligt Marcus kan yttrandefriheten inte försvaras, utan bara utövas. Yttrandefriheten blir inte större för att att man republicerar censurerade bilder, snarare tvärtom. Jag tolkar detta som om yttrandefriheten skadas när försvaret för den blir propaganda. Dessa argument lär dock inte hejda högern som med sin retorik verkar mena att den ”politiska korrekthet” som genomsyrar dagens samhälle i sig är ett hot mot yttrandefriheten, en dogm som sätter munkavle på dissidenter. Det är intressant konstatera att högern använder gammal vänsterretorik när den vill försvara denna rättighet (vilket borde få oss på vänsterkanten att också ifrågasätta vänsterns sätt att bedriva propaganda).

Jag kan bara se det som så att de indignerade på yttersta högerkanten kräver ”extraordinär yttrandefrihet”, eller ”dubbel yttrandefrihet” för att få möjlighet att överrösta denna politiska korrekthet som man anser är falsk och som man anser försvagar försvaret mot de som hotar det demokratiska samhället (läs: islamisterna).

Frågan som dröjer sig kvar är: vem kan kritisera bristen på yttrandefrihet och vad är ett ligitimt skäl för en sådan kritik? Om motivet bakom kritiken i grund och botten handlar om att få möjlighet att undertrycka andras rättigheter (läs: muslimerna som grupp eller de politiskt korrekta) kan den knappast vara legitim. Annars skulle jag svara att yttrandefrihet är en del av ett större paket som kallas för mänskliga rättigheter, och att den inte kan ryckas ut som en dogm ur detta paket, samt att mänskliga rättigheter handlar om att skapa en maktbalans mellan individens rätt och samhällets maktutövning som med nödvändighet måste inbegripa ett ansvarstagande, inte en befrielse från ansvar. Att detta resonemang tyvärr inte spelar de högerextrema i händerna är inte så mycket att göra något åt.

För övrig bör det noteras att västvärldens stater alltmer verka glida in i vad Giorgio Agamben skulle kalla för ett tillstånd av ”permanent undantagstillstånd”, där rätten ersätts av en avsaknad av rätt(1). Det är naturligtvis inte en speciellt önskvärd utveckling och därför borde en diskussion om yttrandefriheten vara välkommen.

1)Läsning: Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, Site editions #1, Propexus 2005, ISBN: 91-87952-39-4

Uppdatering: DN har en artikel i dag av Göran Rosenberg angående yttrandefrihetsfrågan som är mycket läsvärd.

Hakelius snurrar till det

Jag skrev om den här artikeln i går men kände att jag var tvungen att ta en extra titt på den, eftersom jag kände att Herr Hakelius är ute på halt vatten och cyklar. Han har sina poänger men vad blir konsekvenserna av hans resonemang?

Hakelius skriver:

Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?
Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.

Finns frågan där hela tiden? Det kanske den gör om man är så inkrökt så att man tror att alla reagerar precis som man själv, eller precis som alla i samma kultursfär. Protester ser olika ut på olika håll. Låt mig ta ett exempel med de franska bönderna, som ju är allmänt kända för att ställa till med problem när de är missnöjda, genom att blockera vägar med traktorer, hälla ut tomater och gödsel på fel ställen eller slå sönder McDonaldsrestauranger. Innebär denna typ av protester att Franska bönder är Människorna Som Utvecklingen Glömde? Innebär det i så fall att alla Europeer är ”människorna som utvecklingen glömde”? Innebär det att vi alla måste protestera på ett ”Svenskt” sätt för att det skall vara en ”utvecklad” protest? Grumligt så att det förslår.

Nu hävdar Hakelius att han själv snarare tror att detta är en modern protest. ”Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer. Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.”

Hakelius lyckas alltså med konststycket att degradera alla former av anspråk på makt eller respekt till en enda sak: personligt missnöje. Han har i princip inte fel eftersom personligt missnöje definitivt är en drivkraft till motstånd eller protest, men att reducera alla former av missnöjesuttryck till detta är att säga att inga anspråk på makt är legitima och att inga protester mot snedfördelningar i maktbalansen är acceptabla. Varför? Jo, därför att den inte medger att det kan finnas en grund för det som motsättningarna gäller. I den absurda förlängningen är också de som just nu med näbbar och klor försvarar yttrandefriheten grälsjuka offer och vanliga svenskar stämplar sig själva som ”offer” för muslimskt våld. Antingen är Hakelius trött på demokratisk debatt, ärkekonservativ eller bara naiv.

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten. Vi har redan i dag begränsningar i yttrandefriheten i väst. I Tyskland är det till exempel förbjudet att visa Nazistflaggan offentligt eller att göra Hitlerhälsning. I Sverige har vi en rad inskränkningar i yttrandefriheten, bland annat med hänvisning till rikets säkerhet, hetslagen m.m. Om vi ville göra en till så skulle vi kunna det utan att förlora ”our way of living”. Det viktigaste i den här soppan är frågan om makt och hur den kommer till uttryck, i Sverige, Danmark, Syrien och Libanon. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara frågan om bilderna har kränkt muslimer, för kränkta har de varit sedan de gradvis förlorade inflytande i sin egen region efter första världskriget. Bilderna är bara ytterligare en katalysator.

När det blir en fråga om makt så kan man notera flera saker: skribenter som spyr galla över ”halvgalna vildar”, ger uttryck för ett slags maktlöshet (och en synnerligt dålig smak i munnen). Världen har förändrats. Det är inte längre säkert att den starkaste i väst kan hävda sin dominans gentemot länder i syd och öst, ens med vapen (vilket kriget i Irak visar). Vi kan välja att börja slåss på en massa olika fronter, eller att långsamt anpassa oss till situationen och förändra våra samhällen, för oundvikligen, steg för steg kommer dessa länder som vi tidigare alltid lyckats betvinga att stiga in i vår maktsfär, om inte som fullvärdiga medlemmar som utmanare. Sydostasien har redan gjort det, Sydamerika är på gång och för Afrika kommer det att dröja länge än. Det som händer i Mellanöstern är ett slags föraning om deras vilja till insteg och att man inte drar sig för att utmana vår hegemoni. Vi bör agera utifrån dessa förutsättningar, inte genom att lägga oss platta, men inte heller genom att ignorera deras aspirationer på inflytande i världspolitiken.

I mitt tycke är det därför meningslöst att prata om att vi ska bringa demokrati till Mellanösterns teokratier och diktaturer. Det är lika mycket vi som kommer att bringas en ny ordning, som inte nödvändigtvis kommer att se ut som dagens demokrati, något vi redan har börjat med när det gäller lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Problemet från vår sida är i mitt tycke att vi i väst inte längre har någon stark, modererande politisk kraft som kan verka i denna spricka mellan dominerande och dominant. Att prata om yttrandefriheten som en absolut entitet och som objektet för den här striden är därför kontraproduktivt eftersom det stoppar varje möjlighet att ta sig an drivkrafterna bakom våldet och därmed en möjlighet att lindra det. Det har inget med ”offermentalitet” eller ”att-tycka-synd-om” att göra.

Upptrappning med Iran i stormens öga?

Blogspot låg uppenbarligen nere hela natten till söndagen, vilket jag är den första att beklaga. Det är inte första gången och det är bara att hoppas att Google petar in lite mer pengar i Blogger så att det inte upprepas.

För att få lite perspektiv på det här med ”karikatyrerna” så tittade jag in hos Juan Cole på Informed Comment som har en utmärkt analys av Jyllandspostenhärvan som är väl värd att läsa. Jag tror att hans åsikt delas av många som har sympati för muslimers strävan efter vår respekt.

Westerners cannot feel the pain of Muslims in this instance. First, Westerners mostly live in secular societies where religious sentiments have themselves been marginalized. Second, the Muslims honor Moses and Jesus, so there is no symmetry between Christian attacks on Muhammad and Muslim critiques of the West. No Muslim cartoonist would ever lampoon the Jewish and Christian holy figures in sacred history, since Muslims believe in them, too, even if they see them all as human prophets.

Intressant också att då och då besöka al-Hayat som ofta har bra analyser ur ett mellanösternperspektiv. I artikeln Siege and Starvation knyter Abdel Wahab Badrakhan ihop Hamas valseger, Irans motstånd mot det internationella samfundet och karikatyrerna.

In light of the miserable ”Danish series,” the outbreak of the Iranian nuclear file, and the repercussions of ”Hamas'” victory in the Palestinian elections, it becomes clearer that the dispute between the West and East can go a long way. It is not only an era of ”civilized hurling insults,” nor is it only a stage of decisive hegemony. It is as if we moved from the phase of western pressure fro democratization and freedom to a phase of dealing with the electoral outcome by punishing the peoples fore their choices. It is weird that elections marked by violations and forgery, are considered with understanding and disregard, while elections, deemed to be free and acceptable by everybody, are met with threats.

Hur långt det kan gå är väl just den fråga som många ställer sig i dag. Om Iran agerar med en handelsbojkott av de länder som publicerat bilderna så kan det bli mycket kännbart för länder som Frankrike som importerar mycket olja från Iran, och om en sådan bojkott blir effektiv så vet Iranierna att de har ett verktyg med vilket de kan betvinga länderna i väst. Det ökar ju naturligtvis risken för krig mellan västmakterna och Iran. Jag blir mer och mer övertygad om att Ahmajinedad är beredd att gå mycket långt för möjligheten att bli den som slutligen tvingar USA på knä. Han kommer inte att bli mindre stärkt i den uppfattningen av de senaste dagarnas händelser i Damaskus och Beirut.

Nu brinner ambassaderna…


Jag har avhållit mig från att kommentera såpan med Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer, men nu när saken tagit ytterligare en dramatisk vändning i och med att den Danska och Svenska (och Chilenska) ambassaden stuckits i brand i Syriens huvudstad Damaskus så är det svårt att låta bli. Om man vill kan man läsa ihop upproret i Paris i höstas, händelserna i Holland efter mordet på Theo van Gogh och det som faktiskt redan skett i Sverige, när Mosken i Malmö brandbombades i vintras. Jag fruktar helt enklet en upptrappning också här. Rasisterna bakom Jihad i Malmö njuter förstås i kapp med alla ”nationalister” som gärna skulle gå ut med brandbomber i hand för att bedriva ”heligt krig” för den Svenska sakens skull. Det finns säkert extremister bland muslimer i Sverige som står beredda med egna molotovs till hands. Extremt olyckligt. Ja, jag har förståelse för att muslimer är förbannade och spyfärdiga efter att ha sett omtalade karikatyrerna, precis som Jan Hjärpe, beskriver på SvD – Brännpunkt den 2 februari. Ja, jag är ledsen över att det gått så långt att Danska regeringen mer eller mindre beordrar alla Danskar ut ur mellanöstern.

Många kommer nu helt säkert att försöka fokusera debatten på yttrandefrihetens vara eller icke vara, vilket kommer att bli en icke-debatt med målet att behålla status-quo, och därmed att begränsa medborgarnas frihet snarare än att verkligen utveckla rättsstaten.