Så det blev till slut en fråga om yttrandefrihet i alla fall när SÄPO fick SD’s ISP att stänga ner deras sajt, något som inte varit sent att utnyttjas av yttrandefrihetsivrarna som nu planerar att trycka upp t-shirts med Muhammedbilderna och uppmanar andra på att sprida dem vidare. Allt för att trappa upp konfrontationen. Deras försvar för yttrandefriheten kan tyckas legitima på ett ytligt plan, men har det egentligen med yttrandefrihet att göra? Marcus har ett intressant resonemang i frågan på sin blogg Ge oss ett val. Han hävdar, om jag har förstått honom rätt, att om man lyfter upp försvaret av yttrandefriheten som princip, och med hjälp av en symbol, så motverkar det yttrandefriheten. Låter det komplicerat? Det är det. Jag citerar Marcus:
”Att reproducera ett yttrande som man egentligen inte ställer sig bakom, bara för att det har upphöjts till princip, är själva motsatsen till yttrandefrihet. Detta helt enkelt eftersom om man upphöjer bilderna (Muhammedkarikatyrerna, min anm.) till en symbol för yttrandefriheten i sig själv höjer man det ursprungliga budskapet över all kritik – och yttrandefriheten har i samma ögonblick blivit kringskuren”.
KG Hammar har en liknande utgångspunkt när han i gårdagens artikel i DN skriver att ”Vi kan aldrig kräva respekt från en annan människa utan att ge andra respekt och värde. Det är ett majoritetsbeslut att vi vill ha vårt samhälle med frihet. Men det är ett individuellt beslut att respektera och stå upp för andras rättigheter.”
Enligt KG måste en rättighet ges, den kan inte krävas. Enligt Marcus kan yttrandefriheten inte försvaras, utan bara utövas. Yttrandefriheten blir inte större för att att man republicerar censurerade bilder, snarare tvärtom. Jag tolkar detta som om yttrandefriheten skadas när försvaret för den blir propaganda. Dessa argument lär dock inte hejda högern som med sin retorik verkar mena att den ”politiska korrekthet” som genomsyrar dagens samhälle i sig är ett hot mot yttrandefriheten, en dogm som sätter munkavle på dissidenter. Det är intressant konstatera att högern använder gammal vänsterretorik när den vill försvara denna rättighet (vilket borde få oss på vänsterkanten att också ifrågasätta vänsterns sätt att bedriva propaganda).
Jag kan bara se det som så att de indignerade på yttersta högerkanten kräver ”extraordinär yttrandefrihet”, eller ”dubbel yttrandefrihet” för att få möjlighet att överrösta denna politiska korrekthet som man anser är falsk och som man anser försvagar försvaret mot de som hotar det demokratiska samhället (läs: islamisterna).
Frågan som dröjer sig kvar är: vem kan kritisera bristen på yttrandefrihet och vad är ett ligitimt skäl för en sådan kritik? Om motivet bakom kritiken i grund och botten handlar om att få möjlighet att undertrycka andras rättigheter (läs: muslimerna som grupp eller de politiskt korrekta) kan den knappast vara legitim. Annars skulle jag svara att yttrandefrihet är en del av ett större paket som kallas för mänskliga rättigheter, och att den inte kan ryckas ut som en dogm ur detta paket, samt att mänskliga rättigheter handlar om att skapa en maktbalans mellan individens rätt och samhällets maktutövning som med nödvändighet måste inbegripa ett ansvarstagande, inte en befrielse från ansvar. Att detta resonemang tyvärr inte spelar de högerextrema i händerna är inte så mycket att göra något åt.
För övrig bör det noteras att västvärldens stater alltmer verka glida in i vad Giorgio Agamben skulle kalla för ett tillstånd av ”permanent undantagstillstånd”, där rätten ersätts av en avsaknad av rätt(1). Det är naturligtvis inte en speciellt önskvärd utveckling och därför borde en diskussion om yttrandefriheten vara välkommen.
—
1)Läsning: Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, Site editions #1, Propexus 2005, ISBN: 91-87952-39-4
Uppdatering: DN har en artikel i dag av Göran Rosenberg angående yttrandefrihetsfrågan som är mycket läsvärd.