Drömmen om ett eget land

DN rapporterar i dag att den nyvalde australiensiske premiärministern Kevin Rudd lovat att be Australiens Aboriginer om ursäkt för de övergrepp de utsattes för i samband med det som kallas för ”den förlorade generationen”. Det är förstås ett positivt besked till alla de människor som drabbades av den statlig kampanj som gick ut på att en gång för alla ”civilisera” och ”assimilera” urinnevånarna genom att splittra familjer och tvångsplacera barn i fosterhem och barnhem, en kampanj som pågick i decennier och skapade ett enormt lidande.

Historien om den förlorade generationen är bara ett exempel på hur den ”Europeiska Universalismen” i all sin missriktade ”välmening” fått fruktansvärda konsekvenser för de som drabbats av den och den visar hur västerlandets dröm om en civiliserad värld på ett påtagligt sätt visat på dess egna ocivliserade metoder.

Jag har däremot inga stora förhoppningar om att Rudds uttalanden kommer att innebära några reella förändringar för Aboriginerna i Australien. Vad många av dom önskar – ett eget land egna länder (1) – är nämligen inte förhandlingsbart.

Mer om aboriginies kamp för rättighet till liv och land

Gary Foleys Koori History webpage
Aboriginal Australia Links

Not 1: Australiensiska aboriginies är egentligen hundratals folk med olika språk vars ”nationer” bildar ett lapptäcke över hela den austaliensiska kontinenten. Många grupper har fört långdragna juridiska processer mot staten för att få rätt till sitt land i enlighet med Native Title Act från 1993 och i bland med viss framgång.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Vägarna till demokrati är många

Det här blev ett så långt kommentarssvar att jag kände mig manad att posta det som ett eget inlägg. ”Johnny” skrev i en kommentar till en tidigare postning i dag:

”Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen (med hänvisning till kupperna i Iran -53 och Guatemala -54, min anm.), ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem”.

USA och Europa har ett stort trovärdighetsproblem. Man kan med visst fog påstå att många länder utanför USA och Europa befinner sig i en postkolonial fas. Länder som Guatemala och Iran ansåg att deras resurser hade lurats och tvingats ifrån dem under en kolonial fas och att de därför hade viss rätt till resurserna. I båda fallen försökte man förhandla med företagen (United Fruits resp. BP) för att komma till en resonabel lösning, men i storföretagskulturen är det uppenbarligen otänkbart att ge bort några som helst tillgångar, och företagen som nu opererade i de nya demokratierna vände sig till sina hemländer för militär hjälp att avsätta den regim som hotade deras intressen.

I USA och Europa må man ha glömt bort detta, men knappast i Iran och Guatemala. Krigföring ses som nykolonialisering oavsett om den i praktiken är det eller ej. Hur skall man då få större trovärdighet? Det är inte helt lätt eftersom utländska företag fortfarande opererar på liknande sätt på andra ställen i världen (Nigerdeltat, Bolivia etc.). Om man städar utanför sin egen dörr innan man tar till brösttonerna så ökar man trovärdigheten.

Vad skall man då göra? Om man inte kan se bortom krigsalternativet och regimskiftesalternativet så har man en alldeles för stor tilltro till storskaliga och vinstmaximerande lösningar och alldeles för lite tilltro till lokala, folkliga och fredsinriktade initiativ. Man måste först av allt respektera den demokrati som finns: Iranierna röstade faktiskt på Ahmadinejad (istället för mer moderata kandidater) och Palestinierna på Hamas. Algerierna röstade på FIS 1988 (osäker på årtalet) men fick aldrig ta makten. Egyptiska muslimska brödraskapet skulle förmodligen få en bra del av makten i Egypten om det vore val i dag. Västmakterna måste våga satsa på partier som man inte nödvändigtvis gillar, annars minskar trovärdigheten. Vem skall tro på snacket om demokrati om man förhindrar den när den fungerar? Islam och demokrati kan mycket väl samsas om vi hjälper till.

Släpp på trycket i stället. Ge Hamas pengarna de behöver i stället för att lagstifta emot dem. Låt Iran utveckla sin kärnkraft men ställ krav på att de följer NPT-avtalet. Häv handelsembargot mot Iran så att Mullorna i sin tur kan lätta på trycket gentemot sin befolkning. Se till att Egypten låter brödraskapet ställa upp i val på lika villkor. Stöd lokala ekonomier och folkliga intiativ. Agera konsekvent. USA bör till exempel själva följa NPT-avtalet. Det är mycket som kan göras i stället för att ta till vapen och det kan göras nu, i dag, om den politiska viljan fanns.

Andra bloggar om: , ,

Kolonialism och ideologi, del 6: Brittiska lik i garderoben

Sedan den förra delen i den här lilla miniserien, som jag började köra i januari så har jag bland annat plöjt igenom större delen av den bok som vållade viss debatt när Per Wirten skrev om den i början av februari: Mike Davis Svält och Kolonialism. Även om boken är mastig så är den verkligen upplysande. I princip så beskriver den två händelser som orsakades av det stora väderlekssystem som benämns ENSO, eller med andra ord El Niño och La Niña, händelser som fick förödande konsekvenser för befolkningar världen över, men kanske allra mest för Indien och Kina. Under 1876-78 och 1896-1902 drabbades dessa länder av uteblivna monsuner och grav torka, vilket ledde till massdöd av monstruösa proportioner. Vi pratar om dödstal i stoleksordningen 30-60 miljoner människor bara i Indien, Kina och Brasilien under dessa två tillfällen. Indierna var kolonialiserat av Storbritannien under de två torkperioderna och Kineserna ansatta av ”kanonbåtsdiplomater” och utländska invasioner.

Det som Davis återkommer till är hur kolonialväldet på ett närmast makabert sätt förstärkte svältkatastrofen bortom allt förnuft, bara för att hålla igång exportmaskineriet. I Indien saknades det inte mat, men den exporterades hem till britterna. Man vägrade blankt sälja spannmål till de svältande till underpris eftersom det var emot frihandelns princip. Man minskade matransonerna till de s.k. kulierna som arbetade för kolonialisterna till det minimala. Järnvägar och andra moderniteter var inte på något sätt en garant för nödhjälp och hjälpinsatserna minimala. Man höll stenhårt på att alla skatter och arrenden skulle drivas in trots den obarmärtiga torkan. Hjälppengar gick till att föra krig i Afghanistan. Kort sagt: Kolonialstyret struntade i om Indierna dog så länge de inte gjorde uppror. De tjänstemän som protesterade fick focken. Britterna var helt enkelt blinda för allt annat än vinsterna. Inget fick rubba vinsterna. Inget fick rubba frihandeln.

Men Davis går längre än så. I kapitlet ”Tredje världens ursprung” tar Davis upp omfattande statistiska studier gjorda av Paul Bairoch m.fl. som visar att ”skillnaderna i välstånd och inkomst mellan sjuttonhundratalets stora civilisationer var relativt obetydliga”. Bairoch menar till och med att det ”är mycket troligt att levnadsstandarden i Europa under mitten av sjuttonhundratalet var en aning lägre än i resten av världen”. Efter 100 år av kolonisation hade ”tredje världens” andel av världens samlade BNP sjunkit från 65% 1850 till 22 % 1960. Davis slår därmed hål på myten om dessa länder som traditionella ”hungerekonomier”. Det var i och med kolonialiseringen dom blev det.

Jag förstår varför Wirtén tar upp boken i sin artikel. Om och om igen matas siffrorna fram: Stalin dödade 20 miljoner kulaker, Hitler dödade 6 miljoner judar. Vi kunde också lägga till: Britterna dödade 20 miljoner indier. Visst är det att handskas vårdslöst med siffror. Jag håller med. Men det är inte poängen. Om det är ett land inom vår kultursfär som har orsakat ”lite” massdöd, så är det väldigt lätt att det sopas under mattan.

En sak till blir tydlig: det är lätt för oss att prata om tillväxt, frihandel och ekonomiska reformer. Vad Davis bok visar är att vi byggt en stor del av vårt välstånd på likhögar och underutveckling av andra länder. Det är tyvärr fortfarande till stor del så.

Mike Davis: Svält och Kolonialism: hur tredje välden underutvecklades. Leopard förslag ISBN: 91-7343-019-6

Tidigare postningar:

Kolonialism och ideologi, del 5
Kolonialism och ideologi, del 1
Kolonialism och ideologi, del 2
Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3
Kolonialism och ideologi, del 4

Kolonialism och ideologi, del 5

De senaste dagarnas debatt här och på andra ställen i blogosfären fick min besöksstatisk att skjuta i höjden, vilket jag tolkar som att debatten är välkommen (eller ovälkommen hur man nu ser på saken). Det kanske är på plats med några kommentarer innan jag går vidare med min lilla undersökningen om kolonialismen och dess betydelse för 1900-talets kataklysmer.

På grund av Wirtens artikel i Expressen kom debatten att handla om ”liberalers skuld”. Möjligen visste han precis vad han gjorde när han använde den formuleringen, men i mitt tycke är det rätt poänglöst att enkom peka ut liberaler. Viktigare är att försöka få grepp om den rasistiska idevärld som influerat alla politiska riktningar inklusive socialismen och hur de påverkar dagens politik. Det australiensiska exemplet visar bara allt för tydligt hur kolonialismens och darwinismens vanföreställningar påverkar människor än i dag.

För de som ändå förnekar att liberaler medverkat till att skapa och uprätthålla det rasistiska klimat som dödat så många människor under kolonialismen och senare, så ber jag att få infoga följande citat från boken ”Utrota alla jävlar” av Sven Lindqvist som jag fick på posten i dag (tack för boktipset Alexander).

”De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg…mänsklig varelse eller djur – hindret måste bort.”


Var det Mao, Stalin eller Hitler som skrev detta? Var det kanske Pol Pot eller Idi Amin? Inte alls. Citatet är hämtat ur den store liberale filsosofen (Lindqvists formulering) Herbert Spencers bok Social Statics från 1850, samma filosof som enligt Wikipedia ”… was a supporter of the “law of equal liberty”, a basic tenet of libertarianism that says that each individual should be allowed to do as he or she wills as long as it doesn’t infringe on the rights of another person”.

När det gäller frågan om vänsterns versus högerns utrotningskampanjer så hänvisar jag till vidare läsning och debatt hos Khaki på Vänsterkrok: post 1 och post 2

Not: ”Djur” i Spencer-citatet ovan är en översättning av ”Brute” och skall läsas som ”vildar” eller ”byket”.

Uppdatering: Det finns ett viktigt påpekande att göra slog det mig efter att ha läst Lennart Regebros välformulerade postning om den här debatten, även om det kan verka självklart. För mig handlar den här debatten lika mycket om framtiden och samtiden som det förflutna och en eventuell skuld för det som hände då. Det är bara 60 år sedan Hitler utrotade judar och atombomberna mosade Hiroshima och Nagasaki, det är 40 år sedan som Stalin utrotade kulaker och det är 12 år sedan 800 000 personer dödades på mindre än ett år i Rwanda. Hur lång tid kommer det att ta innan det händer igen och vad har vi för mekanismer för att försöka stoppa det denna gång? Kan vi ens i grunden stoppa det om vi inte känner till att våra förfäder bidrog till det klimat som medgav utrotningar under kolonialismen?

Korrigering: Vetenskap och socialism gjorde mig uppmärksam på ett fel i uppdateringen ovan. Det skall naturligtvis vara 50 år sedan ”den stora utrensningen” i Sovjetunionen var över efter Stalins död 1953. Och som VoS så riktigt påpekar så skedde kulakkollektiviseringen redan på 1930-talet.

Kolonialism och ideologi, del 4

Jaha, jag visste väl att det skulle bli diskussion om det här med liberalismens förflutna. Lennart Regebro har under hela söndagseftermiddagen försökt att avtvinga mig en lista över liberalismens hemskheter när jag precis försökt att föklara att paradoxen, och liberalismens många ansikten, gör att det blir ytterst problematiskt att göra en sådan lista.

Men, för att gå Lennart till mötes så skall jag i alla fall ta det mest flagranta exemplet (och kanske det enda) på hur liberala partier vid makten, i samverkan med andra politiska partier (som t.ex. labour) och med hjälp av statsapparaten och fria företag, bidragit till folkmord inom sin egen nations gränser. Landet är Australien, offren ursprungsbefolkningen (vanligtvis kallade aboriginer). Folkmordet i fråga drevs av en aningslös, intill korkad, rasistisk biopolitik (för att tala Focault) med civilisering som mål. Antalet offer är okänt men man uppskattar att antalet ursprungsinnevånare i Australien innan europeernas ankomst 1788 var mellan 300 000 och 1 miljon. Vid 1921 års folkräkning hade den krympt till 71 000 själar.

Jag hämtat följande info från wikipedia som handlar om liberalism i Australien. Det tecknar stamträdet för dagens ”Liberal Party of Australia”, som beskrivs som tämligen konservativt och pragmatiskt. Med andra ord: just du kanske inte tycker att dessa partier fört någon liberal politik, men dagens parti kallar sig i alla fall liberalt, vilket det gjorde för 100 år sedan med. Häng dom i så fall och inte mig. punkt.

1880s: The Protectionist Party is formed (vid makten i sydvästra australien t.o.m 1908, förutom 1904)
1908: The Protectionists merge with the Free Trade Party into the Commonwealth Liberal Party (vid makten 1913-1914 efter federationen)
1917: The party merges with the National Labor Party of Billy Hughes into the conservative Nationalist Party of Australia.(vid makten till 1932)
1932: The Nationalist party absorbs dissidents of the Australian Labor Party and is renamed the United Australia Party. (Vid makten i olika koalitioner till 1945)
1945: The party is reorganized into the Liberal Party of Australia. Vid makten 1949-72, 75-83, 98-06

Utrotningsförsöket av aboriginerna skedde i flera vågor och först efter 1920-talets assimilieringsvåg börjar befolkningstalet stiga igen. Utrotningen kan sägas ha skett systematiskt. I första skedet mördades helt enkelt aborignials urskillningslöst, ett mördande som delvis upphörde efter 1928, men som fortsatt in i dag p.g.a ett brutalt polisvåld mot aboriginer. Man beslagtog undan för undan deras land, med resultat att de vita bosättarnas kritter i princip åt upp aboriginernas föda vilket ledde till massvält. Senare föste man ihop aboriginals i reservat, stiftade lagar för vad de inte kunde göra, samtidigt som de inte hade några rättigheter, och inte fick automatiskt medborgarskap (den första aboriginer som fick medborgarskap, fick det så sent som 1957). Svält och sjukdomar grasserade. Den som försökte lämna reservaten kunde skjutas som en hund. Avsikten var klar: aboriginerna skulle civiliseras, dvs lära sig bruka jorden, eller dö ut. När inte det fungerade försökte man på 1920-talet systematiskt assimilera aboriginals genom att separera familjerna, flytta dem in i städerna, och framför allt ta barnen för att omplacera dem i foster- eller barnhem.

Först i början av sjuttiotalet så började aboriginerna, inspirerade av USAs svarta medborgarrättsrörelse, och nu som medborgare, att kräva upprättelse. En försoningsprocess inleddes också men när det liberala partiet kom till makten 1998 så klippte man av den processen. Sydney Morning Herald skrev t.ex 2000: ”att medge att vår demokrati har allvarliga brister är alltför omskakande”. Fast många australiensiska politiker medgav att ett folkmord hade begåtts, fann man det omöjligt att gottgöra aboriginerna eftersom det hotade den nationella självbilden.

Källor: Kapitalismens svarta bok, red: Marc Ferro
Wikipedia
Annan läsning: A Secret Country av John Pilger, Vintage 1989

Liberalismens paradoxala självförstöringsmekanism, KoI: del 3

Jag lärde mig en hel del om liberalism i går efter att ha debatterat med Louise, som liksom jag tagit upp Johan Norbergs/Per Wirtens debatt i Expressen, och efter att noga ha läst Kerstins utmärkta postning på motvallsbloggen. Jag har alltid tyckt att liberalismen varit flyktig och kanske haft mina förutfattade meningar, men i går insåg jag plötsligt att det är betydligt mer komplicerat än vad jag först trodde.

Det saken handlar om är huruvida övergrepp av typen massmord och andra hemskheter har begåtts i liberalismens namn i historien, ett påstående som fick Louise att gå i taket och kräva exempel. Kerstin å sin sida försökte utan något vidare resultat få reda på om det finns några statsbildningar i världen som kan sägas vara liberala eller om liberalismen är av rent utopisk natur. Jag undrade ungefär samma sak. Varför var det viktigt? Helt enkelt för att få något grepp om huruvida det ens har funnits någon liberal stat som kan ha begått något övergrepp. Svaret, som levererades av Louise, var ungefär: USA, Kanada, Norden med flera länder.

Sedan infann sig paradoxen. Problemet verkar nämligen vara att liberalismen inte per definition kan begå övergrepp mot någon individ, varken som ideologi eller praktik. Den upphör då nämligen som i ett slag att vara liberalism! Detta är verkligen ett magnifikt, ja rent av briljant trolleritrick, som det tog mig ett tag att smälta.

Nå, jag raljerar lite, men det är faktiskt den slutsats jag var tvungen att dra efter diskussionen. Det är nämligen tydligen inte liberalismen i sig som torterat svarta i Kenya på femtiotalet, låtit hundratusentals aboriginals dö av svält och sjukdomar, avrättat meningsmotståndare i Chile eller mördat nunnor och präster i Guatemala. Det är alltid någon annan: till exempel imperialismen. Köpte jag den? Nej, inte riktigt.
Vad de flesta liberaler som diskuterade hos Louise verkade vara ense om var nämligen att liberalism inte kan existera utan kapitalism (även om kapitalism kan existera utan liberalism). Jag tolkar det som om kapitalismen därmed är en konsekvens av liberalismen. Imperialism kan i sin klassiska form i sin tur svårligen existera utan kapitalism. Enligt den analys, som min enkla hjärna lyckas leverera, är med andra ord de övergrepp som begåtts av imperialister världen över, och de är inte få, en konsekvens av liberalismens (och konservatismens) obegränsade stöd till kapitalismen.

Ytterligare en paradox följer. Om ett övergrepp sker av imperialister så har inte liberalismen något verktyg för att stoppa det, eftersom det också begränsar friheten. Om man försöker stoppa övergreppet inträffar nämligen trolleritricket igen! Liberalismen upphör att vara liberalism.

Den enda slutsats jag kan dra är att antingen har liberalismen, genom liberala stater eller deras ombud, medverkat till att miljoner människor dödats eller så har det aldrig funnits några liberala statsbildningar (och definitivt inga rena ”liberalistiska”, om man kan uttrycka sig så). Möjligtvis har det funnits stater med liberala ideal, men aldrig med en liberal praktik. Den rena liberalismen fungerar därmed enbart som en utopisk ideologi, vilket jag i och för sig har varit inne på tidigare. Paradoxen är bara ytterligare ett bevis på detta.

Men, det är inte slut med detta. För vad jag ständigt får höra är följande: liberalism handlar om individens obegränsade frihet. Är detta inte då något gott? Jo, jag har faktiskt stor sympati för vissa liberala riktningars humanism, och för dess frihetsideal, men för mig framstår liberal realpolitik i paradoxens ljus som ytterst bedräglig, eftersom den aldrig kommer att kunna leverera den friheten, om inte världen blir en betydligt mycket mer fredlig plats att leva på, eller om inte liberalismen överger en av sina käpphästar: självägandet som oförhandlingsbar princip. Det verkar som om liberalismens självförstöringsmekanism effektivt förhindrar att den omsätts i praktiken.

Ja tack, jag emottager gärna liberala synpunkter på den här artikeln!

Kolonialism och ideologi, del 2

Jag upptäckte via XIOMARA att Johan Norberg precis publicerat ett inlägg i Expressen i polemik mot en tidigare debattartikel av Per Wirten som handlar om just kolonialism och ideologi. Norberg försvarar liberalismen genom att hävda att till exempel den brittiska liberalismen snarare bidrog till att mildra våldsutövningen i Indien. Båda har naturligtvis fel, i alla fall enligt mitt sätt att se det. Genom att knyta en viss form av ideologi till våldsutövning så missar man det enkla faktum att härskande med hjälp av våld är knutet till maktutövningen i sig och därmed reflekteras i kulturen. Jag håller inte ofta med Johan Norberg men han har definitivt en poäng när han skriver följande:

Människor och makthavare kommer i alla epoker och oberoende av ideologi att göra fel och begå förbrytelser. Därför måste institutioner utformas så att vi begränsar människors makt över andra.
Där konservatismen och socialismen förklarar hur makt ska utövas är liberalismen idén om att makt ska begränsas. Där de bråkar om hur individen ska styras, vill liberalismen att individen ska frigöras från detta styre.

Samtidigt visar Norbergs resonemang på det vanliga dilemmat om makt kontra frihet: de bråkar om hur individen ska styras”, inte vi. Däremot måste ”institutioner utformas så att vi begränsar människors makt”, med andra ord en institution med makt att begränsa andras makt!

Liberalismen har naturligtvis också sin skuld till kolonialismen och Per Wirten har helt rätt i att också liberaler bör erkänna det. Den brittiska liberalismen må, som Norberg påstår ha bidragit till ett mildrande av dess effekter i till exempel Indien men den var likväl en kugge i det våldsmaskineri som närdes av Europas obegränsade hunger efter rikedomar.

UPPDATERING: Jag noterar att Norbergs och Wirtens artiklar väckt en del debatt i blogosfären. Motvallsbloggen har en superb postning om varför det är så svårt att hävda att liberalerna inte orsakat något lidande whatsoever. De har nämligen aldrig suttit vid makten? Eller…? Stor förvirring som blir större när man läser postningar från liberaler själva. Geossettval undersöker kopplingen mellan nazism och socialism.

Kolonialism och ideologi, del 1

Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.

Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:

Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.

Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.

Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller ”dö ut”. Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.

Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.

Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.