Pojkrumsfantasier i den neokonservativa galaxen

Skall då de neokonservativa aldrig upphöra med sina krigsfantasier? Förstår man inte att mellanöstern är som ett JAS-plan över Långholmen; ju mer man försöker korrigera styrningen desto snabbare går man mot undergången och tillslut återstår det bara att skjuta ut sig. Om man hinner d.v.s.

Nu är det Frederick Kagan från American Enterprise Institute och Michael O’Hanlon på Brookings Institution som i en debattartikel i New York Times anser att USA måste förbereda sig för att snabbt gå in i Pakistan med en militär styrka för att säkra de pakistanska kärnvapnen om Pakistan står inför en delning eller riskerar att tas över av islamistiska rörelser.

Inte för att jag är förvånad. Faktum är att jag nästan på dagen för två år sedan skrev följande om det här scenariot efter att ha läst en artikel av Seymour Hersh: ”Om Pervez Musharraf störtas av en islamistiskt inspirerad rörelse så kommer de också att förfoga över kärnvapen. Kärnvapen som är färdiga att avfyras, skall tilläggas. Vad kommer då USA att göra? Invadera Pakistan? Hur skulle Indien reagera? Israel? Det är naturligtvis ett mardrömsscenario.”

Den stora skillnaden jämfört med för två år sedan är att Kagans och O´Hanlons förslag nästan skulle framstå som komiska i ljuset av det det som hänt sedan dess, om det hela egentligen inte var så förbannat tragiskt. De båda pratar om insatsstyrkor, avskärmnning av Islamabad och att frakta Pakistans kärnvapen till New Mexico (!) som om det vore något slags pojkboksromantik det handlade om. Man kan undra i vilket universum de egentligen befinner sig? Läs detta:

One possible plan would be a Special Forces operation with the limited goal of preventing Pakistan’s nuclear materials and warheads from getting into the wrong hands. Given the degree to which Pakistani nationalists cherish these assets, it is unlikely the United States would get permission to destroy them. Somehow, American forces would have to team with Pakistanis to secure critical sites and possibly to move the material to a safer place. For the United States, the safest bet would be shipping the material to someplace like New Mexico; but even pro-American Pakistanis would be unlikely to cooperate.

No kidding? Enligt CNN har Bush i en mätning gjord av organisationen ”Terror Free Tomorrow” (bara det!) en ”approval-rate” på 9% i Pakistan. Usama Bin Laden har 46%. Jag undrar varfrör. Kan det ha något att göra med neokonservativ utrikespolitik?

Think Progress om Kagan och O´Hanlon

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Andra bloggar om:

Vad vi är skyldiga slavarna: frågan om kompensation

Björn Johannesson postade nyligen ett intressant inlägg i polemik mot ett annat inlägg (som det ju ofta brukar vara här i blogosfaeren) i slaveri-debatten, där den icke nämnde bloggaren syrligt konstaterade att han minsann inte var sklyldig Afrika någonting. En ganska vanlig ryggradsreaktion från isolationister som helst inte vill ge en krona i bistånd (eller helst till någon alls) men gärna sippar sydafrikanska viner därför att det är så ”exuoootischt” medan de är klistrade vid sina daytradingsiter för att se hur börserna går i Asien (ah, det kan vara så skönt med en rant då och då).

I USA är situationen en helt annan. Där finns en så kallad ”reparations”-rörelse som har gett sig den på att kräva kompensation för det tvångsarbete som de svarta slavarna genomled på de vitas plantager. För hör och häpna: de har i princip inte fått någon kompensation alls! Det ödet delar de visserligen med andra plågade folk, men vi talar här om USA: landet där stämningarna flödar som champagne. Efter inbördeskriget skulle de ha fått kompensation i form av ett stort landområde i södern där alla fria slavar skulle kunna bosätta sig, men det beslutet togs förstås tillbaks.

Reparations-rörelsen har räknat ut att USA har tjänat 1.5 triljoner av dolares på slaveriet, pengar som nu slavättlingarna kräver tillbaks. Skulle man få ut de pengarna skulle förstås den amerikanska ekonomin kollapsa, så därför duckar alla politiker för frågan så fort den dyker upp. Sedan några år tillbaka är reparations-rörelsen involverad i en juridisk process efter att ha stämt ett antal bolag som de menar kunde etablera sig och växa på grund av slavhandeln och det skall bli intressant att se vad domslutet blir om det nu blir något.

Att även demokraterna är livrädda för frågan visas med all tydlighet i den här videon. Notera hur alla presidentkandidaterna duckar. Alla utom en skall sägas, för den progressiva kandidaten Dennis Kucinich begär ordet och tvekar inte att säga sin åsikt: ”Yes! I am for reparations”. Starkt. I like.

Mer om reparations-rörelsen
millions for reparations

marendas blogg (tack för videon!)

wikipedia

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Jag börjar luta åt Obama

Jag har ännu inte bestämt vilken av de demokratiska presidentkandidaterna jag skall ge mitt stöd till (varför finns det inte någon bra motsvarighet till det engelska ordet ”endorse” i svenskan?). Inte för att mitt stöd kommer att betyda något, men det känns ändå viktigt att ta ställning för någon av kandidaterna. Med tanke på hur värdspolitiken ser ut så är det amerikanska presidentvalet fortfarande ett av de viktigaste val vi har i världen och egentligen borde alla få rösta i det.

Nu är det svårt att hitta någon riktigt progressiv kandidat bland de demokratiska kombattanterna men jag tror faktiskt att jag börjar luta åt Obama. Japp. Så är det. Det är framför allt hans tydliga uttalanden mot Irak-kriget som gör att jag nu dras djupare in i Obama-lägret. Obama är tydlig med att USA inte borde ha satt sina combat-boots i Irak till att börja med medan Clinton nu gör allt för att bortförklara varför hon röstade för kriget i kongressen.

Men Obama har en hel del att kämpa emot och högermedias ”smear”-maskin är nu i full gång. På senare tid försöker till exempel Fox News att behäfta Obama med dålig karma genom att påpeka att hans mellannamn är Hussein och ständigt ta upp hans muslimska bakgrund. Man använder till exempel nyckelord som ”madrassa” för att associera Obama med islamistisk extremism. se nedanstående video.


ABC om Obamas tal i Iowa

DN rapporterar att Clintons försprång minskar

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Inifrån det diplomatiska spelet mellan Iran och USA

En länk till den här intervjun hittade jag på Motvallsbloggen som i sin tur hittade den på Pierre Gillys blogg. Det är Esquire som intervjuat Flynt Leverett och Hillary Mann som båda arbetat med diplomati och utrikesfrågor på hög nivå inom Bushadministrationen och som båda blivit ytterst besvikna på de neokonservativa hökarnas ovilja att förhandla med Iran trots att vägen legat öppen för ett utbyte som kunde ha skapat en varaktig fred i mellanöstern och ett mer demokratiskt Iran.

Deras historia fogar samman alla de obekräftade pusselbitar i det diplomatiska spelet mellan Iran och USA som förekommit i pressen och bekräftar den gängse bilden av Bush-administrationens neokonservativa hökar som übermoraliserande idealister som är beredda att låta världen brinna hellre än att skicka fel signaler till fel regimer. Paret är mycket väl medvetna om vad som kan hända och varnar i kraftfulla ordalag för att de neokonservativa med Cheney i spetsen kommer att försöka att få till ett krig mot Iran innan Bush-eran är över. Upptrappningen kan börja snart. Det är inte lång tid kvar.

PS. Pierre Gillys blogg åker utan tvekan in i min bloggrulle. Gilly har ofta långa och insatta artiklar om utrikespolitik och ekonomi. I like! Och Tom-Tom borde jag lagt till för länge sen. ”A different drummer” kan nu nås också härifrån. DS

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

No land is an island

New York Times rapporterar i dag att Mexiko öppnat sitt 47:e konsulat i USA, och närmare bestämt i delstaten Arkansas. Mexiko har överlägset flest konsulat i det stora landet i väster, och det väcker uppenbarligen en del irritation hos amerikanska myndigheter eftersom konsulaten i stort sett struntar i om de mexikaner som söker hjälp är illegala eller legala. Om man är illegal kan man till och med få hjälp med ett speciellt ID kort som man kan använda för att öppna amerikanska bankkonton eller skaffa telefon. Tendensen är tydlig: om ett Mexikanskt konsulat öppnar i en stad kan man vara säker på att många ”ilegales” finns i regionen.

De här små enklaverna av Mexikanskt territorium i USA visar på ett intressant sätt hur globaliseringen, och den migration som följer i dess spår, nu också bryter upp nationalstaternas definierade gränser, och hur viktigt det är att också politiken börjar att globaliseras för att kunna möta den ekonomiska globaliseringen. Att bygga ett stängsel, som USA gör mot Mexico, är som jag ser det ett föråldrat sätt att komma till rätta med de här problemen.

Det som slår mig när jag läser NYT är att detta stängsel i stället kan leda till att Mexico expanderar sina gränser inifrån USA, och genom att öppna nya konsulat är det i princip just det man gör. Vad händer om det börjar byggas upp stora mexikanska samhällen kring dessa konsulat och om dessa börjar fungera som ett slags lokala makthavare? Vad händer om konsulaten måste expandera lokalt för att kunna möta en ökad efterfrågan? Om fler institutioner godtar det tillfälliga ID som konsulaten utfärdar och därmed mer eller mindre legaliserar de illegala? Hur skulle USA:s ledning reagera? Det torde finnas en och annan Mexikan som tänkt i samma banor och som skrockar i mjugg vid tanken på att Mexiko långsamt, långsamt är på väg att ta tillbaka delar av det land man förlorade i krig mot den mäktiga grannen i norr. För USA är det enkelt att i alla fall på kort sikt komma till rätta med ett sådant scenario: genom en reformerad immigrationspolitik och en allmän amnesti.

Amerikanen i gemen verkar däremot inte speciellt förtjust i ekonomisk globalisering längre, vilket diskuterades på BBC häromdagen. Undersökningar visar att det finns starka anti-kinesiska känslor i USA just nu och en stor rädsla för att den ekonomiska globaliseringen skall beröva medelamerikanen både jobb och hem.

Vad är då lösningen? För mig framstår en fråga som prioriterad: att hjälpa de fattigaste ur sin fattigdom. Det kräver i sin tur ett ökat internationellt samarbete mellan länder på en rad olika områden. Isolationism är knappast en vettigt respons och unilateralism verkar alltmer framstå som en återvändsgränd. ”No land is an island”, skulle man kanske kunna säga.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

New African om imperiestaternas fjärrstyrning av Afrika

Jag brukar alltid passa på och kolla upp de internationella tidningshyllorna när jag skall resa någonstans och torsdagens tågresa var inget undantag. Däremot blev jag förvånad över att hitta en hel hylla med uteslutande Afrikanska nyhetsmagasin a la Economist eller Newsweek i det ganska begränsade utbudet i pressbyrån på Stockholms central och jag kunde inte motstå den braskande rubriken ”Confessions of a CIA agent: how the imperial powers control Africa” på omslaget på New African som fick bli mitt ressällskap.

Titelstoryn berättar om en nyutkommen bok av den före detta CIA agenten Larry Devlin som fick i uppdrag att mörda den Konglolesiske premiärministern Patrice Lumumba under kongokrisen i början på 1960-talet. Lumumba var den förste Kongolsesiske premiärministern efter självständigheten från Belgien och en premiärminister som retade gallfeber på Washington och den forna kolonialmakten Belgien. Efter ett arméuppror bara några dagar efter självständigheten hotade Lumumba att vända sig till Sovjet för hjälp om inte västmakterna stöttade honom vilket bidrog till att USA bestämde sig för att likvidera honom med gift, något som aldrig gick att genomföra trots att Devlin lovades obegränsade resurser för att genomföra dådet bara det inte kunde peka tillbaks till USA. Tillslut mördades dock Lumumba av sina egna soldater med villig assistans av Belgiska kollegor. Lumumba ersattes av general Mobutu som mer eller mindre blev en väst-marionett.

Artikelförfattaren Osei Boateng menar att de forna imperiemakterna än i dag fortsätter att fjärrstyra Kongo och andra afrikanska stater. En av anledningarna är de oerhörda rikedomar som finns att hämta. Kongo levererade enligt Boateng det uran som användes i atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och han fortsätter: ”Congo’s natural resources were, and still are vital for American and Western survival (including today’s magic mineral coltan, of which Congo has 80% of Africa’s reserve”.

Efter att ha läst Boatengs artikel framstår vissa förhållanden i ett klarare ljus, bland annat det tragiska spel som utspelas i Zimbabwe. I sin iver att en gång för alla försöka göra sig av med den utländska fjärrkontrollen har Robert Mugabe uppenbarligen gått över styr och lett in sitt land på en ytterst farlig väg. Den till synes obegripliga tystnad som hans grannar anklagas för kanske också kan få sin förklaring. De vet alla hur det är att fjärrstyras av en imperiemakt.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Andra bloggar om:

Mer om anti-amerikanska känslor

Jag måste säga att jag tycker att Per Jönssons ledare i gårdagens DN är väldigt belysande för det jag skrev i förrgår om antiamerikanska känslor. Han tar bland annat upp en rad undersökningar som gjorts om hur Europeer ser på hot mot global stabilitet som placerar USA som det främsta hotet. Det exempel han tar upp är en undersökning gjord av Harris Interactive / Financial Times från september i fjol gjord med britter, italienarer, fransmän, tyskar och spanjorer. Undersökningen presenteras på Angus Reid Global Monitor (inte ”Scan”, Per). De länder som utgör det största hotet mot global stabilitet är: USA 30%, Iran 23%, Kina 15%, Irak 14%, Nordkorea 8%, Ryssland 2%, Annan 2%, Ingen 6%.

Det kanske inte är så förvånande att Britter och Spanjorer som deltagit i ”de villigas koalition” är bland de mest kritiska mot USA.

På Angus Reids hemsida hittar jag också en annan intressant undersökning, gjord av Angus Reid Strategies / Maclean’s i november i fjol, som består av intervjuer med 5800 vuxna i ”Australia, Britain, Canada, China, Egypt, France, Germany, India, Israel, Italy, Japan, Lebanon, Mexico, Russia, Saudi Arabia, South Africa, South Korea, Spain, Turkey and the United States”. Undersökningen visar ett liknande resultat. Man har dels ställt frågan vilket land som är det största hotet mot global stabilitet och dels frågan vilken fråga (issue) som är det största hotet. Resultatet är som följer:

Land: United States 33%, Iran 18%, China 12%, Israel 12%, Iraq 11%, North Korea 9%, Other Country 5%, Russia 1%

Fråga: American foreign policy 26%, International terrorism 25%, Islamic extremism 18%, Poverty / Unemployment 8%, Global warming 6%, Fundamentalist governments 4%, The rise of China 3%, Israeli foreign policy 3%, Globalization 2%, Iranian foreign policy 2%, HIV / AIDS 2%

Jag drar i alla fall slutsatsen att folk i gemen i världen är oroliga för det våld som är resultatet av kampen om resurserna och makten i mellanöstern. Detta är förstås en oro man bör ta på allvar. Jag är inte säker på att man gör det genom att vifta bort den som anti-amerikanism.

Andra bloggar om: , , ,

Anti-amerikanska känslor?


En diskussion som jag varit involverad i på Mattias blogg ”Utsikt från höjden” om bombningarna av Somalia fick mig att börja fundera lite på det som man brukar kalla för anti-amerikanska känslor (anti-american sentiment) som det har pratats om så mycket de senaste åren. Grunden för diskussionen, framför allt med en Niklas Lindgren gällde huruvida bombkrig var mer, eller mindre, dödliga för civilbefolkningen, och jag måste erkänna att jag skrev mina första kommentarer i affekt. Den fråga jag ställer mig är: varför upprör mig USA:s krigspolitik så mycket? Gudarna skall veta att jag inte är ensam med dessa ”anti-amerikanska” känslor utan att det tvärtom är något som diskuterats frekvent sedan 2003 åtminstone. Det som många av de som inte är ilskna tycks fråga sig när det läser inlägg från ilskna personer som mig är: Varför denna ”bashning”? Är inte USA del av ”oss”, eller ”de goda” om man så vill? Är inte USA bättre än den (oupplysta) horden som vill förgöra oss? Är vi inte beroende av USA:s beskydd för att överleva?

Det är på ett sätt sant att vi lever i ett slags symbios med det stora landet i väster, trots att denna symbios börjat knaka något i fogarna. Men jag upplever inte längre det som att vi är ”familj” på samma sätt som jag kanske skulle ha uttryckt det för tio år sedan. Antingen har det hänt något med mig, med amerikanerna, med Europa eller med alla andra. Men det finns ett annat viktigt argument som jag sällan eller aldrig hör men som sammanfaller i stora drag med den liberala svenska pressens hållning inför t.ex. regeringen Persson (r.i.p), som man ansåg hade för mycket makt och som hade haft den alldeles för länge. ”Makten måste granskas” var parollen. Faktum är att vi befinner oss i en liknande situation på global nivå. Vi har en nation vars makt på många områden är överlägsen alla andra, en nation vars militära utgifter är lika stora som de, har jag för mig, tjugo (insert fact-check here) följande ländernas tillsammans. Vi har en nation som vill utnyttja den makten aggressivt för att skydda sina egna intressen och som låter oss få veta att vi intet har att frukta om vi är på dess sida. Kort sagt: ”the bully on the block”, som Colin Powell en gång uttryckte det. Denna makt måste förstås granskas och jag är glad att jag har tagit mig tid att försöka sätta mig in i den nyneokonservativa agenda som styrt vita husets beslut sedan den 11 september 2001.

För det är förstås de nyneokonservativa det i grund och botten handlar om när jag pratar om ”anti-amerikanska känslor”, inte om Bill och Sue i North Dakota. Fortfarande bär jag en bild med mig av glimmande New York-gator, californiska ökenlandskap, San Franciscos kullar och den stora fredsdemonstrationen i samma stad i februari 2003. Visst är jag seriöst oroad över de neokonservativas despotiska, på gränsen till fascistoida drag, men jag borde också vara rejält sur över att de i sin lusta att erövra också försökt att förstöra mina varma känslor för människorna i väster. De har trots allt inte lyckats. ”I love america and america loves me” för att citera Beuys.

Andra bloggar om: , , ,

Bolton, Baker och Buskens dilemma

John R Bolton hoppar som USA:s FN-ambassadör sedan det stått klart att det inte finns något mandat för honom i kongressen, den nye amerikanske försvarsministern, Robert Gates, säger enligt DN att kriget i Irak inte kan vinnas och kongressens rapport från The Iraq Study Group (ISG) förväntas enligt förhandsryktena inkludera både en rekommendation att fasa ut trupperna i Irak under 18 månader men också detta, om man får tro BBC:

It is also thought to back the idea of a regional conference on Iraq involving Syria and Iran, with whom Washington has refused to negotiate directly.

Jag blir tvungen att nypa mig i armen. Visst har samtal varit på tapeten förut, men om ISG föreslår något som ovan, så är det verkligen inte fy skam. Vad skall då herr Buske göra? Han kan inte gärna ställa sig upp och prata om Iran och Syrien i termer av ”the axis of evil” (ni kan hela propagandapaketet), och samtidigt försöka inleda förhandlingar med sagda stater. Det är som att gå in i en radioaffär, förolämpa butiksinnehavaren och hans mamma, spotta på honom och samtidigt tro att man ska få en extra rabatt på den pryl man åtrår.

Andra bloggar om: , , , , ,

Nykonservatismen död i minst en generation enligt Adelman

Det är mycket just nu så bloggandet kommer att bli lite ryckigt framöver. Här är i alla fall en kommentar om David Rose artikel om neokonnarna i Vanity Fair, som verkligen är högintressant läsning. Jag ser fram emot den ”riktiga” artikel(serien) när den kommer i början på nästa år. Richard Perle står förstås i centrum efter det att hans kritik mot Bush valsat runt i amerikansk media, men det finns många andra intressanta röster. GW Bush står uppenbarligen i fokus när den nykonservativa rörelsen diskuterar vad som gick fel i Irak och kritiken mot hans ledarskap är hård.

Varför är Irak så viktigt i det här sammanhanget? Genom invasionerna av Afghanistan och Irak skulle överlägsenheten i den neokonservativa visionen om en ny proaktiv utrikespolitik bekräftas, en utrikespolitik som varit så viktig för denna rörelse att den nästan blivit ett kännetecken. Ja, man skulle kunna säga att utrikespolitiken varit den hårda kärna som neocons byggt sin ideologi kring. De har sett sig själva som en garant för amerikansk hegemoni i världen, och ställt sig i spetsen för det demokratispridande som Busken gjort till sitt. Det är nästan paradoxalt att det är den amerikanska demokratin som nu har satt stopp för den politiken i och med att Bushisternas svängrum blir rejält kringskuret av den nya kongressen.

Av alla de röster som förekommer i Rose artikel så är det citaten av Kenneth Adelman jag fastnar för. Adelman skyller visserligen misslyckandet på inkompetens, men han förstår ändå var gränsen går någonstans, att den nykonservativa politiken är död och att det är dags för något annat att ta över:

Adelman believes that neoconservatism itself—what he defines as ”the idea of a tough foreign policy on behalf of morality, the idea of using our power for moral good in the world”—is dead, at least for a generation. After Iraq, he says, ”it’s not going to sell.” And if he, too, had his time over, Adelman says, ”I would write an article that would be skeptical over whether there would be a performance that would be good enough to implement our policy. The policy can be absolutely right, and noble, beneficial, but if you can’t execute it, it’s useless, just useless. I guess that’s what I would have said: that Bush’s arguments are absolutely right, but you know what, you just have to put them in the drawer marked can’t do. And that’s very different from let’s go.”

Andra bloggar om: , , , , ,