BBC om det militärindustriella komplexet

In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.
We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted. Only an alert and knowledgeable citizenry can compel the proper meshing of the huge industrial and military machinery of defense with our peaceful methods and goals so that security and liberty may prosper together.

Orden, som är den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhowers, är en tydlig varning riktad till det amerikanska folket i det avgångstal han höll 1961. USAs försvarsvarsutgifter växte stadigt efter andra världskrigets slut och Dwight D såg en fara i hur militär, försvarsindustri och politiker samverkade, och hur deras intressen riskerade att urholka medborgarnas rättigheter.

Det militärindustriella komplexet är också temat för BBC-dokumentären Why We Fight, som finns att se i Realmedia format på informationclearinghouse.info, denna ständiga källa till ”nyheter som man inte hittar på CNN”. Den 1 timme och 40 minuter långa filmen innehåller en lång rad intervjuer med både militärer, säkerhetsanalytiker, pentagonanställda, nykonservativa och liberala opinionsbildare. Speciellt i dessa tider när vi i värsta fall har ett nytt amerikanskt krig på gång mot Iran är den väl värd att ta en titt på. Om man står ut med den dåliga upplösningen förstås.

Öppna filmen med Real Player

Se filmen på informationclearinghouse.info

Efter USA:s hegemoni

Det Progressiva USA har mycket bra postning om Francis Fukuyamas artikel i New York Times som jag skrev om härmodagen. Lennart sätter fingret på en viktig punkt och det är hur världen kommer att fungera utan USA som hegemon:

Fukuyama är inte ute efter att försvara Bush eller ens USA. Den fråga som han tar upp är att om det inte är möjligt för USA att sprida demokrati i världen som man tidigare trodde, och om USA drar sig tillbaks från världen, vad händer då? Vilka kommer att fylla det vacuum som kan komma att upstå?
Och här måste vi vara realister. För en värld utan USA blir inte nödvändigtvis en bättre värld. Vi måste alltid vara försiktiga med vad vi önskar oss. Och det är en debatt om detta som jag saknar i svenska medier. Enkelt uttryckt: Om det amerikanska försöket att sprida demokrati har misslyckats, vilka andra alternativ har vi?

Det är naturligtvis högintressant. Vad händer när USA:s hegemoni bryts ned och Europas roll i världen sakta minskar i betydelse? Finns det tecken på att den processen pågår redan i dag? Jag skulle här vilja påstå att västs krav på demokrati i resten av världen är ett av de tydligaste tecknen. Världen håller på att krypa inpå oss och kan vi få omvärlden att efterlikna våra samhällen så blir också vår övergång till en ny världsordning, som vi inte dominerar, mycket lindrigare. Visst har kravet en legitim grund, det finns allt för många brutala diktatorer ute i världen, men väst brydde sig inte särdeles om att skapa demokrati i dessa länder när de fanns på behörigt avstånd.

Det finns förstås mer uppenbara tecken: oljeländerna i mellanöstern har ambitionen att låta sina petrodollars bli eurodollars. Sydländerna börjar ställa allt mer högljudda krav inom de internationella organisationerna, som WTO och FN. Västs på pappret överlägsna armeer har stora problem med lokala och nätverksbaserade motståndare. Europas demografiska utveckling kommer förmodligen innebära att nya allianser och handelssfärer skapas, där de nya aktörerna kommer från mellanöstern och afrika, och det är inte säkert att de är intresserade av att vända blicken västerut.
Konflikterna ser vi redan. Alla dessa små skärmytslingar i mellanöstern och det ständiga ordkriget är ett tecken på förändringen, men den sker redan nu även under mindre spektakulära former. På femtio till sjuttiotalen handlade det om länderna i sydostasien. Då tvingades Europa och USA tillbaka militärt och nu tar dessa länder för varje år ett större utrymme inom världsekonomin.

Det är med andra ord inte bara vi som försöker sprida vår syn på demokrati till resten av världen utan resten av världen som sprider sin syn på demokrati till oss. Jag har svårt att se hur man skall kunna stoppa den utvecklingen och jag vet inte om det ens är önskvärt att stoppa den.

Som jag ser det så är varje utveckling som sker med ett minimum av våld, och som bidrar till bra levnadsvillkor för många, en framgång. Ytterligre ett globalt blodbad är ett fruktansvärt alternativ och isolering leder oundvikligen till marginalisering. I stället för att vända världen ryggen borde vi gå rakt in i den.

Leninism i nykonservativ skepnad: Fukuyama slår till bromsen.

”In the formulation of the scholar Ken Jowitt, the neoconservative position articulated by people like Kristol and Kagan was, by contrast, Leninist; they believed that history can be pushed along with the right application of power and will. Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.”

Om inte Francis Fukuyamas artikel ”After Neoconservatism” i gårdagens New York Times skakar om det nykonservativa (och nyliberala) etablissemanget så är nog hoppet ute om att något kommer att kunna göra det. Artikeln är en svidande kritik av den politik som förts under GWs andra presidentperiod och vore kanske inte speciellt anmärkningsvärd om den inte var skriven av en intellektuell som stått de neokonservativa mycket nära, ja som till och med haft en framskjuten position i formulerandet av det neokonservativa paradigmet. Nu slår Francis till bromsen, och kallar i det ovanstående citatet till och med neokonnarna för leninister!

Den katastrofala Irakpolitiken är i fokus för artikeln, vilken Fukuyama ser som ett stort bakslag för Bushdoktrinen, inte minst på grund av den ökande antiamerikanism som han ser som ett stort hot, men kanske framför allt på grund av en hotande inomamerikansk vilja till isolationism, som han anser är ett bakslag för amerikansk utrikespolitik. På så sätt är hans argument nyliberala men med en annan ton än den messianska vi varit vana vid.

”The problem with neoconservatism’s agenda lies not in its ends, which are as American as apple pie, but rather in the overmilitarized means by which it has sought to accomplish them. What American foreign policy needs is not a return to a narrow and cynical realism, but rather the formulation of a ’realistic Wilsonianism’ that better matches means to ends.”

Det är också uppmuntrande att någon från Fukuyamas position äntligen beskriver överdrifterna när det gäller hotet från islamistisk terror.

”The most basic misjudgment was an overestimation of the threat facing the United States from radical Islamism. Although the new and ominous possibility of undeterrable terrorists armed with weapons of mass destruction did indeed present itself, advocates of the war wrongly conflated this with the threat presented by Iraq and with the rogue state/proliferation problem more generally…Overestimation of this threat was then used to justify the elevation of preventive war to the centerpiece of a new security strategy, as well as a whole series of measures that infringed on civil liberties, from detention policy to domestic eavesdropping.”

Fukuyamas förslag till lösning på världens säkerhetsproblem är vad han kallar multi-multialteralism, vilket inte skall förstås som ett överstatligt FN, men som ett nätverk av institutioner som i samverkan kan garantera stabilitet. Jag håller inte med Fukuyama på alla punkter men det är heller inte det viktigaste. Många utanför USA, och i amerikanska progressiva kretsar, har under de senaste tio åren varit ytterst beklämda över supermaktens agerande och de nykonservativas synnerligen auktoritära synsätt på utrikespolitiken. Att en reaktion och kritik nu kommer inifrån de nykonservativas egna led tycker jag personligen var på tiden. Jag har verkligen frågat mig var den nyliberala/nykonservativa internkritiken finns. Att sedan debattörer som Johan Norberg vidhåller att världen skall demokratiseras vad det än må kosta är kanske inte så förvånande.

Röda Korset förbjudna att hjälpa i New Orleans!?

Efter att ha lyssnat i en timma på Mike Malloy show på Air America Radio fattar jag verkligen hur förbannade många amerikaner är på det som händer i New Orleans just nu. Mike är verkligen inget undantag och inte undra på, radioteamet har nämligen snappat upp att USA:s Röda Kors är förbjudna av The Department for Homeland Security, dvs Vita huset, att göra insatser i New Orleans. Röda Korset får inte ens komma till Superdome där massor med människor samlats för skydd undan stormen. Det låter helt vansinnigt men det är sant. Utdelning av mat skulle nämligen kunna locka folk tillbaks till New Orleans!! På deras hemsida låter förklaringarna lätt uppgivna.

”Acess to New Orleans is controlled by the National Guard and local authorities and while we are in constant contact with them, we simply cannot enter New Orleans against their orders”.

”The state Homeland Security Department had requested–and continues to request–that the American Red Cross not come back into New Orleans following the hurricane. Our presence would keep people from evacuating and encourage others to come into the city”.
Vad är det för sätt att resonera? Vem skulle med vilje ta sig tillbaks till det helvetshålet för lite soppa och en bit bröd? Och riskera att bli skjuten av plundrare? Ta sig tillbaks till New Orleans? När Röda Korset redan har massor med insatser i Louisiana? Om inte Busken får äta upp det här så kommer jag att sluta tro på mänskligheten. Läs Billmon till exempel:
”There was a striking discrepancy between the CNN International report on the Bush visit to the New Orleans disaster zone, yesterday, and reports of the same event by German TV. ZDF News reported that the president’s visit was a completely staged event. Their crew witnessed how the open air food distribution point Bush visited in front of the cameras was torn down immediately after the president and the herd of ’news people’ had left and that others which were allegedly being set up were abandoned at the same time”.
Busken har dessutom gett sin vapenbroder Cheney’s Halliburton av alla företag i uppdrag att bygga uppsamlingsläger för de drabbade eller vad man skall kalla det. Förmodligen vill han utmanövrera Röda Korset därför att hans djupblå organisation anser att organisationen är en liberal extremvänsterorganisation eftersom de förespråkar humanism och ge Haliburton mer statliga pengar medan folk dör och tvingas sitta i sina exkrementer.

Kan USA besegra Kina?

Nej, nej, nej. Missförstå mig rätt, jag VILL INTE att USA skall attackera Kina, jag undrar bara vad folk därute tycker och tror. Frågan är på bordet och inte bara bland de notoriska konspiratörerna. Per Ahlin skriver i dag på DN’s ledarsida om USA:s och Kinas ömsesidiga beroende av varandra och hur det kan förhindra en konflikt. SvD publicerade i går en artikel av Jan Blomgren som handlade om hur USA:s militärbaser i Kaukasus är strategiskt viktiga i förhållande till just Kina.
Ett nytt domedagsperspektiv, som förvandlar kriget mot terrorismen till ett byslagsmål, är med andra ord under uppsegling. Vi pratar om världens befolkningsmässigt största nation mot världens militärmässigt starkaste nation.

Jag googlade på ”win a war with China” för att få en översikt över mer militärstrategiska än politiska aspekterna på denna brännheta fråga och hittade en rad intressanta och högst spekulativa forumdiskussioner på ämnet.

Från Yasis på iraqwar.mirror-world.ru (Jag älskar när folk tar up PNAC) : ”All what is going on in the world from Iraq to Ukraine to Iran-Venezuela is all too do with the PNAC Doctrine which is a policy document for ”One World Governance”.There cant be a ”one world Governance” if 1 country stands up and says ”No”.China has said ”No”.
PNAC is about every country handing over national sovereignty and being run by a centralised Goverment.China is forced to take issue with this,which is why there is a high probability of it going nuclear.”


En diskussion från ett Taiwanesiskt perspektiv
: ”let me tell you, Taiwan is not china’s soil. We taiwanese made taiwan what it is today. a democracy. and taiwan belongs to us. did china us a bulldozer under the ocean to scoop up soil to form taiwan.? NO. they have no authorization.
I do disagree you, I do believe our powerful allies USA will back us up. Cuz, we only need air support , our military will do the rest. and we will be more than happy to pay for the military bills”.

Här en diskussion från USA: Robert Kaplan (The Coming Anarchy) has written an article for the Atlantic Monthly entitled ”How We Would Fight China” (subscription required). In his article, Kaplan warns, ”The Middle East is just a blip. The American military contest with China in the Pacific will define the twenty-first century. And China will be a more formidable adversary than Russia ever was.”

Lite mer hardcore: ”free trade and the global economy is based on comparative advantage. but you can’t have comparative advantage when china and india are stealing our intellectual property. we have grounds to start a trade war and a world war against china. our forefathers would be proud of us.

Diskussionen är i full gång. Vad tycker ni om allt detta kära läsare? Är ett krig mellan USA och Kina oundvikligt eller är det bara feberheta maktfantasier från en överhettad marknad?