Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Det känns på något sätt helt rätt att månadens adlibris-paket innehåller Amartya Sens intressanta skrift ”identitet och våld”. Bara genom att läsa prolog och förord anar jag intressanta lösningar på ett juridiskt/filosofiskt problem som jag tycker mig ha fått syn på under de senaste diskussionerna jag har haft med flera bloggare i mina senaste inlägg: hur är det möjligt att kan kombinera en bergfast tro på individens rätt (ja, t.o.m. individen som det enda objektiva), med vad Sen kallar för en ”’solitär’ syn på mänsklig identitet”, d.v.s ”att människor ses som medlemmar i en enda grupp (som allt ofta definieras av civilisation eller religion /…/)”? För att ta ett ännu tydligare exempel: hur kan folk som kallar sig för liberaler, eller t.o.m. libertarianer, plötsligt sluta att hänvisa till individen som innehavare av multipla identiteter, för att i stället hänvisa till en massas minsta gemensamma nämnare i form av religion eller civilisation, så fort som denna kategori ligger utanför den egna kultursfären?

Kanske kan man skylla på okunskap om hur ”de andra” faktiskt fungerar som individer i den kultursfär där de bor och verkar. Kanske är det egentligen totalitärismen inom statsbildningar man vänder sig mot, och i ett slags missriktad polemik drar med sig även individerna i det samhället. Ofta tycker jag mig dock kunna ana att man verkligen tilldelar alla individer en solitär identitet: en muslim (för det är i mångt och mycket just muslimer debatten handlar om) är just det: en muslim och inget mer. I värsta fall är det frågan om ren etnocentrism: en muslim är inte upplyst och kan därför inte inneha multipla identiteter i ”vår” mening. Uppenbarligen har man hur som helst inte gjort tillräckligt för att betona det individuella eftersom till exempel muslimer ur alla läger uppenbarligen känner sig orespekterade som just individer. Sålunda kan det paradoxala inträffa att till exempel en ”iran-kännare” som Michael Ledeen inte anser att han behöver kunna tala Farsi för att ”förstå” Iraniernas situation och behov (1). Sålunda kan det verka absurt hur man lyfter fram hur bra guantanamo-fången Adel Hamad är på pingis i en videon som spelats in av hans advokat som en del i hans kampanj för en rättvis rättegång. (i den intellektuella ärlighetens namn skall sägas att även debattörer på vänstersidan har en tendens att göra kollektiva bedömingar av sina poltiska motståndare. Till skillnad från liberaler och libertarianer så är man dock inte alltid lika snar att betona individperspektivet: att individens rätt är den högsta lagen)

Sens bok är uppenbart skriven i polemik mot Samuel Huntingtons ”Civilisationernas Kamp” där scenariot (som jag har förstått det, har inte läst boken) är att de muslimska och kristna ”civilisationerna” kommer att utkämpa en kamp om makten under det kommande århundradet eller så (rätta mig om jag skulle ha fel). Sen menar att en människa är mycket mer än bara muslim, eller kristen, och att försöka tränga in människan i en sådan box är både prekärt men också ett synsätt som i sig föder våld. Jag är som sagt bara i början vad jag förväntar bli riktigt intressant läsning och kommer att få all anledning att återkomma.

Amartya Sen ”identitet och våld” finns utgiven på svenska på Daidalos förlag isbn: 9171732500 eller isbn: 978 91717325007

Andra bloggar om: , , , , , ,

Befriande om frihetsbegreppet

Sven Eric Liedman hör defintivt till mina favoriter i svenskt litteraturliv. Hans mästerverk, som man väl får lov att kalla det, ”I skuggan av framtiden”, som tecknar upplysningsprojektets historia i breda drag, tog mig flera månader att ta mig igenom, men det kändes som att ha gått igenom ett reningsbad efteråt. Nu har jag ägnat en del av helgen åt att läsa en av hans senare böcker: ”Tankens lätthet, tingens tyngd: om frihet”, från 2004, i vilken Liedman ägnar sig åt att försöka beskriva frihetsbegreppets historia med alla dess vinklingar och tolkningar. Det är mycket fascinerande läsning, som knappast gör en klokare, men åtminstone mer rustad att bemöta det frihetssvärmeri som många nyliberaler ägnar sig åt, ett frihetssvärmeri som jag alltid tyckt klingat skärande falskt i en värld där 60% av jordens befolkning lever i extrem fattigdom. Liedmans genomgång börjar med John Stuart Mill och slutar med Jaques Derrida. Däremellan har på knappa tvåhundra sidor alla möjliga filosofers åsikter och tankar i frågan om frihetens natur dryftats: Hayek, McPherson, Adorno, Heidegger, Hegel, Marx, Kant, Dewey, Rawls, Locke, Arendt. You name them. De är alla med. Frågan om egendomsfrihet är central i boken eftersom det är kring den som de stora striderna om frihetsbegreppet försiggår, men innehåller också en rejäl genomlysning av uppdelningen i negativ och positiv frihet samt ett avslutande kapitel om hur friheten ”känns”.

Jag tror för min egen del att jag i mina egna åsikter hamnar närmast den tyske filosofen Theodor Adorno i frågan om frihetens natur. Liedman menar att Adornos ”negativa dialektik” innebär ett frihetsbegrepp som hela tiden tenderar att utplåna sig själv: för Adorno måste friheten med nödvändighet vara ”negativ”, d.v.s ovillkorlig. Frihet under ansvar är egentligen ingen frihet. Å andra sidan är visionen om friheten i sig en drömbild, en fantasi eller saga som aldrig kan uppnås (utom möjligtvis i korta ögonblick av befrielse). Det är visserligen en mörk bild av människans möjlighet till befrielse, men samtidigt en ”befriande” tanke i sin avsaknad av idealiserande av frihetens fetischer.

Mer om böckerna:
”Tankens lätthet, tingens tyngd: om frihet” på adlibris & Bonniers / ISBN: 9100102628

”I skuggan av framtiden” på adlibris / ISBN: 9100569542

Andra bloggar om: , , , , , ,