Vad kommer härnäst för ideer från den tokideologiska högern? Krav på att Läkare utan gränser drar bort sin verksamhet från krisdrabbade regioner därför att det hämmar inhemsk konkurrens på sjukvårdsområdet? Krav på att vi avreglerar katastrofhjälp därför att det ger Röda Korset konkurrensfördelar? Johan Wennströms dissning av Fairtrademärkningen med sedvanlig nyliberal retorik i dagens SvD är faktiskt obegriplig sett ur ett marknadsliberalt perspektiv.
Fairtrademärkningen finns där därför att företagen inte tar ansvar för sina anställda i låglöneländer. Den är en form av konsumentmakt som slår just mot företagens bristande ansvar och helhetssyn och som är helt i linje med gängse ekonomiska principer för tillgång och efterfrågan. Rättvisa är med andra ord ett fullt gångbart konkurrensmedel på marknaden vilket den ökade efterfrågan visar. Wennström argumenterar därmed mot grundläggande marknadsliberala principer. Obegripligt!
Fairtrademärkningen är ingen ”mirakelmedecin” utan en reaktion på marknadens brister och därmed ett undantag i väntan på att löneskillnader jämnas ut. Wennström skriver att: ”De låga lönerna ger utvecklingsländerna en konkurrensfördel gentemot väst. Rättvisemärkts krav på högre löner slår undan den fördelen och därmed ett tillfälle för fattiga människor att komma undan nöden.” Ekonomerna brukar älska att prata om ökad konsumtionskraft som en bra motor för ekonomin men Wennström har helt utelämnat det argumentet i artikeln denna gång och förespråkar istället status quo och stagnation i kaffeproducerande ekonomier. Obegripligt och dessutom barockt.
Fairtrademärkt produktion kan bli en utmärkt motor i en lokal ekonomi. Bönderna får bättre betalt genom att sälja sitt kaffe direkt till licensierade västdistributörer i stället för att sälja till underpris till lokala mellanhänder. Kooperativ får in mer pengar genom att rosta och mala på plats. Pengarna kan få producenterna att växa genom att de stannar i den lokala ekonomin vilket i sin tur kan generera större välfärd. Voila: klassisk marknadsliberalt tänkande! Jag kanske betalar ett högre pris men det gör jag med glädje eftersom jag betalar inte bara för kaffet utan för en demokratiunderstödjande struktur.
Johan, varför ödsla en hel spaltmeter på att argumentera mot dig själv när du kunde ha sagt din åsikt i en mening: Fairtrade luktar vänster och sånt skall inte människor befatta sig med.
Väl skrivet! Det är en fortsättning på vad vi har diskuterat tidigare om myter och sanningar om marknaden.
Dogmatiker i båda leden vägrar konsekvent att koppla samman marknadsekonomi och socialism. Men när marknadsekonomin fungerar är den alldeles utmärkt förenlig med vänsterideal, det vi bråkar om egentligen är att liberalerna tror att marknadsekonomin kan reglera sig själv till funktionalitet…
Marknaden (läs handel) har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas så länge vi människor befolkar planeten. Men jag undrar när vi senast i historien hade en sån stark dogmatisk ideologi kopplad till handel i historien? Möjligtvis satte Marx igång ideologiproduktionen kring marknaden, vilket skulle innebära att vi är mitt i en dialektisk motrörelse.
Intressant… Möjligen kan man invända att liberalismen inte är kopplad till marknaden som sådan utan till friheten (säger de), och att friheten på marknaden bara råkar ha positiva bieffekter (säger de). Vi har kanske snarare kommit till en punkt där högeranarkismen får kraftfullt eldunderstöd av den ekonomiska makten, eftersom välfärdsstaten vuxit sig tillräckligt stor för att (tack och lov) kunna börja utmana de intressena på allvar. De liberala idéerna är egentligen bara ett slagträ i kampen mellan Staten och Kapitalet, kan man uttrycka det. Eller?
Jag har som bekant svårt att tro att libertarianismen exempelvis är särskilt stark i styrelserummen – där är det pengarna som är sig själva nog. Och bland vanligt folk har nyliberala tankar givetvis litet stöd, varför skulle annars moderater och annat löst folk bli alltmer socialliberala utåt sett?
Det är alltså inte idéernas kamp vi ser framför oss, utan den gamla vanliga… Eller vad tror du?
Du har flera bra poänger! Jag kan gott tänka mig att företagsledare och styrelseledamöter egentligen inte bryr sig så mycket om ideologi men ser de nykonservativa som ett medel att vända opinionen till sin fördel. Därför denna inflation i tankemedjor och lobbygrupper. Opinionsbildningen är den nya terrängen att föra striden på, ideologin vapnet. Det är lätt att förlora det historiska perspektivet och frågan är om man inte ska se det fyrkantiga användandet av ideologi som ett tecken på att marknaden känner sig hotat på allvar, ett slags svaghetstecken om man så vill, men också ett tecken på att marknaden vill spela med i demokratin. Man kan ju inte gärna anlita gangsters för att misshandla strejkande arbetare längre, som man gjorde i början av seklet. Man använder bara ideologin på ett okreativt sätt som får folk att vända sig i från dom snarare än tvärtom. Därav moderaternas kräftgång in mot mitten.
Det är onekligen en spännande tanke vi fick fatt i här. För det förklarar ju också på ett annat sätt varför så många liberala idealister poppar upp just nu. Det är ju inte bara för att näringslivet göder dem med pengar. Den demokratiska staten har blivit så pass stark, också relativt kapitalisterna, att den plötsligt väcker en motrörelse – motståndet mot totalitär socialism är givetvis en helt annan fråga, som nu tycks avgjord (inte till den totalitära socialismens fördel)… Den demokratiska statens styrka kan givetvis ses som något positivt av oss vänsterfolk, även om vi säkert ska vara vaksamma också mot den. Socialism handlar ju om motsatsen till makt, nämligen allas lika möjligheter. Det får vi inte tappa bort… På i alla fall den punkten delar jag liberalisternas farhågor.
Kenneth Hermele gör en intressant analys när han menar att i och med löntagarfondsförslagen på 80-talet så bröt arbetarrörelsen och staten mot saltsjöbadsandan vilket utlöste ett ideologikrig som också förstärktes av Reaganomics-eran och sovjetunionens fall. Man trodde man hade makten att gå ett steg till i kontrollen över marknaden vilket visade sig vara ett stort misstag då. Den analysen stödjer ändå ditt resonemang. Löntagarfondsiden skulle ha varit fullständigt otänkbar bara 20 år tidigare.
Med Saltsjöbadsandan menas då kompromissen fri lönesättning mot anställningstrygghet?
I så fall: ja, det låter som en vettig analys. Stort det där med löntagarfonderna – var det en helsvensk idé, eller hade den prövats någonstans? (Och jo, jag tror nog också att det hade varit att gå ett steg för långt).
Snarare arbetsmarknadsfrid (dvs inga strejker och andra åtgärder) i utbyte mot solidarisk lönepolitik m.a.o kollektivavtal.
När det gäller löntagarfonderna tror jag aldrig jag hört talas om något försök utanför sverige. Misstänker att det var en helsvensk sak. Intressant fråga som är värd att kolla upp.
Ja, jag uttrycker mig slarvigt. Jag menar fri lönesättning i motsats till reglerad i lag, dvs av staten, vilket väl var det alternativet som diskuterades. Systemet med kollektivavtal blev själva den praktiska lösningen för att ge arbetstagarna trygghet och arbetsgivarna viss fortsatt makt över pengarna – kort sagt för att arbetsmarknadens parter skulle kunna behålla makten över ekonomin gentemot staten. Eller är jag långt ute och cyklar nu? Måste erkänna att jag är dåligt inläst på det här.
Jag har inte heller full koll men jag tror att skälet är precis det du skriver. Stabiliteten garanterades i princip av parterna på arbetsmrknaden utan direkt inblandning av staten. Sen att sossarna och facket alltid varit gifta med varandra är en annan story.
Sossarnas och fackens äktenskap har förvisso varit långt och lyckligt… Men just den intima samvaron kan faktiskt hota att bli fackföreningsrörelsens död i Sverige… Här följer ett långsökt orsakssamband 🙂
Vi har ett system med kollektivavtal som fungerar riktigt bra. En jämlik förhandlingspartner innebär fler eftergifter, men en större möjlighet att lyckas med det man faktiskt företar sig – det är faktiskt sant i alla typer av kompromisser! Jag tror till exempel inte att tillväxten automatiskt hade varit högre eller lönerna lägre utan facket som avtalspartner till arbetsgivarna. Det som näringsliv (och borgare) har svårt att smälta är snarare den där romansen… s+LO=sant och di blåe är avis helt enkelt.
Vilket bevisas av hur ofta högermedia något luddigt refererar till att den makt som S+LO har är för stor. Det är en så lyckad kombination att den är svår att tackla utan att föreslå odemokratiska metoder. Men nu tror jag att outsourcingen är det vapen som närlingslivet har väntat på i 50 år för att slå split i äktenskapet. Hur skall det kunna förnyas? Eller kommer facket bara stå och titta på när jobben försvinner?
Just nu är handfallenheten stor när det gäller det här… Och jag (som sällan har förmågan att hålla igen en åsikt) vet ingen egentlig råd.
En internationalisering av fackförbunden är en väg att gå, men jag har svårt att se hur det skulle kunna gå till rent praktiskt. Det skulle dessutom ses som ett hot och därmed kraftfullt motarbetas av mycket större gossar än våra ankdammsplaskare. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle arta sig. (Jag vet vem Bush och världens ledande militärmakt skulle rycka ut för att försvara…)
Den andra vägen är väl att vi realiserar något slags gammal marxistisk tanke – arbetarna tar över de nedlagda fabrikerna själva (den argentinska modellen). Vi får alla se till att börja handla lokalt producerade varor, trots konkurrens utifrån från billiga alternativ (lokal produktion blir nästa konkurrensmedel, efter Fairtrade-märkningen). Utbudet blir lite sämre, men inte så mycket, för varor som inte kan produceras lokalt lär de internationella bjässarna fortfarande vilja kränga här. Och så vidare.
Se där, det bev en liten utopi såhär på kvällskvisten…
Jag tror att det förr eller senare måste bli så att facken internationaliseras, jag är bara föurundrad över varför den debatten inte förts ännu. Den enda jag läst som har argumenterat för det är Johan Ehrenberg i boken Stackars oss.
Min åsikt är att arbetarrörelsen trodde att dom kunde ”dra sig tillbaks” från fighten och att det kommer att ta ett tag innan den vaknar upp. Men jag är övertygad att den dan kommer.
Ett tredje alternativ är ännu ruggigare och det är ett framtida storkrig mellan USA och Kina. Brrrrrr….