Jag har inte blivit så omtumlad av någon bok på länge som Immanuel Wallersteins essäsamling ”Liberalismens död, slutet på den rådande världsordningen”, som skrevs 1995-98 och utkom 2001 på vertigo förlag i svensk översättning (ISBN: 91-973491-4-3 ). Denna inflytelserike amerikanske sociolog, som ägnat sitt liv åt att tillsammans med ett forskarteam kartlägga det han kallar för världsssytemet, lyckas synliggöra de olika relationer som binder ihop världens olika politiska och ekonomiska aktörer på ett både glasklart och provokativt sätt. Speciellt intressant är det att läsa hans bok efter frågan om liberalismens natur som förbryllat både mig och andra här i bloggosfären på senare tid, för vad denna lilla skrift handlar om är möjligheten att liberalismen som förhärskande ideologi på den norra hemisfären faktiskt förlorade sin hegemoniska ställning när Sovjetunionen föll. ”Den verkliga betydelsen av kommunismernas kollaps är liberalismens slutliga kollaps såsom överordnad ideologi”, som Wallerstein skriver.
Wallerstein menar att liberalismen dominerat den politiska scenen som ”geokultur” sedan 1848, d.v.s att den absoberats av de dominerande politiska partierna i hela västvärlden, från konservativa till vänsterpartier, samtidigt som de traditionella liberala partierna blivit alltmer marginaliserade. Anledningen till detta har varit behovet av att kontrollera vad Wallerstein kallar för de farliga klasserna (en omskrivning för arbetarklassen eller de dominerade klasserna), eftersom dessa överallt i världssystemet hotat kapitalismen som system sedan 1848. Så vad händer efter 1989? Varför dör liberalismen? Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna, försvinner från världspolitiken samtidigt som de konservativa överger liberalismen till förmån för neokonservatism eller nyliberalism. Det liberala projektet, som handlat om att balansera de farliga klassernas behov mot kapitalisternas, förlorar plötsligt sin reella betydelse. När kommunisternas ideala (och de konservativas pragmatiska) tro på liberalismens ideer försvunnit, kan liberalerna inte längre genomföra sin balansakt.
Resultatet av denna förlorade balansakt är att de farliga klasserna inte längre kan kontrolleras med politiska medel, d.v.s med stegvis genomförda reformer inom välfärdsstaten, utan att det som verktyg som återstår är våld. ”Men bara våld kan, och detta har vi vetat åtminstone sedan Machiavelli, inte hjälpa politiska strukturer att överleva speciellt länge,” skriver Wallerstein.
Några saker slår mig efter denna omtumlande läsning:
1. ”Kriget mot terrorn” och de kontrollmekanismer den fött fram är ett typiskt uttryck för denna våldsanvändning, i brist på liberal politik.
2. De flesta som i dag kallar sig för liberala, är i egentlig mening nykonservativa eller nyliberala. De har dragit sig bort från det liberala projektet (eftersom det förlorat sin mening) men förfäktar fortfarande liberala principer, som till exempel mänskliga rättigheter, samtidigt som definitionerna för dessa mänskliga rättigheter begränsats till att gälla principen om ägande eller fri handel, med andra ord klassiska konservativa positioner. Frågan är om dessa liberaler (medvetet eller undermedvetet) försöker upprätthålla visionen om att de driver iden om det liberala samhället med konstgjord andning av rädsla för att förlora kontrollen över de farliga klasserna. Just denna tanke tycker jag blir tydlig när det gäller debatten om upproren i Frankrike där ägande och bestraffning stod i centrum för den liberala diskursen (hur hade Gladstone reagerat på upploppen?), men det förklarar också en del emotsägelsefulla resonemang som jag stött på.
3. Vi borde sluta använda begreppet ”liberala stater”.
Jo, därför att de enda som verkligen trott på de liberala ideerna (men aldrig klarat av att genomföra dem i praktiken), d.v.s kommunisterna
Här skrattade jag så jag fick ont i magen. Inte bara är det omöjligt att säga detta om man har förstått liberalism eller kommunism. Du skrev ju tidigare i inlägget att liberalismen var den dominerande idén därför att det fanns ett behov av att kontrollera arbetarklassen, i sig ett skrattretande löjligt påstående. Men det betyder då att den citerade meningen ovan innebär att kommunisterna var dom enda som trodde på idén att kontrollera arbetarklassen. Med andra ord lyckas du i denna mening både bevisa att du varken förstår vad kommunistiska eller liberala idéer är, du hävdar också att kommunismen hela tiden har försökt kontrollera arbetarklassen i ett försök att bevara den rådande världsordningen från kommunismen.
Jag vet inte om du har missförstått boken eller om han faktiskt säger dom här sakerna, men du får nog börja om från början i ditt analysarbete av den här frågan.
Ett tips på var du kan börja: http://www.liberalism.nu
Jag bjussar så gärna på det skrattet lennart, men jag kan inte tolka hans text på annat sätt. Jag blev rätt förbluffad själv, måste jag säga. Men låt oss inte blanda bort korten.
Den liberala politiken blev dominerande därför att den klarade av att hålla de farliga klasserna i schack (dvs förhindra revolution) i de liberala staterna (alltså inte i Sovjet), vilket också de konservativa förstod och ställde upp på. Det har inget med ideerna att göra.
Vad Wallerstein säger är att kommunisterna var de enda som trodde på att liberalismens ideer kunde förverkligas men att de aldrig kunde omsätta detta förverkligande i praktiken. Jag är själv inte säker på att jag håller med honom här men man kan återkomma till frågan jag ställde tidigare: Hur hade Gladstone reagerat när det gäller Pariskravallerna om han hade levt i dag? Hur hade Adam Smith reagerat på Enronskandalen?
Om svaret på båda frågorna är ”med avsky” så har Wallerstein en poäng.
Ursäkta mig, frågorna på slutet blev en smula otydliga. Tillåt mig att formulera om svaren.
Hur hade Gladstone reagerat när det gäller Pariskravallerna om han hade levt i dag? Hur hade Adam Smith reagerat på Enronskandalen?
Om svaren är ”med avsky inför den Franska statens arrogans, respektive med avsky inför girigheten” så har Wallerstein en poäng.
Nej, Wallerstein har inte en poäng, trots att svaret förmodligen är just ”med avsky”. Vad Wallerstein tydligen försöker göra är att säga att liberala idéer och liberal politik inte hänger ihop. Det är inte sant, efterom den liberala politiken kommer direkt ur liberala idéer. Men om man omtolkar honom till att mena ”mål” eller ”ideal” istället för idéer, så går det att säga så, ifall det är så att den liberala politiken inte leder till det liberaler vill uppnå. Man måste då mena 1. att kommunister vill uppnå samma sak som liberaler, och 2. att liberalernas föreslagna politik inte uppnår det liberalerna vill uppnå. Det första påståendet är fullständigt tvärfel. Det andra påståendet är också svårt att tolka så att det är rätt. Det finns *vissa* liberaler vars föreslagna politik inte har fungerat, men att därför skåpa ut all liberal politik som icke-fungerande är knappast speciellt intellektuellt hederligt. Så oavsett hur snällt och välvilligt man (om)tolkar påståendet så stämmer det helt enkelt inte.
Jag har kollat upp Wallerstein lite, bland annat genom att äsa hans Wikipedia-entry. Och ärligt talat, ingen som har en historiesyn och ekonomisk syn så djupt indränkt i Marxism kan ha speciellt många vettiga poänger. Så här är ett annat lästips som kan fungera som grund för ditt arbete att göra om din analys från början.
Wallerstein torde återfinnas på vänsterkanten, men det borde inte göra boken mindre läsvärd, även för liberaler.
Sen kanske det är frånstötande för vissa att han bygger sina betraktelser på Kondratievs ekonomiska teori om långa konjunkturkurvor. Kondratiev var ju trots allt en av det tidiga Sovjets främsta ekonomer innan han avrättades i ”Den stora utrensningen”.
Å andra sidan lär han reta upp en hel del marxister också.
Varför skulle för övrigt inte socialister vilja uppnå samma mål som liberaler? Är inte liberte, egalite och fraternite liberalismens vagga?
Lennart…
nu har jag tagit en titt på dina lästips och det var inte mycket info på liberalism.nu som jag inte visste sedan tidigare, och jag har svårt att förstå poängen med att du skickade mig till den andra länken om eurocentrisk historieskrivning, även om artikeln var upplysande. Det har knappast med den här diskussionen att göra.
OK, om du förstår liberalismen är det kommunismen du inte förstår då, om du inbillar dig att kommunister står för liberala ideal eller idéer. Och då har jag inga lästips annat än till exempel Det Kommunistiska Partiets Manifest.
Dock var jag otydlig när det gällde det andra lästipset. Det är själva boken du skall läsa alltså, inte min recension av den. 😉
Wallerstein torde återfinnas på vänsterkanten, men det borde inte göra boken mindre läsvärd, även för liberaler.
Att nån är vänster gör boken inte mindre läsvärd, det är riktigt. Clive Ponting till exempel, verkar klart vänster. Men Wallerstein är inte bara vänster, han är en Marxist och grundar sig på Marx historiesyn och ekonomiska teorier. Det innebär att ifall delar av hans analys är relevant så är det bara ren tur, eftersom hans grundantaganden är bevisat felaktiga. Det gör onekligen boken somhelhet rätt ointressant. Och inte bara för liberaler.
Varför skulle för övrigt inte socialister vilja uppnå samma mål som liberaler?
Öpöpöp, KOMMUNISTER skrev du. Börja inte betydelseglida, det är feg debatteknik.
Hur som helst så vill socialister, inklusive kommunister, avskaffa ojämlikheter genom att avskaffa skillnader i ekonomisk status med kollektivistiska medel. Liberaler vill öka individernas frihet. Detta är onekligen totalt väsenskiljda mål.
Att påstå att kommunister, som är mest intresserade av att avskaffa skillnader mellan människor med hjälp av våld, revolution och diktatur, skulle vara dom enda som verkligen står för liberalismens ideal och politik med individens frihet och mångfald genom fredlig och progressiv demokrati är så fantastiskt löjligt att det är svårt att hitta ord för det. Faktiskt. Det ligger på full nivå med att hävda att Kuba är en demokrati och Bush är en ödla från yttre rymden. Det är fullständigt vrickat.
Men, det skall erkännas, det är ju trevligt att varken du eller Wallerstein anser all liberalismens mål är att vara onda, vilket ju vänstern brukar försöka hävda. Det är ju ett stort steg framåt. 🙂
Mr Brown:
Det var intressanta synpunkter, även om jag inte riktigt tror att liberalismen var ett försök att omintetgöra socialismen, eftersom liberalismen, såsom den formulerades i den politiska idéhistorien, är äldre än socialismen.
Däremot har jag en längre tid varit av den uppfattningen att vi i Väst har haft Sovjet att tacka för de goda levnadsvillkor som kapitalet tillät i Väst efter andra välrdskriget, i ren rädsla för att de annars skulle få uppleva samma sorts revolution här som i Sovjet, att man hellre delade med sig lite än förlorade allt, inklusive sina egna huvuden i en kommunistisk och vålsam revolution (som man var klart rädd för efter andra världskriget ex: därav bl.a. Marshallhjälpen).
När nu Sovjet föll samman ser kapitalet i Väst inget skäl längre att frukta kommunism och socialism, för nu vet alla, har den ekonomiska eliten tänkt sig, att det var förfärligt i Sovjet, och då börjar man veva klockan tillbaka igen, ta tillbaka det man anser att man förlorade under 1900-talets utjämningspolitik.
Frågan är om man inte börjar bli rädd för folket (massorna) igen dock, när ex. folk i Sovjet börjar tala om att det var bättre i gamla Sovjet än det är nu och då alltfler i Europa blir arbetslösa och utstötta ur samhället. Det är ju helt klart att de makthavande börjar bli oroliga över det de kallar ”social oro”.
Det är intressant dessutom att jämföra det du referar från Immanuel Wallersteins bok, som jag inte har läst, med vad somliga i Frankfurtskolan hävdade under 30-talet, nämligen att fascism var den naturliga och yttersta konsekvensen av liberalism. När jag läste dem i slutet av 80-talet, tyckte jag att den här tanken var absurd. Så tvärsäker känner jag mig inte längre vad gäller den saken.
PS Mr. Brown:
Din fråga: Så liberalismen är alltså död, eller?
kanske ska besvaras med ”nej inte som utopi, men den har inte stora möjligheter i praktiken längre”.
Lennart…
menar du att Marx teorier skulle vara helt gripna ur luften? Wallerstein är inte vilken tok som helst och jag tror knappast att han förlitar sig på turen. Däremot är han sedd som okonventionell och något av en utopist, men det är ju en helt annan sak.
Ett förtydligande: Wallerstein pratar om kommunismer, med vilket jag antar att han avser socialister och kommunister av alla schatteringer (kalla dem kollektivister om du vill) f.ö. föredrar jag att prata om socialism när det gäller mina egna ståndpunkter. Men jag skall bli tydligare på denna punkt.
”Detta är onekligen totalt väsenskiljda mål.”
Målet är frihet även för kollektivister. Medlen skiljer sig däremot och definitionen av vad frihet är.
Därför är det heller ingen motsättning för mig att hävda att liberalismens mål i princip är goda. Det är framför allt medlen jag har problem med. Liberalismens bästa praktik är därför faktiskt socialism. Det må låta skruvat men eftersom liberaler numera är konservativa så kan ju socialister vara liberala, eller hur?
Kerstin:
”även om jag inte riktigt tror att liberalismen var ett försök att omintetgöra socialismen”
Jag skulle inte säga att Wallerstein resonerar så, utan snarare att liberalismen blev dominerande därför att den kunde reformera i en takt som varken hotade kapitalismen eller utlöste revolutioner, men att detta var en roll som den började få först efter 1848 år revolutionsförsök. Dominansen blev väl total först efter andra världskriget.
Jag tror också man börjar bli rädd för massorna i dag, vilket inte minst visar sig i ”patriot act”, ”bodströmsamhället” och rädslan för invandringen och den muslimska världen.
”Din fråga: Så liberalismen är alltså död, eller? kanske ska besvaras med ”nej inte som utopi, men den har inte stora möjligheter i praktiken längre”.”
Nej, och därför måste den omformuleras. Det finns helt enkelt ett politiskt vakuum att fylla här.
Lennart.. ett litet tillägg så här mitt i natten för att förtydliga min ståndpunkt. Vad jag saknar bland liberaler i sverige i dag och i framför allt i debatten är ett ”Galdstoneskt” moraliskt patos. Vad jag hör i debatten (bloggar, svd och dns ledare mm) är bara liberaler som pratar om skattetryck, företagarklimat, kommunism och terrorism, men mycket sällan (kan inte komma på något undantag faktiskt, PC Jersild kanske om han lever fortfarande) som ser de förtrycktas sak ur deras synvinkel, som står för sociala reformer och som vågar gå utanför den marknadsliberala ramen med integritet. Det kanske är en frukt av ett hårdnande politiskt klimat mellan höger och vänster, men det tycks mig som om många liberaler faktiskt dragit åt höger och snarare är att beteckna som nykonservativa. Ett folkpartiet under Rojas har lämnat liberalismen bakom sig, enligt mitt sätt att se det.
Nej, jag tror inte Marx grep nåt ur luften. Dialektiken (som är gripen ur luften) fick han som bekant från Hegel, och resten av hans teorier är noga utformade med syftet att fungera som ett stöd till hans grundantagande.
Och när man bygger teorier i ett försök att bevisa ett grundantagamnde brukar man ha rejält fel. Och det hade Marx också. Så igen: Marx teorier är inte gripna ur luften. Dom är bara felaktiga.
Målet är frihet även för kollektivister.
Nu glider du igen. Det var kommunister eller socialister vi pratade om. Vissa anarkister är kollektivister och strävar efter frihet så visst går det att kombinera, men i mina 25 år av politisk aktivitet har jag aldrig stött på en kommunist eller socialist vars mål är frihet. Några av dom hävdar att det är det, men när man frågar vad dom menar med frihet visar det sig att som menar socialism. Nej, jag står fast vi allt jag skrev i förra kommentaren, och jag tycker inte du tillför nånting i dina kommentarer nu, utom att igen påstå att socialister eftersträvar individens frihet, vilket fortfarande är ett påstående som är fullständigt vrickat.
Och med den utgångspunkten är det väl inte heller konstigt att du misstolkar den moderna liberalismen och är blind för dom saker du efterfrågar.
Din fråga: Så liberalismen är alltså död, eller?
kanske ska besvaras med ”nej inte som utopi, men den har inte stora möjligheter i praktiken längre”.
Eftersom liberalismen inte är/har en utopi, men liberalismen däremot sakta men säkert vinner just praktiska framsteg, så är ju det här påståendet mycket märkligt. Hela den här debatten är lite ”Alice i Underlandet” i och med att nu alla tycks ta er utgångspunkt i antaganden som är uppenbart verklighetsfrånvända. Hur kommer det sig egentligen? Det förstår inte jag.
”Och när man bygger teorier i ett försök att bevisa ett grundantagamnde brukar man ha rejält fel. Och det hade Marx också. Så igen: Marx teorier är inte gripna ur luften. Dom är bara felaktiga.”
Mycket svag argumentation, Lennart
”Några av dom hävdar att det är det, men när man frågar vad dom menar med frihet visar det sig att som menar socialism.”
Du är för rolig. Så bara för att de menar socialism så innebär det att de inte har en längtan om frihet som individer? Då har du totalt missförstått varför vänsterrörelser existerat och existerar över huvudtaget och varför de har fått ett sådant oerhört stöd under hundra år.
Dessutom kan man ju läsa Marx Kapitalet, inte minst fornoterna som talar om vilken verklighet Marx verkade i och som är en fantastisk lektion i industrialismens historia.
Det låter som ett bra tips faktiskt, att läsa Kapitalets fotnötter…ska komma ihåg det. Man borde överhuvudtaget ägna mer tid åt fotnötterna.
Mycket svag argumentation, Lennart
Det är ingen argumentation, det är ett konstaterande. Om du vill kan vi diskutera Marx idéer, men det är en annan och mycket lång diskussion, men det enda möjliga slutsatsen av en kritisk analys är att Marx hade tvärfel från början till slut. Och det första argumentet i en sådan debatt från min sida, om du vill ha den, är att läsa Clive Pontings bok som jag refererade till ovan.
å bara för att de menar socialism så innebär det att de inte har en längtan om frihet som individer?
Nej, nu har du fått orsak och verkan och bakfoten. Dom har ingen längtan om frihet för individer (inte ”som”, dom kan mycket väl ha en egoistisk längtan om frihet för sig själva, men inte för andra). Att dom definierar frihet som socialism är antingen en effekt eller ett symptom på detta. Varför dom inte vill skapa frihet för individer finns det många anledningar till, varav jag förmodligen bara har förstått några få.
Då har du totalt missförstått varför vänsterrörelser existerat och existerar över huvudtaget och varför de har fått ett sådant oerhört stöd under hundra år.
Mycket svag argumentation, Mr Brown. Att du inte kan nåt om liberalism står ju klart sedan innan, det verkar som om din insikt i socialism är lika bristfällig. Socialism strävar inte efter individuell frihet, varken explicit eller implicit, och den resulterar inte i individuell frihet, varken teoretiskt eller praktiskt. Att vissa frihetsälskande persone ändå är socialister är mest på grund av naivitet och okunnighet, och dom flesta av dom är frihetliga socialister. Den stora massan av socialister är inte ett dugg intresserade av generell individuell frihet. Du kan förstår hävda att dom är det ändå, men då dömer du ju bara ut hela vänstern som brutalt urkorkad. Vill du verkligen göra det?
Kerstin: En insikt i västeuropa i mitten på 1800-talet är onekligen viktig för att förstå var Marx kommer ifrån politiskt sett. Men en förståelse för VARFÖR Marx tyckte som han tyckte ger honom inte mer rätt. Marx ståndpunkt var helt förståelig på 1850-talet. Men, tro det eller ej, det är inte 1850 längre. För övrigt var som sagt Marx historieskrivning totalt fel. Återigen rekommenderar jag Pontings bok i frågan.
”Socialism strävar inte efter individuell frihet, varken explicit eller implicit, och den resulterar inte i individuell frihet, varken teoretiskt eller praktiskt.”
Lika mycket eller litet som Liberalism skulle jag säga. Frågan är fel ställd. För vem är vad frihet? Den frågan måste man ställa sig. Skiljer sig frihet från befrielse? Blir den som blir befriad fri?
Jag har redan sagt att jag betraktar liberalismens frihetsbegrepp som utopiskt. Socialismens befrielse är möjligen mer av en kompromiss men också mer realistisk därför att den erkänner att ingen utom några få kan uppnå totalt oberoende. Precis som i fördelningsfrågor sprids friheten på flera.