Självets århundrade och marknadspolitiken

Adam Curtis regerar! Den här veckan har jag taggat ned genom att kolla på Adam Curtis fascinerande serie ”The century of the Self” som producerades för BBC four 2002. Ett avsnitt per kväll, en timma åt gången. Det var efter denna miniserie som Curtis gjorde den uppmärksammade ”The power of nightmares” som jag skrivit om tidigare. I The Century of the Self står Sigmund Freud och hans dotter Anna Freud och syskonbarn Edward Bernays i fokus. Det handlar om hur upptäckten av det omedvetna använts för att kontrollera massorna i en tid av massdemokrati. Hela serien kan laddas ned från archive.net, men om du bara har tid att se en del så se den sista. Den beskriver nämligen hur Clinton och Blair båda använde sig av PR-byråer för att försöka återfå och behålla makten. För att göra detta så siktade man in sig på de väljare som gått över från deras partier, labour och demokraterna, till motståndarna och kartlade deras känsloliv och önskemål. Vad mer spektakulärt är att dessa ”swing-voters” kunde påverka både inrikes och utrikespolitiken genom att Clinton hela tiden kollade sin politik mot dem. En liten grupp medelklassväljare med begränsade insikter om politikens realiteter fick därmed en uppseendeväckande möjlighet att influera den. I slutet av den fjärde delen intervjuar Curtis James Bennet, New York Times Washington-korrespondent som berättar om hur clintonadministrationens rådgivare Mark Penn satte upp ett call-center i Denver där hundratals telefonister varje kväll ringde upp väljare för att höra om deras åsikter i specifika frågor rörande vita husets politik

Bennet: Dessa människor berättade vad de tyckte, Mark Penn vidarebefodrade det till vita huset och det kom sedan ut ur presidentens mun. Så i princip var det förortsväljare som på nittiotalet skapade inrikespolitiken, och en del av utrikespolitiken också för den delen.

Curtis: Verkligen?

Bennet: Jo, Mark Penn ställde frågor som till exempel om vi borde bomba i Bosnien eller inte. Såna saker.

Wow..mindblowing. Tänk om detta arbetssätt fortfarande används av vita huset? Det spelar kanske ingen roll vad militären eller kongressen säger om huruvida ett krig mot Iran är en bra ide eller inte, utan ett beslut kanske till syvende och sist beror på vad 10 000 swing-voters tycker? Är det i så fall en bra form av demokrati? Inte enligt en del personer som Curtis pratat med. Det känns inte riktigt sunt att politiska partier beter sig som företag vars enda intresse är att bli omvalda. Då kan vi väl egentligen slopa flerpartisystemet och tillsätta ett ”statsföretag” som regerar genom marknadsundersökningar? Luktar ”Bladerunner” lång väg.

Ladda ned MPEG 4 filer från archive.org (ca 170 mb per avsnitt)

Andra bloggar om: , , , ,

2 reaktioner till “Självets århundrade och marknadspolitiken”

  1. Låter obehagligt, minst sagt, men det skulle ju kunna fungera om väljarna vore välinformerade, alltså om massmedia fyllde den funktion man gärna påstår att man fyller, men inte fyller.
    Men i det läger när 70% av en befolningen hade bibringats uppfattningen att Al Quada var Saddams bästa kompisar, blir det ju helruskigt.

  2. Jag inga problem med direktdemokrati i princip. det som är problematiskt med historien som curtis berättar är att politikerna vände sig till ett litet segment bland väljarna, de som är osäkra och kan tänkas byta sida, eller som tidigare har bytt sida. Med andra ord de som kan avgöra ett val. Det är inte en demokratisk tanke utan handlar bara om att behålla eller erövra makten.

    Vitsen med demokrati är ju ändå att jag personligen har möjlighet att påverka, inte att min röst ”projiceras” som ett statistiskt tvärsnitt av befolkningen. Sen kan man definitivt utveckla demokratin på en massa olika sätt.

Kommentarer är stängda.