Kritiken mot ”eliterna” skymmer sikten

Jag kan inte låta bli att forsätta rota i den så kallade väskdebatten. När jag tittar igenom de artiklar som skrivits så reagerar jag på att ”eliten” eller ”kultureliten” dyker upp som begrepp titt som tätt. Läs till exempel Isobel: ”Någonstans anar man kulturelitens förvirring i en tid efter decennier av reallöneökningar, när massor av människor faktiskt har råd att efterfråga det som nyss var ouppnåelig lyx.”, eller bloggen med det fantastiska namnet Shampoo Rising: ”Översitteri är alltid otäckt, oavsett om det kommer från brats eller kulturelitister.”

Båda dessa artiklar uttrycker för övrigt samma typ av ambvivalens inför lyxkonsumtion som jag beskrev i den tidigare posten. ”Tro nu inte att jag är någon särskilt entusiastisk anhängare av lifestyle- och varumärkesfetischism. Det kryper i mig av småungar uppklädda till accessoarer och stålblanka kök som ingen nånsin kladdar ner”, skriver Isobel. Shampoo skriver ”Jag vet inte varför de där artiklarna provocerar mig så mycket, jag håller ju till stora delar med om det som sägs i dem. Jag har många gånger hävdat liknande saker själv. Men jag hoppas innerligen att jag aldrig anlagt samma präktiga rättrådighet, samma inverterade snobbism, fisförnäma översittarattityd och ohöljda förakt mot allt som man själv dömer ut som ytlighet”.

Så vad är problemet? Varför kan inte kritiken tas på allvar? Är det möjligen för att den kommer från fel håll? Att det handlar om skönlitteratur som parodierar en viss grupp av människor snarare än en doktorsavhandling? Som jag ser det är det snarare en styrka att det handlar om just skönlitteratur. Det är ingen överdrift att tro att Sisela Lindblom bok kommer att bli en bästsäljare när den släpps på måndag och på så sätt har den tjänat ett syfte: att vidga debatten bortom modevärlden.

Att däremot slåss med näbbar och klor för att avvisa kritiken därför att den kommer från fel håll (trots att man bitvis håller med) är däremot att göra det oerhört enkelt för sig. Om man anstränger sig lite kan man hitta kritiker mot lyxkonsumism som är stenhårda. I jämförelse torde Lindblom snarare vara en insider. Som hon säger till Bo Madestrand i DN: ”Och det är klart att det finns en lockelse i det [lyxkonsumtion]även för mig. Jag är ingen asketisk människa, tyvärr. Jag skulle gärna vara det.”

Så om nu Isobel med flera är kritiska mot lyxkonsumism, vilket de ger uttryck för i sina artiklar, varför inte ta bladet från munnen? Varför inte uttrycka den kritiken och djuploda debatten i stället för att hudflå den pojke som ropade ”kejsaren är ju naken”?

Andra bloggar om: , , , , ,

5 reaktioner till “Kritiken mot ”eliterna” skymmer sikten”

  1. Ja, jag undrar också mycket över de återkommande ”elit”-anklagelserna. Men delvis handlar det väl om det gamla vanliga behovet att positionera sig för att bevaka sin plats inom kulturdebattfältet?

  2. Jag är inte så säker. Jag tror att det är något som man tenderar att dra till med utan att riktigt veta vem man träffar. I det här fallet var det iofs ganska enkelt: en författare som samtalar med en designkritiker, men ändå.

    Jag känner att jag skulle behöva definiera vilka som är ”kultureliten” eller det mer svävande ”eliterna”.

    Dessutom vevar man mot kultureliten när man är gramse men hyllar den förutsättningslöst när det så passar.

  3. ”Jag känner att jag skulle behöva definiera vilka som är ”kultureliten” eller det mer svävande ”eliterna”.”
    Ja, jag med.
    När jag läser Hadley-Kamptz (ett ”elitnamn” för mig) tycker jag det är tydligt att Expressenskribentens ilska riktar sig mot DN-bastionen med dess ointagliga kulturella kapital. På nåt sätt ser jag Nina Björk framför mig som måltavla för hela diskussionen och Sisela L bara som en sköld framför. Men det är kanske för endimensionellt?
    Hursomhelst håller jag med: tänk om den vevande ilskan kunde avlösas av en mer djuplodande debatt.

  4. Du har säkert rätt, C. I alla fall kan det förklara den luddiga och oprecisa tonen i de här artiklarna.

    Och är inte det så typiskt? Att man använder en tredjepart som sköld för interna maktkamper.

    Vad jag menar är att man borde inte komma undan med att bara löst referera till ”eliterna” i en artikel utan att gå åtmnstone lite djupare ner i sin definition.

    Jag är medveten om medias begränsningar och jag vet själv hur enkelt det är att slänga ur sig att vänstern eller högern eller ditten datten gör si och så utan att deklarera vad det är man menar med begreppet, men det förflackar samtidigt debatten.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.