Liberal maktanalys med övrigt att önska

Naomi klein’s chockdoktrinen har skapat en hel del turbulens i den svenska blogosfären. I fokus står frågan om huruvida Milton Friedman var rådgivare till Pinochet eller inte och om man därför eller av andra orsaker kan kalla Pinochets regim för nyliberal eller inte och om man därför bör bokföra de tusentals människor som dödades av militärdiktaturen på ”liberalismens konto”, en diskussion som vanligtvis riskerar att begrava frågan om ansvar och skuld under ogenomträngliga ideologiska rasmassor.

Björn på bloggen Bent knyter an till den här diskussionen genom att jämföra socialismens syn på makt med liberalismens vilket är en fråga som skulle kunna bli riktigt intressant om det inte vore så att Björn, som liberaler plägar, fastnar i det gamla vanliga messianska hyllandet av liberalismen. Under dessa lovsånger hittar jag dock en anmärkningsvärd tanke: att liberalismen tycks utesluta en samtida maktanalys.

Låt mig uppehålla mig kring detta citat: ”Liberalen motsätter sig principen att en individ ska ha makt över en annan, bortom det som ska möjliggöra ett beskydd från andra individer och som ska möjliggöra att alla individer har en jämn spelplan att utgå från vad gäller t.ex. utbildning.”

Detta resonemang kan kanske vara relevant om man anser att ingen annan har någon egentlig makt än de mäktigaste, men så fort man hävdar den ändå ganska vedertagna synen på makt som en egenskap som produceras i alla relationer mellan människor och organisationer på alla nivåer i samhället så faller resonemanget pladask. Att ”motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan” innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras. Möjligtvis stirrar sig Björn blind på Staten och ser inte hela den intrikata väv av maktrelationer som vi är en del av.

Denna paradox leder till ytterligare paradoxer. Målet att skapa ett samhälle där ingen individ har makt över en annan tycks med nödvändighet (eller som sidoeffekt) leda till ett klasslöst samhälle, med andra ord en Marxistiskt färgad utopi. Medlen må vara annorlunda men målet tycks vara detsamma.

Jag antar att det också är för att undvika att jämföras med den lede fi som liberaler ser sig nödgade att framhålla äganderätten som oförhandlingsbar. Men om äganderätten innebär att en individ får makt över en annan är den då verkligen förenlig med liberala principer?

PS. Bloggen Bent kör för övrigt även i år sin omröstning om årets politiska blogg och någon har varit vänlig nog att nominera mig bland hundratalet politiska bloggar. Röstar gör ni här. I övrigt önskar jag eder ett gott nytt 2008. D.S.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

14 reaktioner till “Liberal maktanalys med övrigt att önska”

  1. Att ”motsätta sig principen att en individ ska ha makt över en annan” innebär ju i så fall att motsätta sig mänskliga relationer! Jag kan inte föreställa mig att det är det Björn menar, men det är slutsatsen som mäste dras.

    Det som liberalerna motsätter sig är påtvingad makt. Inte situationer som man frivilligt försätter sig i men som innebär att man utövar inflytande över varandra, som t.ex. kärleksrelationer eller affärsrelationer.

  2. Jag skulle vilja påstå att Björn på Bloggen Bent tillhör den sortens liberaler som bara identifierar instrumentell makt som ett ”problem”. Den strukturella makt som analysera på många (ofta helt olika) sätt av ”vänsterns” teoretiker har inget kontrollerande subjekt, vilket gör att liberaler:

    1) hävdar att ”strukturell makt” inte alls existerar, i den mån de är fullt ut ontologiska individualister när vi talar om samhället, eller
    2) hävdar att den finns men inte alls är ett problem, eftersom ingen påtvingar den på någon annan, eller
    3) hävdar att den möjligen är ett problem men att man ändå inte kan ”beodra” alla individer i det aktuella strukturell maktkomplexet att handla på ett sätt som inte reproducerar det.

    Det är naturligtvis bara den sistnämnda liberalen som har en vettig poäng, och som inte omedelbart är maktapologetisk.

    (Och jo, jag finns alltid kvar här i bakgrunden, och det gläder mig att du återvänder till mina texter ibland, Mr B!)

  3. Marcus,
    Själv ser jag instrumentell och strukturell makt som två sidor av samma begrepp, om jag förstår dig rätt gällande det första begreppet.

    Det strukturella perspektivet är i min värld en extrem utzoomning från det individuella perspektivet som måste bedömas och analyseras på helt andra sätt.

    Många liberaler verkar inte kunna eller vilja prata om strukturell makt eftersom den beskriver något utanför individen. Det paradoxala är att man samtidigt inte har några problem med att förenklat prata om staten och ”statens makt” i strukturella termer.

  4. Jag tror också att man kan se instrumentell och strukturell makt som två sidor av samma begrepp, eller snarare att instrumentell makt är blott en viss sorts (lokalt) maktkomplex som är särskilt manövererbar genom individuellt kontrollerade maktmedel (till exempel behärskning av information, en våldsapparat, vissa aspekter av kapital).

    Liberaler analyserar makt utifrån enskilda subjekts medvetna användande av makten – det moraliskt förkastliga i att förtrycka, vilket leder till självgod oantastlighet men jävligt lite verkstad när det kommer till kritan. Som när världens liberala ledare (läs Carl Bildt) går ut och fördömer mordet på Bhutto och valfusket i Kenya med samma ”oro och bestörtning”, och sedan är det bra liksom… Samtidigt som man är snabb att kritisera varje vänsteranhängare för att ”inte ta tillräckligt avstånd” från diverse illdåd. Suck…

    Socialistisk maktteori fokuserar i stor sett alltid snarare på motståndet som de förtrycktas rätt. Detta, by all means, leder väldigt ofta också helt fel, till en glorifiering av vilket ”antiimperialistiskt” motstånd som helst.

  5. Gott nytt år Mr. Brown och alla andra.

    Jag har inte läst bloggdebatter om Kleins senaste bok. Jag gav däremot boken i julklapp till en nära släkting.

    Det förvånar mig att man överhuvudtaget diskuterar om juntan i Chile var en del av en ”nyliberal politik” eller inte.

    För mig är det självklart att Pinochet inte var nyliberal. Lika lite nyliberal som Lenin var efter att han införde ”NEP” (Den nya ekonomiska politiken), efter att han insett de katastrofala följderna av att förstatliga allt jordbruk i Sovjetunionen och istället tillät ett begränsat privat ägande av jordbruksmark.

    Pinochet var för mig bara en i raden av latinamerikanska ledare som liberaliserade en begränsad del av näingslivet i sitt land, så att västerländska, främst amerikanska storföretag kunde fortsätta att få säkra leveranser av råvaror och investera produktion med billig arbetskraft.

    Pinochet var liksom Mussolini en fascist som störtade en demokratiskt vald president. Han slog sönder alla demokratiska institutioner och bekämpade fackföreningar.

    En riktig liberal tror på individens rätt att organisera sig i intressegrupper. En liberal tror också på demokratiska val och människors rätt att i en fri marknad ta de bäst betalda jobben.
    Inte att de i tvingas acceptera löner som bestäms av ett näringsliv uppbackat av polis och militär om de anställda kräver högre lön, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden.

    Varje vettig liberal skulle idelologiskt stödja Allende framför Pinochet. Förutom de allmänna friheterna som människor hade i Allendes demokrati, fanns fortfarande chansen att med demokratiska medel reformera chiles näringsliv, inklusive att rösta bort Allende.

    I Pinochets diktatur var det bara att lyda juntan, oavsett vilken politik denna juntan behagade föra för tillfället.

    Thabo ‘Muso

  6. Hej Thabo!

    Tänkte bara säga att jag instämmer i din poäng. Man gör det alltför enkelt för sig om man reducerar Pinochet till nyliberal, om man inte först reducerar nyliberalismen till en simpel ekonomisk doktrin. Med nyliberalism bör man dock först och främst avse en moralisk hållning, och den var knappast Pinochet någon större anhängare av. Vad Pinochet och för all del Kina av idag visar är snarare att det gåt utmärkt att kombinera frisläppta marknadskrafter på det ekonomiska området med fascistoid diktatur…

  7. Jag blir allt mer övertygad om att det är omöjligt att diskutera makt med ideologiska förtecken. Visst kan det vara så att liberaler, konservativa och socialister har olika perspektiv i sin syn på makten men om man vill försöka analysera en maktrelation är man knappast betjänt av att stänga in den i en ideologisk fålla, snarare tvärtom. Dessutom tenderar man ofta att glömma bort de krafter som inte går att passa in i den samtida partipolitiken som t.ex. militären och media. Pinochet agerade som jag ser det utifrån en militär ideologi och moral som kan haka på vilken politisk ideologi som helst.

  8. Instämmer! 🙂

    Det enda problemet med att hävda maktens objektivitet uppstår om någon (på ideologiska grunder, naturligtvis) framhärdar i en nästintill absurt atomistisk världsbild, som inte tillåter strukturell påverkan på relationer mellan människor.

  9. Hehe..kommer ihåg just en sådan diskussion med Aqurette där han benhårt argumenterade för en sådan atomism in absurdum. Vad kan man säga mer än att om man inte tror på strukturella förklaringsmodeller så måste ju världsbilden bli så otroligt trång. Minns att vi är en del av ett ekosystem och uppbyggda av atomer. Människan är inte den enda odelbara enheten i världen.

    man skulle, tror jag, även kunna utsträcka makt-teorier till att även handla om bakterier eller olika djurarter.

  10. Du har all rätt i världen att avsäga dig din egen äganderätt och dela ut dina pengar till vem du vill, men du får inte tvinga andra vilket är vad socialismen handlar om: låtsas att du är god för att du tvingar någon annan att betala en tredjes räkningar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.