Politiken som ekosystem

Världen är en extremt komplex historia och trots människans flagranta dominans av klotet så är vi inte med nödvändighet alltings mått. Hur skulle det till exempel se ut om man jämförde världspolitken med ett globalt ekosystem av enorma mått vilket kräver en exterm utzoomning från individplanet.

Tanken slog mig när jag läste om det kapitel i Mike Davis utmärkta bok Kolonialism och svält (ISBN: 9173430196) som handlar om vädersystemet ENSO (mer känt som El Niño eller La Niña) som med jämna mellanrum förorsakar extremt väder runtom i världen. Enligt forskarna beror fenomenet på att ett komplext förlopp som inbegriper både lufttryck, luftströmmar och kalla och varma vattenströmmar med stilla havet som centrum plötsligt ändrar ”riktning”.

På samma sätt skulle man kunna se politiken, politiska rörelser, och i förlängningen kampen om makten, som ett komplext ekosystem som då och då ”vänder” eller når ett nytt stadium i utvecklingen (resiliens med ett annat ord). I stället för vattenströmmar återfinner vi människomassor som med- eller motarbetar varandra och använder trender och diskurser för att försöka nå mål eller finna mening.

Jag föreställer mig att motsatsen mellan dominerande och dominerade massor måste vara central för en sådan holistisk sy på mänskligheten, men kanske är det så att jag finner det perspektivet mest intressant. Ur det perspektivet kan man definiera ett antal försök från de dominerade att få ett grepp om de dominerande, och försök till motgrepp från de dominerande. Dessa försök lyckas nästan aldrig till fullo och när de lyckas skapar de alltid nya ”klasser” av dominerade.

Är den gröna ideologin ett sådant ”högtryck” som nu vuxit sig så stark att det börjar hota de dominerande strömningarna? Är den gröna ideologin, mijömedvetandet och miljörörelsen den logiska fortsättningen på den liberala revolutionen och den socialistiska dito?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
pingat till

6 reaktioner till “Politiken som ekosystem”

  1. Intressant reflektion. Har funderat i liknande banor. Globaliseringen har utvigdat samhällskroppen över tid och rum och därmed uppstår mycket avancerad samspel mellan ekonomi och människor.
    Detta klarar inte de klassiska nationalekonomiska teorier riktigt greppa (i sin helhet).

    Jag tror (=hoppas) på att den gröna ideologin i någon form, kommer att spela en större roll när samhället och skeenden skall analyseras.

    Systemtänkandet är här för att stanna =)

  2. ”Systemtänkandet är här för att stanna =)”

    Jag håller med, och måste tillägga att inspirationen till postningen också kommer från min hustomte Wallersteins världssystem.
    Däremot undrar jag om det inte kommer att ta lång tid innan det börjar synas i politiken som är så fastlåst i ideologi-tänkandet och så beroende av väljarkåren.

  3. Jag undrar om din liknelse är särskilt realistisk. De komplexa vädersystem som orsakar oförutägbara plötsliga växlingar kan man väl se som kaotiska i den meningen att mycket små förändringar i någon del av systemet kan innebära stora omslag.

    I samhället är det väl egentligen inte alls så. Har utvecklingen egentligen inte rullat på med synnerligen kortsiktiga drifkrafter, utan att de stolta teoretiska systemn, ideologierna, haft särskilt stort inflytande? De revolutioner som varit, såväl den franska som de socialistiska har ju så småningom mattats av och ätits upp av omgivningens obönhörliga marsch i den kortsiktiga vinstens namn. Resultaten har mest blivit mänskligt lidande under någon generation med tvivelaktig framgång som resultat.

    Politikens beroende av väljarkåren är därför kanske helt i sin ordning, det är en anpassning till den sammanvägda kraft varmed samhället ändå driver. Slutsatsen skulle väl då bli att vi inte behöver söka efter någon ny revolutionerande ideologi, utan istället utnyttja informationstekniken och det globala kontaktnätet till att låta långsiktighet styra våra val i större utsträckning. Det skulle främja det gröna tänkandet.

  4. Thomas,
    liknelsen med just vädersystemen var mest en inspiration än en helt överensstämmande liknelse.

    jag vet inte om jag *söker* efter en ny revolutionerande ideologi, snarare försöker jag få syn på vad som faktiskt kan förändra det mänskliga spelet mellan dominerande och dominerade. att ta ett steg bort från det ideologiska mot det systemteoretiska.

    många politiskt till vänster har uttryckt en förhoppning om att klimat och miljöfrågorna skall ”återupprätta” vänstern. därför är det intressant att titta på om den gröna ideologin har en sådan potential. kan den i grunden förändra våra livsbetingelser? är den svaret på den begynnande resursknappheten? eller snarare är den det fredliga alternativet till de konflikter som obönhörligen måste följa på utarmningen?

  5. Thomas..jag missförstod dig. Jag trodde du menade att jag sökte efter en ny revolutionerande ideologi.

    Det du säger är intressant. Min spontana fråga blir: hur ser demokratin ut bortom partipolitiken. Jag har redan tidigare uttryckt ett intresse för direktdemokrati som ett logiskt nästa steg i den demokratiska trappan. det intressanta med de exempel som finns är att de tenderar att lösa upp de partipolitiska gränserna och de jag pratat med som håller på med det här menar att dagens förstagångsväljare mycket lättare går över blockgränserna och hellre än att binda sig till ett parti vill kunna vara med och besluta i de frågor som intresserar dom.

  6. ”Att ta ett steg bort från det ideologiska till det systemteoretiska” är kanske ett bra sätt att uttrycka också min uppfattning. Det ideologiska tycks mig alltid ha allvarliga brister då det bygger på teorier utan vetenskaplig grund. Deras byggstenar behandlas tyvärr ändå som ”allmänna sanningar”, vilket kan te sig lite naivt när de skiljer sig åt så mycket i olika läger. Jag ser Poppers ”sociala ingenjörskonst steg för steg” som mer lovande i politiken, dvs. att tillämpa den vetenskaplig metoden att prova sig fram i det lilla med stor ödmjukhet inför vår okunskap om systemets svar på åtgärder. Detta kan man med en välvillig tolkning betrakta som ett ”systemteoretiskt” angreppssätt; konkreta problem sätts i centrum och studier av systemet används för att hitta olika lösningsförslag.

    Häri ligger kanske också svaret på frågan om ”hur demokratin ser utan bortom partipolitiken”. Precis som i naturvetenskapen är det inte ”intelligentian” som hittar de viktiga lösningarna, utan de hittas av dem som är 1) med i processen och 2) råkar ramla över lösningen. Därför är det bättre ju fler som är inblandade i processen av analys, förslagsställande och genomförande. Trohet gentemot ideologi och parti hämmar säkert kreativiteten i en sådan process.

    Om direktdemokratin är ”ett logiskt nästa steg i den demokratiska trappan” är kanske varken viktigt eller möjligt att besvara, men det kan vara ett steg som bättre löser våra nuvarande problem.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.