Månad: september 2005

Går det verkligen att jämföra pyramidspel med lanseringen av Teliaaktien vilket diskuterades i min förra artikel? Exemplet Albanien 1996-97 är ganska belysande för hur uppkomsten av bubblor kan få ett helt samhälle att kollapsa och det finns definitivt paralleller till aktiemarknadens överhettning i början av 2000-talet.

Så vad hände egentligen i Albanien 1996-97? IMF har på sin hemsida en utmärkt artikel om det övergripande skeendet som jag bara kort skall sammanfatta.

De pyramidspel, eller snarare Ponzi-spel, som uppstod efter 1991 när Albanien tog steget från en sluten kommuniststat till marknadsekonomi. Bankväsendet var inte tillräckligt utbyggt, folk var i gemen fattiga och utan kunskap om hur finansmarknader fungerade och staten reagerade inte tillräckligt snabbt på tendenserna. En informell, nätverksbaserad ekonomi växte snabbt fram när de statsägda bankerna inte kunde tillgodose behovet av kapital. Många av de investeringsfonder som började agera sågs som trovärdiga och seriösa till en början, men fler och fler suspekta aktörer dök upp med tiden. Dessa företag utlovade höga räntor till långivarna men investerade inte pengarna utan betalade de första långivarna med nytillkomna långivares pengar utan att producera något eget kapital. Detta brukar kallas för en Ponzi-bluff. Bluffen funkar så länge som företaget kan hålla sitt ”investeringsprogram” hemligt och så länge det tillkommer nya investerare. När investerarna tar slut och de som satsat pengar vill ha tillbaks investeringen plus den utlovade räntan uppdagas bluffen.

Trycket blev snart för stort även för de seriösa aktörerna när ordet snabbt spred sig att man kunde tjäna mycket pengar på kort tid. Vanligt folk sålde hus och hem för att kunna få del av de förväntade kapitalvinsterna och staten gjorde inget för att stoppa den vansinniga handeln, delvis för att många i statsförvaltningen själva hade investerat i företagen. Allt brakade ihop 1996. Enbart fonderna Xhafferi och Populli hade 2 miljoner långivare av en befolkning på 3,5 miljoner. I november 1996 erbjöd Populli 30 % i ränta per månad. Xhafferi svarade med att erbjuda att tredubbla långivarnas pengar på tre månader. Katastrofen lät inte vänta på sig. De tre största investeringsfonderna hade nu ungefär 15% av Albaniens BNP insatta på Albaniens Statsbank. I januari 1997 brakade korthuset ihop. Två av bolagen ställde in betalningarna vilket utlöste upplopp. Staten gick in och frös tillgångarna för Xhafferi and Populli och började försöka styra upp marknaden. Folks ursinne slutade i kaos och regeringen hade i Mars 1997 förlorat kontrollen över södra Albanien och cirka två tusen människor dödades. Regeringen avgick och nyval utlystes. Först efter kraftfulla åtgärder av den nya regeringen lyckades landet komma på fötter igen.

Så, vad har detta med Teliaaktien att göra? Man skulle kunna se regeringens snabba lansering av Teliaaktien när börsen börjat falla under år 2000 som ett desperat försök att haka på aktietåget innan det var försent. Genom att hårdlansera aktien och underlåta att informera svenska folket om riskerna i kombination med medias huvudlösa hypande av aktiemarknaden och Teliaaktien i synnerhet, så invaggade man vanligt folk, som inte hade någon aning om hur aktiemarknaden fungerade men litade på sin regering, i tron att detta var en ofelbar investering. Efter att ha läst Björn Elmbrandts bok ”Dansen kring guldkalven”, så kan man förmoda att de flesta vanliga Svenskar som köpte aktien förlorade cirka 50% av sin investering medan staten drog in över 50 miljarder kronor och andra spekulanter tjänade en rejäl hacka. Cirka en miljon människor köpte aktiepaket för 8500 kronor. På lång sikt är det dessutom ytterst tveksamt om aktien någonsin kommer att stiga i värde så att folk kan få tillbaks det de förlorat.

IT och telekombubblan har också likheter med Albanienfallet. De företag som såg sina aktiekurser rusa explosionsartat på världens börser producerade ingenting förutom aktievärden. För att företagen skulle kunna fortsätta tjäna pengar på aktierna krävdes en ständig uppgång men om aktien skulle gå ner fanns inga inkomster i företagen och de skulle ofelbart gå i konkurs. Liksom i Albanien brakade Ponzispelet ihop när det började bli pay-back time. De som var i toppen av pyramiden, riskkapitalisterna, hade då redan plockat ut sina pengar. Kvar stog en massa utblottade och utbrända IT-entrepenörer och barskrapade småsparare.

Ekot-journalisten Björn Elmbrandt har precis släppt sin bok Dansen kring guldkalven som handlar om börsbubblan som fick drömmen om de evigt expanderande IT företagen att rämna i och med att börsen gled ner i ett svart hål i slutet på nittiotalet. Kommer ni ihåg det? Lanseringen av Telias folkaktie som har gjort Svenska folket en smula fattigare? Spray och Iconmedialab? Jag kom för några timmar sedan hem från från ABF huset i Stockholm där Björn Elmbrandt hållt ett föredrag om sin bok och svarat på frågor under nästan två timmar i en sal fylld med prydliga herrar och damer i övre medelåldern, en och annan vänsterspoling och testosteronstinna journalistkollegor.

Elmbrandt levererade knappast några chockerande nyheter, utan målade bara bit för bit upp bilden av en vansinnesfärd i sällskap med omättliga riskkapitalister, irrationella politiker och oansvariga journalister. När kraschen är ett faktum finns det hemskt många förlorare. Elmbrandt menar att det egentligen inte är fel på IT-företagens dröm om den platta företagsstrukturen, snarare uttrycker han ett visst intresse för den. Det som gör honom indignerad är likriktningen inom företagskulturen som i kombination med de överdrivna risktagandet drev upp bubblan och statens agerande. På en fråga från konferencieren svarar han att han nog anser lanseringen av Teliaaktien som skedde när kraschen kunde anas som det enskilda mest upprörande projektet.

Det är två intensiva, faktaspäckade men också underhållande timmar som väcker en rad frågor om den utopiska nyliberalismen och innehåller svar som ibland är oväntade. Elmbrandt tar bland annat upp en journalist på Financial Times(?) i London, vars namn jag tyvärr inte hann plita ner, som jämför hyperkapitalismen under IT bubblans dagar med den Sovjetiska planekonomin. Jajamän folks, ni hörde rätt. Likheten är att båda innebär orealistiska bedömningar, orealistiska krav på framtida resultat som inte kan uppfyllas vilket därmed skjuter ekonomin i sank.

Något som förbryllar mig är Svenska folkets obetvingliga tro på aktiemarknaden och deras tystnad trots att Svensson förlorat tusentals kronor. Knappt någon ställs till svars för miljonrullningarna. Sossarna väljs till och med om trots Teliafiaskot och pensionslotteriet! Hade detta varit Frankrike hade Rosenbad varit belägrat av bönder, hade det varit Albanien hade folk tagit till vapen och störtat regeringen. Kan man jämföra Albanska pyramidspel som kastade landet i kaos i början på nittiotalet med Teliafiskot? Tja…kära läsare, think about it.