Vänstra Stranden gjorde mig i går uppmärksam på att en rivning av Berlins ”Palast der Republik” är nära förestående, vilket utlöste ett utbrott av frenetisk surfaktivitet hos mig för att ta reda på hur nära, för trots att man har fattat beslut om att riva Berlins mest omdebatterade byggnadsverk för många år sedan är dess framtid ännu inte given. De Gröna och PDS, Socialistpartiet försöker nu en sista gång att stoppa rivningen och på lördag kommer en manifestation mot rivningsplanerna att äga rum utanför det forna Östtysklands parlamentsbyggnad. Den 13 debatterar Förbundsdagen rivningen.
Så, varför skär det i hjärtat på mig när jag tänker på att Honeckers ”lampaffär” kanske är på väg att se sina sista dagar? Även om jag bodde i östra Berlin under några år så är jag inte emotionellt bunden till byggnaden som så många gamla östtyskar, som ser rivningen som ytterligare ett bevis på att deras liv och arbete inte var någonting värt i det nya Tyskland. Nej, jag får nog räkna mig till den grupp som New York Times kallar för ”architectural activists, mainly in their late 30’s and early 40’s, who refuse to see the Palace in purely ideological terms. Less dogmatic than their elders, they have cited elements of the building’s beauty that many Germans – conditioned by decades of cold war oratory – find difficult to to see.” I mina ögon är PdR en brutalarkitektonisk pärla som förtjänar att återställas till sitt ursprungliga skick med kristallkronor, bowlinghall, kopparfärgad fasad och allt.
Om man river Palast der Rebublik så river man förvisso en viktig symbol, men inte nödvändigtvis en symbol för socialismen. Nej, nej, nej. Det handlar snarare om det problematiska i att sopa det förflutna under mattan och att rädas det komplexa och kontroversiella, men också om att visa åtminstone en smula respekt för de tidigare östtyskarna.
Ta Berlinmuren till exempel. Detta förhatliga byggnadsverk revs i rekordfart efter sammanslutningen och alla utom just tyskarna verkade förstå dess historiska värde. Tillslut insåg väl någon beslutsfattare att historien var på väg att helt sopas bort och enligt ryktet så köpte Berlins stad tillbaka en bit av muren från en av de nya berlinmurägarna i Australien!
Nej, låt Palast der Republik stå kvar! Gör om det till ett kulturcenter eller nåt, men låt det för hundan stå kvar.
Jag tog fotot den 8 maj 2005 (60-årsdagen av krigsslutet) under en demonstration då tusentals människor gick ut för att protestera mot en nynazistisk demo. De senare kunde aldrig genomföra sin marsch eftersom polisen ansåg att risken för sammanstötningar var för stor. Vid Palast der Republik gick en av ”fronterna”. Bokstäverna på byggnadens tak betyder ”tvivel” och är ett tillfällig konstverk av norrmannen Lars Ramberg.
Det påminner en aning om det svenska ”folkhemmet”.
För hundan ska det få stå kvar till påseende och begrundan? Men var och hur skulle det kunna materialiseras…?
Håller tummarna för berliner-mensch-ornas historiska protester på lördag!
Ja du, det blir inte lika lätt att få ett helt Folkhem att materialiseras. Man kanske kan ha en museal enklav i det svenska samhället, till exempel Motala, som fungerar helt enligt folkhemmets principer (hur nu det skulle kunna gå till).
For your information: The Art project you are refering to on the roof. It is neither a coincident nor simple letters. « Palast des Zweifels» was a complete installation which included the whole building which was rented by the german parliament for the occation, and lasted four months. Please look up http://www.larsramberg.de
regards from studio ramberg