Jag skrev om den här artikeln i går men kände att jag var tvungen att ta en extra titt på den, eftersom jag kände att Herr Hakelius är ute på halt vatten och cyklar. Han har sina poänger men vad blir konsekvenserna av hans resonemang?
Hakelius skriver:
Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?
Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.
Finns frågan där hela tiden? Det kanske den gör om man är så inkrökt så att man tror att alla reagerar precis som man själv, eller precis som alla i samma kultursfär. Protester ser olika ut på olika håll. Låt mig ta ett exempel med de franska bönderna, som ju är allmänt kända för att ställa till med problem när de är missnöjda, genom att blockera vägar med traktorer, hälla ut tomater och gödsel på fel ställen eller slå sönder McDonaldsrestauranger. Innebär denna typ av protester att Franska bönder är Människorna Som Utvecklingen Glömde? Innebär det i så fall att alla Europeer är ”människorna som utvecklingen glömde”? Innebär det att vi alla måste protestera på ett ”Svenskt” sätt för att det skall vara en ”utvecklad” protest? Grumligt så att det förslår.
Nu hävdar Hakelius att han själv snarare tror att detta är en modern protest. ”Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer. Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.”
Hakelius lyckas alltså med konststycket att degradera alla former av anspråk på makt eller respekt till en enda sak: personligt missnöje. Han har i princip inte fel eftersom personligt missnöje definitivt är en drivkraft till motstånd eller protest, men att reducera alla former av missnöjesuttryck till detta är att säga att inga anspråk på makt är legitima och att inga protester mot snedfördelningar i maktbalansen är acceptabla. Varför? Jo, därför att den inte medger att det kan finnas en grund för det som motsättningarna gäller. I den absurda förlängningen är också de som just nu med näbbar och klor försvarar yttrandefriheten grälsjuka offer och vanliga svenskar stämplar sig själva som ”offer” för muslimskt våld. Antingen är Hakelius trött på demokratisk debatt, ärkekonservativ eller bara naiv.
(d) all of the above
Tack Olydig, glömde det alternativet 😉
Han är konservativ så det stör. Jag har alltid undrat vaför AB plockar in sådana kåsörer, de är ju fler i tidningen. Men det är kanske Skipstedt som kräver detta – en fundering bara.
Eller så är det så att AB anser att man måste tillfredsställa alla smakriktningar och att även konservativa måste få en röst i massmedia 🙂
I princip alla de stora dagstidningarna är ju lätt schizofrena, inte bara AB, även om jag undrat mycket just över AB och dess arbetarrörelseanknytning. Kombinationen av snask-press och vänsterinriktning funkar inte riktigt i mitt huvud. Det är visserligen samma sak med SvD och DN där ledaren kan skälla ut det som en kulturskribent försvarar längre bak. Antar att det är en mångfald som är eftersträvansvärd…
Håller inte med Kerstin om att Hakelius är konservativ. Problemet är att han inte tycks stå för någonting. Han intar den cyniska och kritiska attityd som är den lättaste av alla. Att stå för en hållning är oändligt mycket svårare.
Oaktat detta har han då och då mycket skarpa poänger.
”Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer.”
Vilken jag-svag och emotionellt förkrympt liten högertölp man måste vara för att uttrycka sig så. Om jag inte hade trott på allas lika värde så starkt som jag gör hade jag önskat människor med ett så gränslöst förakt en omfödelse som svarta i Sydafrikas apartheid.
Den svenska mediehögern blottar mer och mer sin underliggande moral. Man sparkar neråt samtidigt som man vädjar till flockmentaliteten i den egna gruppen Stockholmska, nyliberala innerstadsbor.
Samtidigt är det just samma höginkomsttagare som får gnälla allra högst i media. ”Det är sååå synd om oss som tvingas betala fastighetskatt på våra lyxvillor”, ”Vi är utsatta för en feministisk konspiration”, ”Demokrati för Andersson är förtryck av Wallenberg – vi måste försvara Wallenberg”.
Offentlig urinering på alla vanliga jobbares rätt till demokratiskt medbestämmande och jämlikhet är målet. Retorik i skrevnivå är medlet.
Hahaha, härligt!
Det är förstås fysiskt svårt att realisera en önskan om att han borde återfödas ”som svart i Sydafrikas apartheid”. En deportering till Danmark skulle kunna tänkas som ett mer realistiskt alternativ. Eller bara att raka av honom polisongerna och rulla honom i tjära och fjädrar.
Av alla avslöjande detaljer att analysera i dessa historielösa och reaktionära krönikor finner jag en sak mer irriterande än de andra. Och det är idén om att alla i världen har som högsta mål att bli respekterade av Europa (kristalliserat till Hakelius själv). Han skriver, alltså, (jag var tvungen att läsa det ett par ggr. för att verkligen förstå att han faktiskt skriver så): ” Men respekt, till skillnad från pengar, kan man inte tigga eller utpressa sig till. Respekt förtjänar man. En bra början är att inte bete sig som halvgalna vildar.”
Han lyckas ogenerat också kokettera med den (hegemoniska) okunskap som reducerar hela den komplexa koloniala historien och den neokoloniala situationen till: ”På ytan handlar det om att européer varit taskiga mot icke-européer. Därför har vi en skuld. Den ska vi betala av utan att ställa alltför många krav. De stackars icke-européerna slår ju ur underläge.”
Man slås av en känsla av maktlöshet inför den skamlöst reaktionära historielösheten och maktpolitiska blindheten i detta. Det är en rätt stark aggression, som samtidigt blir ett bra exempel på den arrogans som, bland maktlösa i de ”arabstater” som fortfarande helt lider av sviterna efter kolonialisering och neokolonialisering (vad tror man att dessa staters ledningar är en direkt produkt av?), föder fram en vilja att slå tillbaka mot denna arroganta aggression med allt man har.
Har ni förresten tänkt på de rent estetiska parallellerna mellan Dick Ericson och Hakelius? Det finns ett släktskap mellan den senares randiga kavajer och lite tokiga rockabillystajl, och den förres konservativexcentriska fluga. Tydliga varumärken för studentikosa puckon. De är som en handelshögskolespex-estetikens (och humorns) egna dynamiska duo i svensk journalistik. Och dom är riktigt malliga över det. Verkar se sig själva som våghalsiga rebeller.
Håller med om att det är en intressant tid, folk visar sina rätta färger, så att säga. Det som göms i snö(n, häruppe).
(Förövrigt, vilket egentligen kanske inte hör till saken, så är denna f.d. chefredaktör för Finanstidningen gift med högerspöket Susanne Popova.)
Hakelius visar ju i den ena krönikan upp ett utmärkt prov på egen offermentalitet i form av ”vit mans börda”-resonemanget varpå i nästa anklaga alla andra för gnäll och offermetalitet. Knappast konstruktivt.
Jag reagerade också starkt på meningen ”Men respekt, till skillnad från pengar, kan man inte tigga eller utpressa sig till. Respekt förtjänar man.” Det låter verkligen som ett uttalande från en gammal skollärare som mästrar sina busiga elever. Det koloniala perspektivet uttrycks ju i den meningen med all önskvärd tydlighet. Först klaga på ”vit mans börda” sen ”mästra de busiga vildarna”. Duh!
Det är verkligen en intressant tid, men inte helt ofarlig. Många verkar vilja göra ”civilisationernas kamp” till en självuppfyllande profetia.