Jag har avhållit mig från att kommentera såpan med Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer, men nu när saken tagit ytterligare en dramatisk vändning i och med att den Danska och Svenska (och Chilenska) ambassaden stuckits i brand i Syriens huvudstad Damaskus så är det svårt att låta bli. Om man vill kan man läsa ihop upproret i Paris i höstas, händelserna i Holland efter mordet på Theo van Gogh och det som faktiskt redan skett i Sverige, när Mosken i Malmö brandbombades i vintras. Jag fruktar helt enklet en upptrappning också här. Rasisterna bakom Jihad i Malmö njuter förstås i kapp med alla ”nationalister” som gärna skulle gå ut med brandbomber i hand för att bedriva ”heligt krig” för den Svenska sakens skull. Det finns säkert extremister bland muslimer i Sverige som står beredda med egna molotovs till hands. Extremt olyckligt. Ja, jag har förståelse för att muslimer är förbannade och spyfärdiga efter att ha sett omtalade karikatyrerna, precis som Jan Hjärpe, beskriver på SvD – Brännpunkt den 2 februari. Ja, jag är ledsen över att det gått så långt att Danska regeringen mer eller mindre beordrar alla Danskar ut ur mellanöstern.
Många kommer nu helt säkert att försöka fokusera debatten på yttrandefrihetens vara eller icke vara, vilket kommer att bli en icke-debatt med målet att behålla status-quo, och därmed att begränsa medborgarnas frihet snarare än att verkligen utveckla rättsstaten.
Jag har förståelse till att muslimer ser bilderna som kränkande. Det är synd.
Men när Sveriges ambassad blir uppeldad blir jag taemig fan, sur som fan. Hur kan idioterna få för sig att göra något så jävla urpuckat för en bilds skull? Vårt land blir kränkt av islamisterna!
Visst, man kan bli förbannad, men man bör ha klart för sig att det handlar om så oerhört mycket mer än bara en bild, nämligen respekt och makt.
Uppge f.ö. alias och emailadress när du kommenterar