Månad: februari 2006

Jag skrev om den här artikeln i går men kände att jag var tvungen att ta en extra titt på den, eftersom jag kände att Herr Hakelius är ute på halt vatten och cyklar. Han har sina poänger men vad blir konsekvenserna av hans resonemang?

Hakelius skriver:

Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?
Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.

Finns frågan där hela tiden? Det kanske den gör om man är så inkrökt så att man tror att alla reagerar precis som man själv, eller precis som alla i samma kultursfär. Protester ser olika ut på olika håll. Låt mig ta ett exempel med de franska bönderna, som ju är allmänt kända för att ställa till med problem när de är missnöjda, genom att blockera vägar med traktorer, hälla ut tomater och gödsel på fel ställen eller slå sönder McDonaldsrestauranger. Innebär denna typ av protester att Franska bönder är Människorna Som Utvecklingen Glömde? Innebär det i så fall att alla Europeer är ”människorna som utvecklingen glömde”? Innebär det att vi alla måste protestera på ett ”Svenskt” sätt för att det skall vara en ”utvecklad” protest? Grumligt så att det förslår.

Nu hävdar Hakelius att han själv snarare tror att detta är en modern protest. ”Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer. Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.”

Hakelius lyckas alltså med konststycket att degradera alla former av anspråk på makt eller respekt till en enda sak: personligt missnöje. Han har i princip inte fel eftersom personligt missnöje definitivt är en drivkraft till motstånd eller protest, men att reducera alla former av missnöjesuttryck till detta är att säga att inga anspråk på makt är legitima och att inga protester mot snedfördelningar i maktbalansen är acceptabla. Varför? Jo, därför att den inte medger att det kan finnas en grund för det som motsättningarna gäller. I den absurda förlängningen är också de som just nu med näbbar och klor försvarar yttrandefriheten grälsjuka offer och vanliga svenskar stämplar sig själva som ”offer” för muslimskt våld. Antingen är Hakelius trött på demokratisk debatt, ärkekonservativ eller bara naiv.

Nej, rgr, det viktigaste är inte frågan om yttrandefriheten. Vi har redan i dag begränsningar i yttrandefriheten i väst. I Tyskland är det till exempel förbjudet att visa Nazistflaggan offentligt eller att göra Hitlerhälsning. I Sverige har vi en rad inskränkningar i yttrandefriheten, bland annat med hänvisning till rikets säkerhet, hetslagen m.m. Om vi ville göra en till så skulle vi kunna det utan att förlora ”our way of living”. Det viktigaste i den här soppan är frågan om makt och hur den kommer till uttryck, i Sverige, Danmark, Syrien och Libanon. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara frågan om bilderna har kränkt muslimer, för kränkta har de varit sedan de gradvis förlorade inflytande i sin egen region efter första världskriget. Bilderna är bara ytterligare en katalysator.

När det blir en fråga om makt så kan man notera flera saker: skribenter som spyr galla över ”halvgalna vildar”, ger uttryck för ett slags maktlöshet (och en synnerligt dålig smak i munnen). Världen har förändrats. Det är inte längre säkert att den starkaste i väst kan hävda sin dominans gentemot länder i syd och öst, ens med vapen (vilket kriget i Irak visar). Vi kan välja att börja slåss på en massa olika fronter, eller att långsamt anpassa oss till situationen och förändra våra samhällen, för oundvikligen, steg för steg kommer dessa länder som vi tidigare alltid lyckats betvinga att stiga in i vår maktsfär, om inte som fullvärdiga medlemmar som utmanare. Sydostasien har redan gjort det, Sydamerika är på gång och för Afrika kommer det att dröja länge än. Det som händer i Mellanöstern är ett slags föraning om deras vilja till insteg och att man inte drar sig för att utmana vår hegemoni. Vi bör agera utifrån dessa förutsättningar, inte genom att lägga oss platta, men inte heller genom att ignorera deras aspirationer på inflytande i världspolitiken.

I mitt tycke är det därför meningslöst att prata om att vi ska bringa demokrati till Mellanösterns teokratier och diktaturer. Det är lika mycket vi som kommer att bringas en ny ordning, som inte nödvändigtvis kommer att se ut som dagens demokrati, något vi redan har börjat med när det gäller lagen om hets mot folkgrupp till exempel. Problemet från vår sida är i mitt tycke att vi i väst inte längre har någon stark, modererande politisk kraft som kan verka i denna spricka mellan dominerande och dominant. Att prata om yttrandefriheten som en absolut entitet och som objektet för den här striden är därför kontraproduktivt eftersom det stoppar varje möjlighet att ta sig an drivkrafterna bakom våldet och därmed en möjlighet att lindra det. Det har inget med ”offermentalitet” eller ”att-tycka-synd-om” att göra.

Jag har avhållit mig från att kommentera såpan med Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer, men nu när saken tagit ytterligare en dramatisk vändning i och med att den Danska och Svenska (och Chilenska) ambassaden stuckits i brand i Syriens huvudstad Damaskus så är det svårt att låta bli. Om man vill kan man läsa ihop upproret i Paris i höstas, händelserna i Holland efter mordet på Theo van Gogh och det som faktiskt redan skett i Sverige, när Mosken i Malmö brandbombades i vintras. Jag fruktar helt enklet en upptrappning också här. Rasisterna bakom Jihad i Malmö njuter förstås i kapp med alla ”nationalister” som gärna skulle gå ut med brandbomber i hand för att bedriva ”heligt krig” för den Svenska sakens skull. Det finns säkert extremister bland muslimer i Sverige som står beredda med egna molotovs till hands. Extremt olyckligt. Ja, jag har förståelse för att muslimer är förbannade och spyfärdiga efter att ha sett omtalade karikatyrerna, precis som Jan Hjärpe, beskriver på SvD – Brännpunkt den 2 februari. Ja, jag är ledsen över att det gått så långt att Danska regeringen mer eller mindre beordrar alla Danskar ut ur mellanöstern.

Många kommer nu helt säkert att försöka fokusera debatten på yttrandefrihetens vara eller icke vara, vilket kommer att bli en icke-debatt med målet att behålla status-quo, och därmed att begränsa medborgarnas frihet snarare än att verkligen utveckla rättsstaten.