Krigskrönikans postning om den Brittisk-Amerikanska kuppen mot den demokratiskt valde Muhammed Mosaddeqs styre i Iran 1953 fick mig att vilja veta mer om vad som egentligen hände (alltid en lika bra känsla), men eftersom jag inte hade tålamod att vänta på boken som Thomas postning handlar om, All the Shah’s Men: An American Coup And The Roots of Middle East Terror, så tog jag i stället en liten vända på nätet och hittade en intervju med dess författare Stephen Kinzer på Democracy Now!s sajt. Inslaget sändes 2003 med anedning av att det hade gått femtio år sedan det första regimskifte som USA genomfört mot en demokratiskt vald regering. Inslaget är cirka en timme långt och innehåller också en gammal BBC-film där några av de som var med när kuppen genomfördes berättar om händelserna. Detta är förvisso säkerligen en lightversion av boken men inte desto mindre intressant för den som vill ha snabba fakta.
RealMedia-fil (256 k stream) >
Länk till artikeln på Democracy Now! >
Tack för tips om bra blogg, Democracy Now.
De länder och årtal som du nämner, Iran, Guatemala, Chile är bra exempel på dålig Amerikansk politik. Ofta har orsaken varit nationalisering av amerikanska företags tillgångar. Politiken som gått ut på att störta befintlig regering och tillsätta en ny odemokratisk förtryckande diktaturregim som inte nationaliserar amerikanska företags tillgångar. Jag menar att det är dålig affär för båda parter på lång sikt. Titta på Iran och vilka problem USA haft med det landet sedan de störtade den demokratisk valde ledaren. Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen, ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem.
Om vi ser USA:s politik mot Europa, så har de haft mycket små och mycket få problem, ett stabilt och demokratisk Europa är Amerikas främsta handelspartner och här finns massor av amerikanska dotterbolag som får agera fritt utan nationaliserings hot. Här fick Amerika bra betalt för sina heroiska insater i krig och uppbyggnad och det var en bra affär för båda parter.
Därför tycker jag det är glädjande att Bush säger att man vill satsa på demokratisering i världen och synnerhet i mellan östern, för att demokrati är det enda som leder till stabilitet, fred, frihet och välstånd på lång sikt, därför är det så viktigt att alla diktaturregimer försvinner. Sedan kan jag som Europe tycka att det är lite för mycket skjuta och bomba samt Eisenhower operationer av typ dagen D över det hela. Kanske kan Europa arbeta som God cop och USA som bad cop i denna process. Samtidigt är det också bråttom eftersom man kan nästan se och höra de daliga avrättmimgarna, tortyren, förtrycket hos dessa vidriga regimer.
Det har aldrig varit krig mellan två demokratiska stater och det har aldrig uppstått svält i en demokratisk stat. Det tycker jag ger hopp för människan.
Något liknande verkar vara på gång i Venzuela, Bolivia, kanske Peru.
Postade mitt svar som ett eget inlägg eftersom det tenderade att bli väldigt långt.
Hej Mr Brown!
Tänk att jag missat detta inlägg. Tjusigt! Man tackar för visat intresse o.s.v.
Top Secret: jag sitter just nu och skriver ett mastodontinlägg med så intressanta kopplingar som Femte Internationalen – exakt så! – och svenska ”vänsterbloggare”. Bl.a. så försöker jag reparera min kroniska tystnad om just den svenska vänstra bloggosfären. Av en för mig totalt outgrundlig anledning så hamnade en blogg med en färg i namnet, inte ens en speciellt upphetsande färg, på den mest framträdande platsen 🙂 Och då hade jag INTE sett detta inlägg!
Det vet väl du bättre än någon annan att den som väntar på en god bok väntar aldrig för länge. Nej, jag har inte glömt. Däremot har du tydligen inte poppat upp din brevlåda tillräckligt. –hehehe–
Medan du läser The Shah – eller du kanske hunnit bli färdig? – så kan du beställa två böcker till, varav den ena med just Stephen Kinzer som medförfattare: ”Bitter Fruit” om den än mer förödande kuppen i just Guatemala 1954 som även dyker upp här. Det är helt uppenbart att kuppen mot Mossadegh gav CIA blodad tand och man fortsätta mot Centralamerika av bara farten. Nåja, USA hade ju ställt till med nog med elände där redan innan -54.
Den andra boken heter ”Silence on the mountain” och det är dels en osannolikt bra läsupplevelse – vilken berättare! – och dels en oerhört gripande redogörelse för de konsekvenser kuppen 1954 fick för folket i Guatemala. Här kan verkligen snacka om framgångsrik terror! ”Silence…” är inte del av en snygg titel utan handlar direkt om den totala tystnad som han mötte när han började åka runt på kaffeplantagerna i ett ganska begränsat område. Ja, trakten ligger också vid foten av ett berg och på dess sluttningar.
Det är en skam att inte Centralamerika har lärt sig judarnas tradition ”Vi glömmer inte” – d.v.s. förintelsen – för då vågar jag inte ens tänka på den vedergällning som skulle kunna drabba USA. Bara i Guatemala: 200000 dödade människor, ofta svårt torterade innan de avrättades. Helt klart och tydligt ett folkmord i den mindre skalan, om man nu ens kan nämna tvåhundratusen i samma mening som ”mindre”. Fy fan!
Författaren till ”Silence ….” heter Daniel Wilkinson och av mycket förståeliga skäl jobbar han visst nuförtiden på Human Rights Watch. Läs!
Ha det gott!
Thomas
PS.
Precis när jag tryckt på Post så såg jag en mening som kan, och naturligtvis kommer att misstolkas om någon av alla mina goda vänner i den svenska högern botaniserar här: ”Det är en skam att inte Centralamerika ..” lärt sig att minnas syftade inte på att denna hågkommelse skulle resultera i en vedergällning mot USA och inte heler är det något jag önskar.
Vedergällning är inte min cup of tea, men nog tycker jag att USA på alla tillgängliga och fredliga sätt skall bli påminda om sitt förflutna i Centralamerika. Och det borde svida rejält på något plan, t.ex. det ekonomiska.
Folket i Guatemala terroriserades och skrämdes till ”glömska” (tystnad), men det är ju inga ursäkter USA har för att man gjort en lysande terrorförnekelse och helt sopat bort t.ex. Guatemala ur sin kollektiva historieskrivning. Den självvalda glömskans hemvist, detta USA.
DS dvs thomas
Tack för tipset om Bitter Fruit, Thomas! Skall låta den förgylla min brevlåda omgående. Har försökt att sätta mig in lite mer i fallet med Guatemala under hösten, men jag tror att ditt tips är den info jag behöver. Guatemala är verkligen en braskande skamfläck på västs moraliska anseende som folk borde veta mer om.
Om du vill vara riktigt grundlig så kan jag tipsa om att dessa båda böcker faktiskt visade sig komplettera varandra nästan helt perfekt. Bitter Fruit (som jag ännu inte läst färdigt och borde ha börjat med om jag fattat) tar upp kuppen och alla omständigheter innan och under kuppen (vilket är så långt kag kommit nu) medan ”Silence on the Mountain” med smärtsam tydlighet visar hur det gick för människor under åren efter kuppen.
Det är en riktigt uppbyggelseroman där man får följa författarens första trevande steg som någon slags stipendiat från Harvard för att forska i kaffeplantagernas historia och hur han omgående märker att det är totalt omöjligt att få folk att berätta om NÅGOT som hände åren innan, under och efter kuppen.
”Nej, här hände inget speciellt. Nej. här hade vi inga fackföreningar. Nej, det förekom aldrig några strider mellan gerillan och militären i närheten”. Inget, inget av detta finns öppet. Han tror inte att man ens pratar mycket om denna tid inbördes utan främlingar närvaranda.
Efter vad som känns som en oändlighet får han till slut fatt på någon person som kan tipsa om någon som möjligtvis ”har något att berätta” – d.v.s. vågar berätta! – om den här tiden. Och fram till när han med stor möda lyckas få ett antal ”överlevande” att berätta om detta fasansfulla förflutna inför en sanningskommission. Mycket gripande!
Det var främst att regeringen ”konfiskerade” mark från kaffeplantagen och fruktodlarna som det blev ”nödvändigt” för USA att stoppa denna Kommunism. D.v.s. konfiskationen innebar att man köpte obrukad jord till marknadspriser och lånade ut den till främst fattiga lantarbetare som på sikt dock skulle betala tillbaka vad det kostat staten, om jag inte minns alldeles fel.
En tragikomisk detalj var att just United Fruits totalt nedvärderade sin mark för att slippa betala skatt och det straffade sig naturligtvis när staten köpte marken för detta deklarade värde. Jag har inte läst allt om United ännu, men jag tror att man överskattar företagets roll i att konspirera för kuppen. Det verkar vara som att själva jordreformen var den stora nageln i ögat på USA; oavsett vem den ”drabbade”.
Adam Curtis (mer här) har en intressant ”take” på detta med jordreformen och det var att United Fruit anlitade pr-gurun Edward Bernays (Freuds syskonbarn) att lobba i Washington för en invasion och att Bernays ville trycka på det här med kommunisthotet. Hur mycket det sedan spelade in är en annan sak.
Ja, poängen är ju att det var självklart för United Fruits att gå till CIA och mer eller mindre kräva att man störtade regimen där. Därom råder ingen tvekan. Det finns mycket intressant om UF i Bitter Fruit, inte minst om en av ägarna som skulle kunna ses som en mycket spännande person, d.v.s. om man kunde acceptera hans självklara och ohämmande kapitalistiska attityd. Han var också en naturbevgåvning när det gällde bananodling, så han var ju också en ytterst kompetent företagsledare. Jag har inte boken där jag sitter och skriver så jag minns inte vad han hette. Om jag inte minns fel så var det i alla fall han personligen som kontaktade CIA och pushade för Reform 🙂
Tack för påminnelsen om Adam Curits. Jag kollade när du postade detta, men tyckte att 4 x 170 meg var ett litet för häftigt download just då. Nu tuggar sig den första filen sakta ner över 0.5-bredbandet.
Jag har kastat in handsken när det gällde mitt inlägg om vänsterbloggar och annat smått och gott. Det var ju förödande för min redan obefintliga disciplin att börja läsa massa intressanta saker och dessutom börja skriva kommentarer. Får avsluta detta i morgon bitti.
Jag slänger istället ut en snutt om tomtarna på Timbro som fortfarande är vakna och hälsar på krönikan. Någon klickade just på kategorierna Billy McCormac och NMI. Det är ju det jag säger: eftersom nu högerradikalerna har hållit vänstern sysselsatt med en massa meningslös skit så får vi ”lefties” ju ge igen så att även Timbro får slita hund. Voff!
God natt!
Suck! Tänk att jag aldrig kan hålla min Big Mouth Shut. Jag läste en skvätt till i Bitter Fruit och det verkar definitiv som om United Fruit hade ett mer avgörande inflytande än vad jag visste. Det är väldigt länge sedan jag läste något fristående material om Guatemala och i ”Silence …” förs UF inte alls fram i någon större utrsträckning. Där handlar det nästan enbart om ägarna av de stora kaffeplantagen. Visst, den boken är ju begränsad till ett direkt avgränsat område i landet där det enda som finns är just kaffe, kaffe ….
Ha en god dag