Jag har alltid tyckt att Prof. Bo Rothstein varit ganska svår att få grepp om, och jag verkar inte vara ensam. Många har svårt att förstå om karln menar allvar med sina märkliga utspel. Rothstein tycks väcka mest uppseende när han ger sig in på familjefrågorna och han verkar ha en skarp udd riktad mot genusforskare och femnistiska politiker. Nu senast tycks det som om han går till försvar för uppfattningen inom femnistkretsar att äktenskapet är en del av en patriarkal struktur som man borde göra sig av med. Tidigare kom han till slutsatsen att bigami borde erkännas i äktenskapsbalken om man ändå godkände vigslar mellan homosexuella (kan man inte komma på något bättre ord än homo-vigslar eller samkönade äktenskap?). Ironi eller inte, jag uppskattar debattörer som ställer begreppen på ända.
Inspirerad av Herr Rothstein (jag vill på intet sätt annars jämföra mig med den store statsvetaren med flurhåret) vill jag nu påstå att äktenskapet som institution torde vara det kollektiva ägandets success-story, i alla fall som äktenskapsbalken ser ut i Sverige i dag. Faktum är att äktenskapet som ägandeform kan liknas vid kommunism eller andra socialistiska praktiker. Nu är jag ingen jurist (och inte heller varken gift eller skild) så eventuella experter på området får gärna rätta mig, men är det ändå inte så att när ett par ingår äktenskap så delar de lyckliga tu solidariskt och frivilligt på alla sina tillgångar? Och är det inte så att när samma par skiljer sig så delar de på sina gemensamma tillgångar i två lika delar? Och är det inte så att detta samgående vi kallar äktenskap sker utan tvång? (för den ouppmärksamme läsaren vill jag återigen påpeka att jag pratar om svenska förhållanden)
Det kanske inte är så anmärkningsvärt när två personer med liknande ekonomiska förhållanden gifter sig, men låt oss ta riddaren som fick prinsessan och halva kungariket som ett mer drastiskt exempel. Vad i helskotta fick prinsessan att frivilligt ge den betydligt mindre bemedlade riddaren rätt till halva kungariket? Inte kan det ha varit en kapitalistisk logik i alla fall. Enligt den kapitalistiska logiken hade kungarikets aktier i ett slag befunnit sig i fritt fall på monark-börsen så fort de (unga) tu tillkännagivit förlovningen med hotande konkurs för kungariket som följd. Enligt den kapitalistiska logiken hade prinsen fått ”jobba upp sig” i kungariket innan det var tal om något samgående. Enligt den kapitalistiska logiken hade den nyblivne prinsen bara fått rösträtt i förhållande till investerat kapital och därmed alltid fått vika sig på hushållsstämmorna. Kanske hade han fått ingå i ett konsortium med andra prinsar som tillsammans kunde uppnå lönsamhet i paritet med monark-marknadens krav. I värsta fall hade han direkt sålts ut, plundrats på sina tillgångar eller använts för pengatvätt eller som skalbolag. I bästa fall hade han setts som ett kreativt sidoprojekt som skulle kunna rationaliseras bort i dåliga tider. Men nej: riddaren fick prinsessan och halva kungariket helt i enlighet med kommunitära ideal.
Vad är sagans sens moral? Kollektivt ägande behöver inte på något sätt leda till våld och förtryck om det är initierat på frivillig basis och med ömsesidig respekt som ledstjärna. Om man vill peka på att ekonomisk kollektivism fungerar i praktiken så är det äktenskapet man bör ta som exempel. Sedan att äktenskapsförord och andra överenskommelser tillför mer av kapitalismens praktiker i äktenskapet är en annan historia.
Andra bloggar om: politik, kapitalism, kommunism, ideologier, ekonomi, äktenskap, rothstein
hmmm…intressant
Det var en festlig historia, eller liknelse :-). Den får mig att tänka på det amerikanska programmet ”God Morgon Världen” som sändes i USA, tror det var i början av 80-talet, och från olika länder. Så var det Sveriges tur en hel vecka, och programmen sändes förstås i svensk TV också.
De amerikanska reportrarna beskrev Sverige som himmelriket på jorden, men vana som de var vid skattegnöl, och indoktrinerade som de dessutom var i att de stackars svenskarna knappt fick kvar till mat efter att de betalat sina skatter (ja eftersom vi hade kommunism här), kämpade de som slavar för att få de intevjuade svenskarna att klaga på skatterna. De lyckades inte få en enda, av alla dem de intervjuade under en hel veckas återkommande program, att gnälla och klaga på våra svenska skatter, och då betalade vi mer skatt, procentuellt sett, då än vi gör idag.
Journalisterna skakade ibland på huvudena och trodde knappast vad de hörde 🙂
Kul liknelse, den gillar jag. Visst kan nya tankebanor hitta de mest lustiga vägar?
Du har givetvis rätt i din fundering.
Rolig & tänkvärd text.
Tycker också herr Rothstein är en lustig filur. Ibland är han skitbra – ibland bara allmänt manligprofessorschauvinistisk. I det här fallet misstänker jag egentligen det senare. Vad han säger är på ett plan att ”ni får skylla er själva flickor – det är ert eget fel att ni förtrycks, ni väljer ju bara äldre män med makt som partners era små spånhuvuden”.
Charlotte, jag tror som du att han egentligen är ganska kritisk mot t.ex. Fi, men maskerar det med en subtil ironi som man inte är van vid att läsa på debatt- och ledarsidorna. Möjligen kan det vara så att han är genuint intresserad av genusfrågor men inte vet hur han skall föra sig i debatten.
🙂
Lysande! Och du stärker mig i min tes:
Jag undrar, på vilka grunder kan man egentligen hävda att det individuella ägandet är orsak till allt gott här i världen, när ett sant individuellt ägande genom historien utan ett enda jäkla undantag har varit förbehållet maktgalna despoter?
Kerstin..nå jag ser det inte bara som en liknelse: svenska äktenskap är ren och skär kommunism på mikronivå fast utan hammare och skära. det konstiga är att borgerligheten omhuldar äktenskapet medan vänstern fnyser åt det när det borde vara tvärtom. de partier som står för kapitalism borde egentligen förespråka mer handelsvänliga äktenskapsmodeller av typen arrangerade giftermål (som man ju hade här också förr i världen). vänstern borde ta äktenskapet som modell för sin argumentation för fördelningspolitik. det är uppochnedvända världen.
Marcus…vore intressant att höra dig utveckla din tes. vi hade ju en kort diskussion hos dig om det här härmosistens.
Du får ta min lovsång till äktenskapet med en nypa salt, clk. Jag har aldrig varit gift och tänker inte ge mig in på sådana kommunistiska äventyr i framtiden heller. Jag räknar mig ju trots allt till de frihetliga socialisternas skara (eller nåt åt det hållet). Frågan är bara om t.ex. filippa och fredrik reinfeldt vet att dom är kommunister? Det skulle vara något för skandalpressen att bita i! Är Johan Norberg gift? I så fall skulle det vara ett stort skämt.
Skämt åsido: det finns helt klart en anledning till varför äktenskapsbalken ser ut som den gör, och den anledningen stavas trygghet (framför allt för kvinnan). Och i det ljuset kan man också göra ytterligare en analogi med socialism: delade tillgångar skapar möjligheter och trygghet för de mindre bemedlade. Jag tycker faktiskt inte att det har så mycket att göra med om individualismen är objektiv eller inte. Jag skulle kunna medge att individen är en objektiv realitet (ja, jag ”erkänner” individualismen, något annat vore befängt) och samtidigt förespråka kollektiva strukturer just för att optimera individers frihet.
Exemplet med Bradshaw är intressant. Jag kommer att tänka på Hardt/Negris användande av termen biopolitisk makt som ett uttryck för hur just kroppen är föremål för maktens kontrollmekansimer.
Jag är lite förvånad över dessa utbrott av reaktionära försvarstal för äktenskapet. Inte för att jag någonsin trott något annat än att det heterosexuella äktenskapet har de kvalitet som Mr Brown beskriver, men socialister har länge varit överens med liberaler om att äktenskapets kollektiva ägandet drabbats kvinnor missgynnat kvinnor och att vägen ut ur denna underordning går via egen ekonomi. Men nu kan jag konstatera att somliga övergett denna tanke och ansluter sig till idéer som vi normalt bara hör från klassiskt konservativa och kristen höger.
Marcus är som så ofta helt förryckt i sina teser. Att det att ”individuella ägandet är orsak till allt gott här i världen” har nog ingen hävdat, så det skjuter lite över mål. Och påståendet att ”individuellt ägande genom historien utan ett enda jäkla undantag har varit förbehållet maktgalna despoter” är så absurt att det liksom blir svårt att ta seriöst. Sanningen är ju att allt förtryck börjar och slutar med att man inte respekterar det individuella ägandet.
Det enklaste vore naturligtvis att ta upp Stalin, Castro, Pol Pot och alla andra kommunister som trampat på allt vad individuellt ägande är, men det känns tjatigt. Dessutom reagerar numera alla socialister som våta kor mot den typen av argument. Istället tänker jag nämna en man som heter David Bradshaw. Han är en av den kristna högerns främst nutida filosofer i USA. Jag höll nyligen en föreläsning om honom och hans argument mot fri abort och homosexualitet. Liksom Mr Brown så gillar Bradshaw äktenskapet med samma intensitet som han ogillar individualismen. Men hans exempel är tydligare. Bradshaw menar att människans kropp inte är hennes egendom utan samhällets. Att stifta lagar som förbjuder preventivmedel, sex utanför äktenskapet, information om abort och homosexuella relationer är helt OK eftersom kroppar, samtal och relationer inte ägs av individerna som berörs utan av samhällskollektivet. Det enda som skiljer Bradshaw från en socialist som förnekar individualismen är uppfattningen om vad samhällskollektivet ska tycka och varför. De flesta socialister skulle nog inte göra de prioriteringar som Bradshaw gör, men intressant är att det i fundamentet inte finns några skillnader; synen på individ och ägande är identiskt.
Jag gissar att Mr Brown och Marcus invändningar kommer att bli något i stil med att kroppen och det mest intima inte ingår i det kollektiva ägandet. Men om de drar en gräns här så erkänner de individualismen. Att det blir så knasigt beror naturligtvis på att individualismen är ofrånkomlig eftersom den är objekt sann på samma sätt som materiens uppbyggnad av atomer är det. Om kollektivt ägande vore så överlägset skulle det inte finnas någon anledning att begränsa det.
Jag vet inte om jag måste påpeka detta på allvar eller inte: att feminister är skeptiska till ”äktenskapskommunismen” handlar förstås om att man som kvinna riskerar finna sig i en outhärdligt missgynnad position om äktenskapet skulle ta slut & den varma tryggheten splittras mot iskanterna därute i yttervärlden. Det är risken att hamna i beroendeställning gentemot en bättre bemedlad man som är skräcken.
Själv gillar jag att vara gift. Men ännu gladare vore jag om det inte funnes en så stark kontrast mellan ”värmen härinne” & ”kylan därute”.
Vad är det för pseudodiskussioner som förs här?
Det finns viktigare saker att skriva om och diskutera!
Om en blind leder andra blinda så…
förstår vi alla vad resultatet blir…
så dags att öppna ögonen!!!
1. The contemporary context
The World is at the crossroads of the most serious crisis in modern history. The US has embarked on a military adventure, ”a long war”, which threatens the future of humanity.
At no point since the first atomic bomb was dropped on Hiroshima on August 6th, 1945, has humanity been closer to the unthinkable, a nuclear holocaust which could potentially spread, in terms of radioactive fallout, over a large part of the Middle East.
There is mounting evidence that the Bush Administration, in liaison with Israel and NATO, is planning the launching of a nuclear war against Iran, ironically, in retaliation for Tehran’s nonexistent nuclear weapons program. The US-Israeli military operation is said to be in ”an advanced state of readiness”.
If such a plan were to be launched, the war would escalate and eventually engulf the entire Middle-East Central Asian region.
The war could extend beyond the region, as some analysts have suggested, ultimately leading us into a World War III scenario.
Kerstin:
Eftersom jag sett att du skrivit om detta förut så gjorde lite faktakoll och fann lite intressanta saker om både det amerikanska morgonprogrammet och de svenska skattetrycket. Förlåt om jag förstår ett skönt minne.
Aqurette:
Hur skulle det vara om du lade av med den otrevliga vanan att angripa och kritisera andra bloggare på din hemsida, där de kritiserade inte kan besvara kritiken. Jag anser att detta förfarande är otroligt fegt!
Du skickar ut en massa påståenden om exempelvis mig på nätet, på engelska, och genom att du inte har svarsfunktion så finns det ingen möjlighet att försvara sig inför dina eventuellt engelsktalande läsare.
Du tar priset vad gäller att vara ynklig och ojuste! Men det är kanske liberalt?
Aqurette:
Så har jag då gjort lite undersökning m.a.a din hemsida och de påståenden du gör där. Nu är det kväll och lite svårt att få tag i rätt människor för att kontrollera en del av dina påståenden. Men jag har i alla fall funnit denna sida där jag kan läsa följande om ett program ”Good Morning America” som sändes – igen, 1997:
Förra gången var i maj 1988 då man sände från en scen på Skeppsholmen två timmar om dagen, fem dagar i rad
Nyhetsteamet är samma som sist – superstjärnorna Charles Gibson, Joan Lunden och Spencer Christian. Produktionsapparaten kring dem är gigantisk. Poliseskort behövs för förflyttningarna inom Stockholm.
Så jag missminde mig inte om årtionde. Programmet 1997 såg jag däremot inte, men jag följde all fem dagarna 1988. Kontroll av resten av dina påståenden pågår, och jag hoppas få svar vad gäller dem under morgondagen.
Vill du vara så snäll att rätta till ditt påstående om att jag missminde mig om årtionde, på din hemsida!
Slutligen MR Brown, ber jag om ursäkt för att jag tar upp plats på din blogg med sådant som borde avhandlas på Aqurettes konto.
CLK: Att du uppfattar mig som förryckt verkar utgå ifrån din oerhört ytliga uppfattning av vad individualism är. Det är på tiden att du lägger fram hur du själv egentligen definierar ”individualism”.
Jag menar, man kan spåra i dina kommentarer, här och annorstädes, att du mer eller mindre gör individualism till synonym med uppfattningen att individen är den enda objektiva enheten hos människan. Jag vill påstå att det går alldeles utmärkt att rentav vara kollektivist och dela en sådan uppfattning. Du gör det alldeles för lätt för dig om du tror att en ärkekonservativ kollektivist exempelvis måste bevisa något slags kollektivt medvetande, eller vad du nu kan tro, för att försvara sin ståndpunkt.
En mer central fråga än individens objektiva existens är nämligen vad denna individ består av, vad det icke-objektiva hos människan består av, och hur vi värderar dessa två sidor av att vara människa. Men inte ens den värderingen avgör om vi blir individualister, realtivister eller kollektivister i slutänden – bara benägenheten att ”trilla ner” i respektive fålla.
När vi avgjort den frågan ska det nämligen först leda till moraliska slutsatser. Om man anser att moral bör utformas enbart med hänsyn till det objektiva i individens existens är man individualist. Om man anser att moral är en fråga om samhällsutveckling, där människans icke-absoluta substans bör underkasta sig ett normsystem, då är man kollektivist. Jag är relativist, och hävdar att det är omöjligt att hitta en objektiv norm som det är moraliskt att genomdriva gentemot människan, vare sig man söker hos individen eller kollektivet.
Förstår du vad jag undrar efter?
Och som en not till det nya blogger – det är oerhört irriterande att man måste logga in flera gånger innan kommentaren så att säga ”tar”. Dessutom verkar det inte längre gå att åstadkomma blankrader. Med mera. 🙁
Kerstin, jag har inget emot att diskussionen förs här. be my guest 😉
Jag har också frågat Aqurette varför han inte har kommentarsfunktion på sin blogg.
Marcus…jag frågade mig i en tidigare postning om inte den typen av argumentation som clk använder egentligen leder till en form av ”mild” solipsism.
Om ens egen individ är det enda man kan säga något om rent objektivt och om man ifrågasätter att det överhuvudtaget går att göra ett påstående om något som ligger utanför individen, så är steget inte långt till att börja ifrågasätta om den ”utomsjälvsliga” världen ens existerar. Det gör diskussionen paradoxal.
Kerstin:
Personangrepp i blogginlägg är inget du är främmande för, så snyfta lagom. Notera gärna att jag inte länkar eller skriver ditt namn, så ingen av mina läsare utomlands har en susning om vem jag syftar på. Jag tyckte bara det var intressant att bakgrunden inte var den du angav. Det som gjorde min konfunderad var att du på fullt allvar menade att det på 80-talet inte gick att få tag på en enda svensk som var emot ett skattetryck på närmare 60%. Om året var 1988 blir det på sätt och viss ännu intressantare eftersom svenskarna tre år senare valde en ny regering med tydliga skattesänkarambitioner. Nog borde det amerikanske TV-teamat kunnat hitta någon kritiker 1988.
Nåväl. Du liksom alla andra jag ”attackerar” har möjlighet att replikera. Om du vill så skicka gärna en replik som jag kan lägga ut på bloggen. Vi kan ju ta det så istället för att ta utrymme i denna diskussionstråd.
Marcus:
Jag återkommer om individualismen. Men ja, du har delvis rätt i din kritik. Jag har nog varit otydlig.
Ägandefrågan: Om staten kan besluta om beskattning och staten är demokratiskt vald, så kan man fråga huruvida ägandet är individuellt, eller blott till 100 minus skattesatsen procent ett privilegium, som utdelas av ett kollektiv till enskilda av dess medlemmar. Annorlunda uttryckt: Ägandet ligger i en demokrati hos kollektivet så länge den demokratiska staten har möjlighet till beskattning av egendom.
Frågeställningen är relevant oavsett om man anser att det finns en individuell rätt att äga eller inte. Det är väl för övrigt ur denna problematik som slagordet ”skatt är stöld” är formulerad.
Mitt påstående att individuellt ägande genom (i alla fall den moderna) historien har varit förbehållen maktfullkomliga diktatorer är då inte så befängt som CLK upplever det. Om en ensam person besitter makten att beskatta (eller helt konfiskera) egendom så är ägandet individuellt, kopplat till denna enskilda person. Finns det något annat exempel på individuellt ägande? (Förutom kalsonger, brevpressar och köksluckor som vi kan köpa för beskattade medel).
Nu har jag kollat runt, bl.a. varit i kontakt med Svt, där man kunde informera om att programmet ”Good Morning America” sändes dels 1988, dels 1997. Och som sagt, det var det första jag skrev om. Jag missminde mig på minst tre år (med början av 80-talet avsåg jag någon av de första fem åren). På Svt kunde, eller ville man inte tala om om dina påståenden om att alltihop var riggat av regeringen, så den fråga har jag inte fått svar på.
Vad så gäller viljan att betala skatt, så har den säkert minskat sedan åttiotalet, vilket inte är så underligt med tanke på den enorma propaganda för skattegnöl som Timbrokonglomeratet har ägnat sig åt, och pumpat in miljoner och åter miiljoner i.
Men naturligtvis fanns det skattegnölare även under 80-talet, och då som nu var det framför allt de rikaste (och de mest lurade) som gnällde mest. Men den svenska, eller ska vi kanske skriva den ”skandinaviska” välfärdsmodellen, som bygger på en solidarisk finansiering av de sociala trygghetsförsäkringarna, samt på en stor offentlig sektor, har haft ett mycket starkt stöd i befolkningen. T.o.m folkpartiet var en gång försvarare av denna, och av höga skatter. (Se ex. Välfrädsstatens vägval och villkor, 1993, av Sture Nordh och dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg, ).
Så även om programmet 1988 var riggat (vilket jag tycker är dystert om det var) så är det lika förtvivlat så att folk i allmänhet inte gnällde så mycket om skatter då som allt fler gör idag. Det fanns fler människor då som kunde jämföra levnadsstandard och grad av personlig frihet före och efter utbyggnaden av välfärden.
Sedan skrev du inte ut mitt namn, eller namnet på min blogg i just det här inlägget, men det har du, om jag inte missminner mig, gjort i tidigare skriverier på din hemsida.
Dessutom bör du nog skriva en mer balanserad engelska. Ordet ”dispise” (förakta), som du använder är ett mycket starkt ord på engelska, och det brukar oftast inte användas på det sättet i seriösa diskussioner. Man brukar uttrycka sig lite mer civiliserat än så (fast den kristna amerikanska högern brukar förstås uttrycka sig otroligt ociviliserat).
Inte nog med det, du påstår i samma andetag att jag hyser just denna åsikt/känsla om/gentmot dig – en halmgubbe igen. Jag håller inte med dig om dina politiska åsikter, jag anser att du ofta resonerar naivt och jag anser att du är feg som inte har kommentarer på din, ja hemsida, för en blogg är det ju inte. Men det innebär inte att jag ”dispise” (föraktar) dig.
Kerstin:
Jag pratade med ABC och det var de som berättade att deras utlandssändningar av ”Good Morning America” alltid finansieras av sponsorer. När jag frågade vem som betalat för den svenska sändning så fick jag veta att det var turistrådet och utrikesdepartementet samt att de fått särskilt stöd av regeringen i form av den lista jag skrev om. När jag senare pratade med SVT så kunde först inte programinformationen bekräfta uppgifterna, men efter ett par påringningar fick jag dem bekräftade.
Det gällde alltså sändningen 1997. Det stämmer säkert att de sände också 1988, men eftersom jag frågade efter information om en påstådd sändning på 1980-talet och de svarade med uppgifter om sändningen 1997 antog jag att du hade tagit fel på ett decennium. Det i sin tur betyder ju att omständigheterna runt den första omgången ”Good Morning America” är okända för mig. Jag tycker ändå det verkar märkligt om reportrarna inte lyckats hitta någon kritik mot svenska skattesystemet. I synnerhet som SAF bedrev en mycket aktiv kampanjverksamhet på den tiden.
Jo, jag har skrivit ditt namn på min blogg någon gång. Men det var ett tag sedan. Jag tycker det är befogat om man bemöter någons påstående eller kritik. Det blir obegripligt för läsarna annars. I just det här fallet var det inte så relevant. Det intressanta var just när och under vilka omständigheter det amerikanska programmet sändes.
Ja, ”dispise” är ett mycket starkt ord och det var medvetet. Notera att det gällde din syn på politik och inte dig som person. Huruvida det är ”seriöst” eller inte bryr jag mig inte så mycket om. Sedan vet jag inte vilka avsikter du har när du bloggar, men jag är inte ensam om att tycka att du mycket ofta är överdrivet oförskämd. Jag ser dig lite som en svensk vänsterkopia av Ann Coulter eller Michelle Malkin – och detta säger jag med respekt. Utan din hänsynslöshet vore din blogg inte så kul att läsa. Men priset är nog att du får räkna med en del hårda ord tillbaka.
Marcus:
Du har naturligtvis rätt i att staten kränker människors individuella äganderätt när den tvingar medborgarna att betala skatt. Det gäller oavsett staten är demokratisk eller ej. En avgörande skillnad är dock att den demokratiska staten åtminstone erkänner individualismen även om den inte respekterar den fullt ut.
Du har däremot fel när du tänker dig att en ensam diktator kan beslagta medborgarnas egendom i enlighet med idén om individuellt ägande. I det fallet är ju individualismen inte erkänd alls. Att en person förtrycker andra som han behagar innebär ju de facto att han skiter i individualismen som bärande, universialiserad princip.
I det demokratiska samhället gäller åtminstone detta; även då det innebär att en majoritet utövar tvång så förutsätter systemet att alla tillerkänns lika behandling. Men demokratin är inte ett idealt styrelseskick. Bäst är alltid frivilliga överenskommelser byggda på konsensus.
CLK: Men nu blandar du åter ihop begreppen individuell och individualistisk, ägande och äganderätt, etc. Ett individuellt ägande kan finnas utan att man erkänner alla individer (samma) rätt att äga. Men eftersom ingen av oss förespråkar något sådant är detta inte intressant egentligen, utan mer tämligen meningslösa filosofiska hårklyverier, så vi behöver inte fortsätta diskussionen på just den punkten. 🙂
Däremot skiljer vi oss i det att jag inte erkänner individer någon rätt att äga, innan de har fått en sådan rätt tilldelad sig via en demokratisk process. Det tål att diskuteras mer, men det hör kanske inte hemma i den här tråden…
Marcus:
Nja, den här tråder har nog redan spårat ur…
Jag har svårt att ens tänka mig ett system som innebär att det som människors skapar inte tillhör dem förrän majoriteten erkänt dem det ägandet. Varför ska någon skapa något nytt om han saknar rätten att äga sin skapelse? Det är detta mycket konkreta problem i idén om det kollektiva ägandet som är orsaken till de flesta u-länders fattigdom.
För att återknyta till ursprungsdiskussionen så fungerar det moderna jämställda äktenskapets kollektiva ägande därför att det är frivilligt och bygger på ett kontrakt. Mr Brown skulle lika gärna kunnat ta de amerikanska företagens ”partnership”-ägande som exempel på fungerande kollektivt ägande. I båda fallen vilar kollektivismen på ett erkännande av alla inblandades individuella äganderätt.
Du skriver att du ”inte erkänner individer någon rätt att äga, innan de har fått en sådan rätt tilldelad sig via en demokratisk process”. Kruxet är väl att man inte kan skapa en verkligt demokratisk process om man inte erkänner det individuella ägandet.
Som du sa har du ingen kunskap om juridiken på området. Inom äktenskapet så svara var och en för sig för sina egna skulder och har sina egna tillgångar. Det finns inget solidariskt betalningsansvar för sin makes skulder. Däremot så brukar ju de flesta finna det angeläget att av utomrättsliga skäl hjälpa sin make eller maka med skulderna. Men det är inget som lagen föreskriver.
Vidare så finns ju möjligheten att upprätta äktenskapsförord både före och under ett äktenskap ifråga om bohagets fördelning om man händelsevis skulle skiljas. Detta är inte så vanligt och då nyttjas istället de dispositiva lagregler som lagstiftaren uppställt som ger den fördelning du talar om.
Sedan om din sagas sensmoral. I verkligheten så gifte sig ju aldrig prinsessor med urfattiga riddare. Prinsessor brukade väl istället ingå resonemangsäktenskap i syfte att knyta släktband mellan olika maktdynastier och hade som främsta plikt att framföda arvingar.
Den svenska adeln utgjordes till en början av storbönder som befriades från skatt (de kallades frälsemän då de var frälsta från skatt) mot att de ställde upp som beridna och bepansrade riddare.
Den svenska högadeln växte sedan fram genom en lång serie av resonemangsäktenskap mellan särskilt ivriga godssamlare som på så sätt byggde väldigare förmögenheter och mäktigare allianser än övrig adel. Gustav Vasa var exempelvis sprungen ur en sådan ivrigt godssamlande ätt som länge spelat en avgörande politiska roll i Sverige.
clk och anonym,
visst skulle jag ha kunnat tagit ett annat exempel på kollektivt ägande, men just äktenskapet är intressant därför att det är ett så ”intimt” exempel och därför att uppdelningen av tillgångar efter en skilsmässa är i någon mån ”solidarisk”.
min poäng är att diskussionen om äganderätt och kollektivt resp. individuellt ägande är mycket mer komplex än vad (den ofta svartvita) debatten brukar ge för handen (kollektivt ägande = socialism, individuellt ägande = liberalism)
när det gäller individuellt och kollektivt ägande kontra frihet så är bilden knappast heller svartvit. CLK frågar: ”Varför ska någon skapa något nytt om han saknar rätten att äga sin skapelse?” Ett svar är nödtvång. ta till exempel de omtalade kooperativa fabrikerna i argentina som arbetarna tog över fabrikerna när ägarna flydde ansvaret. den kooperativa ägandeformen var det enda realistiska sättet att behålla jobben. ett annat exempel är hela open source-rörelsen. wikipedia ansågs i en undersökning nyligen vara ett av internets starkaste varumärken. kooperativa strukturer kan m.a.o vara extremt kreativa just därför att de är kooperativa.
Mr Brown: ”Nödtvång” är ju också just det som alltid motiverat arbetaren att lägga sin skaparenergi på produktion åt andra. Det är ju inget nytt om man säger så.
Men det är intressant också det andra som du säger. Jag har själv funderat i liknande banor tidigare: Tendensen är att ju mer kunskapsberoende produktionen är – och därmed mer individberoende – desto mindre individuellt blir ägandet. Detta är en strukturell fråga som pekar rakt in i hjärtat av mitt resonemang i stort. Det materiella är något som verkligen går att avgränsa ”objektivt”, bygga (allt annat än objektiv) rationalitet omkring och sålunda koppla till en annan avgränsad enhet – individen. Hur göra samma sak med kunskap? Var går den objektiva gränsen mellan den kunskap du förmedlar till mig och den jag själv ”hittar på”?
Det är av exakt den här anledningen som vi kan tala om en glokaliseringsrörelse. Kapitalets (ägandets) allt vidare maktcirklar i formen av multinationella företag är bara en kvarleva från kolonialismens dagar (du kan ju din Wallerstein, inte sant?). Globaliseringens verkliga ansikte är ju utökade nätverk, snarare än allt större företag med centrerad ägandemakt. Allt fler och allt mindre kan agera globalt – det är (den nuvarande) globaliseringen i ett nötskal.
Allt hänger ihop med informationsteknologin och information som bas i produktionen, istället för det materiella. Därför är globaliseringen socialistisk! (För att utropa ännu ett hårddraget slagord som CLK kan få reta upp sig på… 😉
Jag tycker att du sammanfattar det strålande. Vad jag skulle vilja tillägga är att det ju som bekant pågår en massa strider kring kunskapsbaserad produktion. Piraterna vs musik- och filmindustrin är kanske den mest uppmärksammade, men långt ifrån den enda. ”immaterialrätt är framtiden”, som min juridikstuderande väninna uttryckte det.
Jag tror att vi kan förvänta oss att företagen i framtiden kommer att inrikta sig på att skapa en kraftfull kontrollapparat king kunskapsproduktion, men frågan är om de kommer att lyckas utan att skapa totalitära strukturer.
Är globaliseringen socialistisk? Nåja…vi får väl höra vad clk säger. kanske kan man säga att globaliseringen främjar socialism? att socialistiska rörelser tagit till sig dess möjligheter är uppenbart.
Hela min slagordsproduktion går ju mer ut på att reta CLK än att formulera sanningar, så dina korrigeringar är på sin plats. Globaliseringen är en socialistisk möjlighet, så kan man kanske uttrycka det istället.
Visst finns det starka krafter som vill kapitalisera kunskap, men frågan är som sagt om det kommer att lyckas. Däromkring står och kommer att stå flera strider.
Marcus:
Globaliseringen är inte socialistisk. Däremot har den globala kapitalismen lyckats bättre med det som socialistiska system alltid lovat men aldrig levt upp till. Fattigdomen minskar och arbetarna får det bättre.
Hmmm… Ärligt talat, CLK: Med tanke på att hela diskussionen ovan har gått ut på 1) att individuellt ägande aldrig har varit en allmänt genomförd rättighet, och 2) att globaliseringen är ännu en motrörelse mot det centraliserade ägandet, så känns den kommentaren som rena goddag-yxskaft. Känner du inte att du borde argumentera mot det ovanstående, innan du gör ett sådant påstående? Annars hamnar du ju automatiskt i ”allt som är bra är per definition kapitalism/individualism/liberalism för att jag säger det”-fållan – det vill säga att kapitalism mycket väl kan vara något annat än individuellt och centraliserat ägande bara det är bra…
Jag tror egentligen att du har rätt mycket att säga, det är bara det att du aldrig säger det. Som i fallet med individualism här tidigare. Det börjar bli frustrerande. Skjut om du har läge – dribbla inte ned till hörnflaggan!