Magnus Linton försöker i senaste numret av Arena att sammanfatta det grundläggande systemskifte som latinamerika genomgått på bara några år. I land efter land har makten på demokratisk väg tagits över av vänsterinriktade partier och presidenter. I Bolivia har indianbefolkningen i Evo Morales för första gången fått en ”egen” president. När jag läser Lintons artikel slår det mig att systemskiftet egentligen är så anmärkningsvärt att det borde kunna jämföras med vad berlinmurens fall var för Europa 1989. En kontinent har befriats från tyrraniets ok, skulle man kunna säga om man vill uttrycka sig lite dramatiskt. Det är trots allt bara trettio år sedan som i princip alla latinamerikas nationer styrdes av despoter, diktatorer och militärjuntor med ekonomiskt och militärt stöd från USA. Det är bara tio år sedan IMF’s och Världsbankens vanvettiga politik fick Mexikos ekonomi att braka ihop och initiera en våldsam ekonomisk kris som kulminerade i de Argentinska upploppen år 2000.
Kort sagt: latinamerika har efter hundra blodiga år äntligen verkat ha nått fram till stabilitet, demokrati och ekonomisk återhämtning. Frågan jag vill ställa är om vi har något att lära från det latinamerikanska exemplet också när det gäller en region som mellanöstern? Om det nu är så att vi verkligen vill stödja en demokratisering av repressiva regimer, och inte bara tillsätta handelsvilliga ”puppet”-regimer, så anser jag att Latinamerikas exempel tydligt visar att en militarisering (i form av truppnärvaro, underrättelseoperationer, svarta aktioner) av mellanöstern är kontraproduktiv. Om vi verkligen ville att Iran (för att ta ett exempel) skulle förvandlas till en demokrati som håller en ”västlig standard” borde vi, i enlighet med det Latinamerikanska exemplet, släppa på kontrollen. Fredrik Malms bombastiska och groteska uttalande ”USA in Iran” härförleden är uttryck för ett givet recept för katastrof. Det latinamerikanska exemplet visar snarare att det är först när vi inte längre vill eller kan behålla kontollen över ett land som Iran, som nya demokratier kan ges tillfälle att spira.
Historien visar också att länder som utsatts för denna typ av ekonomisk och militär intervention riskerar att vända sig ifrån de länder som stått för den. The Economist konstaterade nyligen att den brittiska handeln med Indien varit en stor besvikelse för britterna. Trots att Indien har en kraftig tillväxt så lyckas inte Britterna sälja annat än metallskrot och pärlor till sin forna koloni. Indierna handlar helt enkelt mycket hellre med sina östasiatiska grannar än med Europa. Det paradoxala, som jag ser det är att Britterna uppenbarligen hade förväntat sig något annat, vilket jag finner oerhört svårt att förstå. En kanske något drastisk liknelse är att det vore som om en våldtäktsman förväntade sig att den kvinna han just förgripit sig på skulle bli förälskad i honom.
Andra bloggar om: politik, ekonomi, demokrati, latinamerika, indien, handel, arena, magnus linton, mellanöstern, iran, intressant
Ja, det är spännande inom politiken i Sydamerika nu.
Vad jag förstår ser flera av de länder som röstat fram vänsterpresidenter Kuba som ett föredöme. Vilket givietvis är svårt för USA och högern i Sverige att förstå.
Men spännande är det.
Mr Brown:
När det gäller Iran bör du nog inte helt blunda för att det är kärnklyvningsanläggningarna och de uttalade hoten mot andra länder i Mellanöstern som är motivet för liberal kritik. Malm skriver:
”Jag menar också att USA, FN, EU och Sverige måste öka insatserna för att stödja demokratiska krafter i Iran och för att regimen ska stoppa urananrikningsprogrammet. Vad jag vill se är alltså ett kraftigt ökat engagemang för en demokratisering av Iran. Detta handlar inte om att förespråka krig. Det gör jag inte, och det har jag klargjort vid flera tillfällen.”
Inte så mycket bombastiska uttalanden från Malm med andra ord. Synd, kan jag tycka, eftersom bomber är precis vad Iran förtjänar. Men det är min åsikt, inte Malms.
När det gäller frihandel så är det naturligt att Indien handlar varor där de är billigast. Varför skulle de köpa dyrt från Storbritannien när Kina och grannländerna ger bättre priser.
Vad gäller Mexiko så var problemet inte IMF eller Världsbanken utan PRI:s närmast nepotistiska politik. Monopolföretag som styrs av partipampar som betalning för gamla tjänster orsakade den dåliga ekonomin.
Lasse:
Kuba är bara framgångsrikt i teorin. När man besöker landet och avviker från turiststråken i gamla Havanna är det inte lika himmelskt längre. Välståndet är en myt. Folk lider av sjukdomar orsakade av näringsbrist, och sjukvården är inte ens hälften så bra som statspropagandan låter göra gällande.
Jag gillar inte personangrepp ”anonym”, och eftersom det var det enda du hade att komma med så ryker tyvärr din kommentar.
”När det gäller Iran bör du nog inte helt blunda för att det är kärnklyvningsanläggningarna och de uttalade hoten mot andra länder i Mellanöstern som är motivet för liberal kritik.”
anrikningen vore inget problem om iran var ”väst-anpassat”. hursomhelst så blundar jag inte för något, jag menar bara att historien visar att västs metoder inte ger avsett resultat i demokratifrågan, de är snarare kontraproduktiva i längden. inte ens shah-vänliga iranier stödjer Malm (se t.ex http://ardi.rastakhiz.org/blog/?p=308).
(sedan blir jag lätt chockerad över att du gärna vill sätta bomber i Iran. är det passande för en libertarian att förespråka bombkrig, frågar jag mig?)
mexiko: visst bidrog PRI’s politik. IMF och VF kunde knappast genomfört sina usla avtal utan nyliberala och despotiska politiker vid makten.
när det gäller indien så är det anmärkningsvärda det att brittiska politiker hade förväntat sig att UK skulle bli ”gynnad nation”.
I övrigt tycker jag att du undviker att bemöta mitt övergripande argument och skjuter in dig på detaljerna.
Aqurette:
Du påstår: ”Folk lider av sjukdomar orsakade av näringsbrist, och sjukvården är inte ens hälften så bra som statspropagandan låter göra gällande.”
Skulle vara kul med en källhänvisning till det åståendet.
Så här säger Nationalencyklopedin om samma sak: ”Dödstalet är också lågt, vilket sammanhänger både med en god hälso- och sjukvård”
Vilket alltså är precis tvärt emot ditt påstående. Vem har rätt? Aqurette eller NE?
Under alla omständigheter är det många politiska bedömare som är ense om att folken som röstat fram vänstermajoriteter i flera länder i Sydamerika har gjort det med Cuba som förebild.
Givetvis får man inte glömma bort att folken också har tämligen gedigen erfarenhet av högerregimer i sina egna länder, det är säkert också en förklaring.
Att allt fler latinamerikanska länder fått folkvalda regeringar är naturligtvis välkommet men det finns frågetecken. Vart tänker t.ex. Chavez föra Venezuela? Mot diktatur? Ekonomisk ruin?
När det gäller Kuba får man nog ta den officiella statistiken med en nypa salt. Det finns journalister som lyckats få ut dokumentation – både text och bilder – som ger en helt annan bild framför allt av sjukvården.
Lasse:
Jag vet ju varifrån du kommer politiskt, så inga länkar eller artiklar kommer att övertyga dig. Inte heller kan jag hänvisa till det jag sett med egna ögon under mina resor på Kuba eftersom jag kommer att avfärdas som nyliberal och därmed ondsint lögnare. Diskussionen blir meningslös.
För andra finns en mer sanningsenlig beskrivning av den kubanska sjukvården här.
Kuba kommer visst alltid på tapeten när man pratar om latinamerika. jag har ingen aning om vad kubanerna själva skryter om, men det kan kanske vara värt att kolla in undp:s human development index där Kuba ligger på 50:e plats. länk till undp
Ulla: så länge som oljepriset är högt lär Chavez knappast driva venezuela till ruin, och så länge som han får omkring 60% av rösterna i val har han mandat för sin politik. Men…man bör förstås hålla ögonen på Chavez totalitära sidor. Vad händer om han plötsligt skulle förlora ett val?
Britterna är förmodligen förvånade eftersom Indien faktiskt har ett gott förhållande till England. Europeér tenderar att se allt ur ett västerländskt perspektiv, men historien till trots så är den anglosaxiska världen den värld som Indien har bäst förhållande till. Medans Kina och mellanöstern är de områden där indier privat stöter på mest rasism och historiskt har haft störst problem med. Ska man tala i termer av ”våldtagen” så ska du kanske se på indiers situation i England, Mellanöstern eller Ostasien. I England klarar sig Indier bra, i genomsnitt bättre än den inhemska vita befolkningen med avseende på medelinkomst och sysselsätningsgrad. Medans man i Sydostasien (ex Singapore, Hong Kong, Malaysia) är en uttalad underklass ofta illa behandlad, i Mellanöstern så handlardet om närmast slavliknande förhållanden 15 indier avrättas årligen i Saudiarabien. Så fårvåningen är kanske inte så märklig ändå.
Nu läser jag att du antyder att Indien skulle ha vänt sig mot England, det är ju på alla sätt och vis en kraftig förvanskning av verkligheten. På rak arm skulle jag säga att England är det land tillsammans USA, Japan, Brasilien och Israel som Indien har bäst förhållande med i utrikespolitiken.
Absolut sämst förhållande bortsett från det uppebara Pakistan är just Kina och övriga mellanöstern.
I talet om Englands kolonisation av Indien så tenderar de flrsta västerlänningar att glömma att Indien under betyd längre tid var koloniserat av Mogulväldet. Att britterna så enkelt tog sig in i Indien berodde på det stora missnöjet som fanns med de muslimska ledarna. Det brukar sägas att det tog Clive Allen 30 minuter att inta Calcutta.
Har du läst artikeln i The Economist som jag länkat till? I den artikeln menar man att britternas förväntningar kommit på skam när det gäller att kunna sälja varor och tjänster till indien. anledningen att förväntningen finns där är, enligt artikeln, just det gamla koloniala banden. Det finner jag paradoxalt. Därav den drastiska liknelsen med våldtäktsoffret (och du kan gärna göra den liknelsen med mogulerna eller malajerna om du vill).
När jag menar ”vända sig från (eller mot)” så menar jag f.ö. inte ett fullständigt avståndstagande eller ren fientlighet.
I det stora hela så är min poäng den att man inte skapar bra handelsrelationer genom att först råna sina tilltänkta handelspartners på deras tillgångar.
Jo då jag läste artiklen. Britternas förväntnigar finns där pga de koloniala banden. Jag finner inte det på något sätt paradoxalt, de koloniala banden gör att indier i hög grad talar engelska och bor i England. Vilket borde göra handeln med England större än med Frankrike eller Tyskland.
Däremot så är tolkningen att deras förväntningar kommit påskam pga de koloniala banden din tolkning.
”I det stora hela så är min poäng den att man inte skapar bra handelsrelationer genom att först råna sina tilltänkta handelspartners på deras tillgångar.”
Det kan jag hålla medom, min åsikt var väl snarare att inkluderandet av Indiens handelsrelationer till England var fullständigt irrelevant i sammanhanget.
”min åsikt var väl snarare att inkluderandet av Indiens handelsrelationer till England var fullständigt irrelevant i sammanhanget.”
Fullständigt irrelevant? Så ser jag det (förstås) inte alls. Visserligen är den latinamerikanska erfarenheten knappast identisk med den indiska, men det tycks finns tillräckligt med likheter för att man skulle kunna använda det indiska exemplet som en tendensmätare även för förhållanden i andra delar av världen.
Annars får jag väl delvis ge dig rätt i kritiken mot mig på din blogg att hänvisningen var gjord i hast och utan en djupgående kunskap och att det är min tolkning det handlar om, men jag har heller inte gjort anspråk på att sitta inne med sanningen om indiska förhållanden.
Kritiken var inte mot dig generellt utan mest en kommentar över hur nyheter tolkas av journalister och i ännu högre grad bloggare. Som t.ex Sydameika som kommenteras av väldigt många svenskar enbart utifrån deras politiska intresse och inte deras intresse för Sydamerika i allmänhet. Vilket kan ge märkliga tolkningar ibland.
”Som t.ex Sydameika som kommenteras av väldigt många svenskar enbart utifrån deras politiska intresse och inte deras intresse för Sydamerika i allmänhet.”
Sant. Men detsamma gäller även andra intressen. det är inte säkert att man är intresserad av t.ex. braslilien bara därför att man älskar brasiliansk fotboll.
Absolut och en brasilien bild målat enbart utifrån ett fotbollsperspektiv sett från Sverige skulle kanske bli ganska skev.