För några dagar sedan såg jag den andra delen av ”Viljornas kamp” – dokumentären om Feministiskt initiativ på nätet (har ännu inte sett del 1) – och fick återigen förundras över hur i helskotta delar av den svenska mediakåren kunde så totalt gå överstyr i rapporteringen om det nya partiet och dess medlemmar (framför allt Tiina Rosenberg) men fick också se en generös och rolig film som hyllar det politiska gräsrotsarbetet.
Men det är nu inte om filmen som den här postningen ska handla utan om makt, och mer specifikt: om möjligheten att avstå från makt. I dokumentären intervjuas miljonären Claes Decker som donerade en miljon kronor till Fi:s valkampanj. Decker säger följande i filmen:
– Jag tycker att män måste börja att lära sig att avstå. Jag kan hjälpa till lite … genom att skänka en miljon kronor till Fi. Det är mitt sätt att avstå, det är mitt sätt att ta två steg tillbaka för att kvinnor skall komma på samma nivå som män.
Decker yttrar sig alltså på ett sätt som få andra skulle göra i dagens samhälle. Han definierar sitt val att skänka pengar till kampanjen som en tydlig maktavträdelse, vilket antyder att handlingen inte bara är oegennyttig utan också går emot det man skulle kunna förvänta var hans egenintresse. Nu räknar förvisso Decker sig själv som feminist, så det ligger ju på sätt och vis i hans intresse att föra fram den feministiska ideologin, samtidigt som en framgång för feminismen troligen också skulle ha satt sordin på hans privilegier. Detsamma gäller på sätt och vis om jag skänker pengar till Röda korset eller Läkare utan gränser även om motivet på ytan handlar om humanitära insatser.
Att sociala och revolutionära rörelser i alla tider försökt att förmå innehavarna av makten att dela med sig av den behövs knappast sägas, men om man vänder på steken kan man fråga sig varför det är så svårt att avstå från makt frivilligt? En biologistisk förklaring skulle kunna vara att det är ett kontra-evolutionärt beteende (”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen). En social förklaring skulle kunna vara att våra sociala och politiska system begränsar möjligheten till maktavträdelse på grund av en inbyggd rädsla för att samhället skulle rasa ihop. Man kan visserligen hävda att till exempel skattesystemet är en institution för maktavträdelse men då har man missat en poäng: den är inte frivillig. Fördelningspolitik är med andra ord ett substitut för frivillig maktöverträdelse, och i min mening är det nödvändigt men egentligen inte optimal.
Det optimala är i stället en kultur där maktavträdelse ingår som en naturlig och oomkullrunkelig (inte ofta man får använda det ordet) evolutionär princip som genomsyrar våra val och handlingar. Kanske är det ett marxskt postkommunistiskt stadium jag egentligen är ute efter, fast anpassat till samtiden, men kanske kan man prata om den här typen av fördelning också i samtida ekonomiska termer. Man skulle kunna säga att en omvänd evolutionär princip inte nödvändigtvis skulle innebära en förlust av makt, utan att den avstådda makten snarare skulle återvända upp ur systemet igen i ett slags ”trickle-up” effekt. Även om det kan verka som en svår uppgift, så är det intressant att försöka föreställa sig hur ett samhälle baserat på ett maktavträdande paradigm skulle kunna se ut.
I och med den här postningen startar jag en liten temaserie om maktbegreppet som jag samlar under kategorin: ”tema makt” i högermenyn.
Direktlänk till Viljornas Kamp, del 2 (öppnas i windows media player)
Andra bloggar om: politik, fi, feministiskt intitiativ, viljornas kamp, makt, samhälle, filosofi, socialism
intressant?
Hurra, Mr Browns temaserie om makt!
Det börjar bra, det kommer säkert att bli bara bättre o bättre.
Dessutom får du stofilpoäng för ”oomkullrunkelig”.
Du är inne på något, men som marxist är det viktigt att se att det är egenintresset som är en drivande kraft. Det är därför som vänsterorganisationer och feel-good vänstern som baserar sina ställningstaganden på moral får svårt att gå framåt.
Och det är därför män har en problematisk roll i den feministiska kampen. Visst kan man stödja men det är inget man direkt tjänar på förutom lite gott samvete och på låååång sikt slippa könsroller.
Tack för stofilpoängen, C! 😉
Red Metal: jag skulle säga att du siktar in dig på en av den ”nya vänsterns” knäckfrågor: är det önskvärt att ta makten eller inte?
Min favoritreferens i den frågan är George Monbiots resonemang om saken i ”The Age of Consent” där han först påpekar att målet för de nya vänsterrörelserna måste vara att ta makten, samtidigt som hans eget förslag till en internationell organisation handlar om att ta den moraliska makten, snarare än den politiska. genom den moraliska makten kan man i förlängningen nå den politiska.
detta argument kan också användas mot ditt ”svårt att gå framåt”. Jag tolkar monbiots förslag som om att han snarare vill ”gå åt sidan” och följa makten parallellt och som jag ser det är det just det som den nya vänstern gjort med viss framgång. frågan är om man nått tillräckligt långt?
sedan vill jag ifrågasätta om egenintresset alltid måste stå i centrum även för marxister. finns det en annan väg att gå? monbiot pekar på en väg.
Mr Brown skriver:
”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen
Jo, det är nu liksom den grundläggande männskosynen inom borgerligheten (för liberaler och konservativliberaler), att vi av biologiska skäl är egoistiska och vill ha så mycket makt som möjligt. Det finns förstås väldigt lite belägg för den föreställningen.
Jag vill påstå att det snarare är tvärtom. De allra flesta av oss är inte intresserade av makt, eller superegoistiska av naturen. Vore alla sådana skulle vi ha det Hobbska ”allas krig mot alla” – ständigt. Det har vi faktiskt inte. Tvärtom, till vardags och under normala omständigheter hjälper folk ständigt varandra och även vilt främmande människor som de inte kan räkna med att få något tillbaka från.
Däremot tycks vi ha ett politiskt-ekonomiskt system som gynnar och sållar fram de mest maktgalna, de mest egoistiska till styrande positioner. Många av dem som styr oss är livsfarliga för oss, så vore vi djur skulle vi troligen slå ihjäl dem för att freda och rädda oss, men inte ens det gör vi. Istället låter vi oss luras för att de flesta av oss är väldigt sociala – av naturen, och tror att de flesta andra också är det. Baksidan av det myntet av är vår ofantliga naivitet, och vår påverkbarhet- som de maktgalna kan missbruka och utnyttja för deras egen vinning och som de också missbrukar – å det skändligaste.
Kerstin…
”Däremot tycks vi ha ett politiskt-ekonomiskt system som gynnar och sållar fram de mest maktgalna, de mest egoistiska till styrande positioner.”
Jag är böjd att hålla med dig, även om verkligheten är mer komplex än så. Betrakta exemplet med despoten som massmördar men som är känd i sina närmsta kretsar som en generös och oegoistisk granne, vän och familjefar.
Hursomhelst så skulle jag vilja fråga dig hur du anser att man kan skapa ett politiskt system som inte inte tar fram de maktgalna?
Tack för frågan Mr. Brown:
Dessvärre har jag nog inte den definitiva lösningen på det problemet :-).
Något lite bättre skulle det kanske vara om man hade massmedia som skötte sin granskande uppgift exempelvis. Och det blir definitivt inte bättre med en allt mer genomkommersialiserad värld och i en värld där även de styrande anser att demokrati är alldeles för krångligt.
En bra början i alla fall. Det ÄR en knepig ekvation.
Liksom Kerstin hakade jag upp mig på det du skrev om maktavträdelse som ett kontra-evolutionärt beteende.
(”Alla mänskliga organisationer strävar mot att förmera sin makt” läste jag nyligen på någon ekonomisida, som om denna handling vore bestämd av naturen).
Jag får intrycket att både Kerstin och du läser denna tes ur ett individualistiskt perspektiv. Jag uppfattar däremot inte tesen som ett argument för att individers maktavträdelse är kontra-evolutionärt. Snarare kan jag tänka mig att det kan vara i en organisations/social grupps intresse att vissa av dess medlemmar avträder makt på ett sätt som gör att hela organisationen/sociala gruppen får mer makt gentemot andra organisationer/sociala grupper.
Jag har inget konkret exempel på detta, och säger inte att jag vare sig sympatiserar med eller förkastar detta synsätt (jag tror inte det skulle gagna diskussionen), men är ni med på hur jag menar?
Jag är med Jimmy, men jag gör egentligen ingen skillnad mellan individer eller organisationer och att göra den distinktionen är egentligen att skymma frågan: hur kan man avstå från makt? jag är medveten om att individ kontra organisation komplicerar frågan.
i ditt exempel skulle jag till exempel snarare vända på steken: hur kan organisationen som helhet få mindre makt? förmodligen är ett svar att vissa individer med mycket makt inom organisationen avstår från något av den. en annan lösning är att organisationen som helhet försöker minska sin makt genom stadgeändringar och dyl.
individ kontra organisation är med andra ord inte så viktig, som jag ser det.
Det har relevans för frågan om huruvida maktavträdelse är kontra-evolutionärt eller ej. Men den frågan är en sidofråga.
Jag vill ändå ifrågasätta din fråga ”hur kan organisationen som helhet få mindre makt?” Varför ska en organisation, vilken som helst, få mindre makt?
En organisation som förtrycker sina medlemmar bör få mindre (helst ingen alls) makt över dessa. En organisation som förtrycker andra organisationer bör få mindre (helst ingen alls) makt. Men varför är det ett mål att makt överhuvudtaget ska tas bort?
För övrigt ställer jag mig frågan om makt egentligen finns. Kanske är det snarare så att det bara finns lydnad, olydnad och grader däremellan. Men jag har inte tänkt klart den tanken.
”Men varför är det ett mål att makt överhuvudtaget ska tas bort?”
Du missförstår mig. Jag uttrycker mig lite luddigt. Frågan om huruvida man bör dela med sig av makten eller inte hänger naturligtvis samman med frågan omhur man kan minimera förtryck.
Du skriver att ”En organisation som förtrycker andra organisationer bör få mindre (helst ingen alls) makt.” Det här är precis det jag är ute efter. Hur minskar man graden av förtryck?
Scenariot jag vill framläggga är att om vår kultur var så beskaffad att vi hellre distribuerade vår makt än försökte förmera den så skulle vi få ett slags självbalanserande system. Frågan jag ställer mig (och kanske försöker utveckla i en framtida post) är hur ett system som använder sig av maktdistribution som främsta princip.
Det kan tyckas utopiskt, men jag tycker man kan se i historien att små, små steg hela tiden tas mot en mer distribuerad makt. Det handlar förvisso mest om förhandlingar mellan nästan jämbördiga parter i toppen av pyramiden, men t.ex. Wallerstein menar att de folkliga rörelser som satt avtryck på historien sedan 1848 års revolutioner faktiskt långsamt men stadigt vunnit mark. hur ser nästa steg ut?
”Scenariot jag vill framläggga är att om vår kultur var så beskaffad att vi hellre distribuerade vår makt än försökte förmera den så skulle vi få ett slags självbalanserande system.”
Ah, då fattar jag! Ska bli spännande att se vad du kommer fram till – jag försöker också utforska de banorna…