Jag skulle i den här postningen vilja förtydliga några teorier och principer som jag skrev om i den första postningen på temat: om svårigheten att avsäga sig makten. För det första förutsätter resonemanget att en individ eller grupp faktiskt kan inneha makt, som ett slags mätbar entitet, vilket inte alltid lånar sig till en poststrukturalistisk diskussion om maktens natur där man snarare tenderar att se makt som en produkt av relationer. Anledningen till att jag vill återföra maktbegreppet till individplanet är för att det tillåter individen att reflektera över sina relationer, och definiera sig själv i förhållande till ett omgivande nätverk av maktrelationer. Dessutom är det nödvändigt för att förutsätta att en person kan avhända sig makten att denne faktiskt äger makt. Även om tänkare som Foucault, Bourdieu och Hardt/Negri på ett banbrytande sätt har lyckats visualisera maktens strukturella natur så tenderar det individuella perspektivet och handlingsutrymmet att gå förlorat i den strukturella labyrinten.
Med detta sagt skulle jag vilja förtydliga några punkter angående möjligheten att avsäga sig makt. Anledningen att överhuvudtaget avsäga sig makt är många, men den främsta är, som jag ser det, för att minska graden av förtryck i samhället. Ackumulation av makt tenderar att öka den sammalagda mängden av förtryck på grund av alla de konfliktytor som skapas då alla delar av samhället dras med i en konkurrens om resurserna. Resurserna och därmed makten, tenderar att flyttas uppåt i pyramiden i ett rent konkurrenssamhälle, med resultatet att konflikter uppstår inom alla samhällsskikt och i alla nivåer i pyramiden.
Genom att distribuera makt nedåt i samhällspyramiden kan jag inte se annat än att detta förtryck borde minska. Hur skulle en sådan distribution kunna se ut? Ett exempel är det progressiva skattesystemet där personer och företag med mer resurser också betalar en högre andel i skatt som distribueras så att även personer längre ned i pyramiden kan ta del av förtjänsterna. Problemet med skattesystemet är att det är baserat på tvång vilket i sig skapar konfliktytor. Man skulle kunna säga att jag är ute efter ett progressivt frivilligt skattesystem som tillåter rikedomar och inflytande att flöda nedåt i pyramiden.
Många skulle säkert hävda att en sådan ”omvänd konkurrens”, eller vi kanske kan kalla den ”dekurrens”, är emot människans natur, men som Kerstin påpekade i en kommentar till den förra posten så är ”de allra flesta av oss inte intresserade av makt, eller superegoistiska av naturen. Vore alla sådana skulle vi ha det Hobbska ’allas krig mot alla’ – ständigt. Det har vi faktiskt inte”.
Andra bloggar om: makt, filosofi, samhälle, politik, foucault, bourdieu, intressant
”Dekurrens.” Vilket härligt ord!
Visst är det fint! Bara märkligt att det inte har någon använding utanför botaniken. Incurrence verkar finnas inom ekonomin och betyder då ojämvikt i konkurrensen om jag har fattat det rätt.
”skattesystemet är att det är baserat på tvång”
Nej, det är det inte. Skattesystemet har man för att: 1. Internalisera sociala kostnader och nyttor som inte reflekteras i marknadspriserna. Dvs: för att rätta till/ta bort uttnyttjande/tvång som finns där från början. 2. Säkra människors behov. Även detta minskar självfallet tvånget.
Skattesystemet är det större enda fördelningssystem i hela ekonomin som går att påverka demokratiskt. De som retoriskt kallar detta ”tvång” bortser från alla andra fördelningsmekanismer som det inte är möjligt att undvika.
Har dessutom för mig att ett flertal undersökningar av svenska folkets inställning till skatter har visat att det är villigt att betala mer skatt om det går till vettiga ändamål, som ex. skola, vård och omsorg.
Problemet är de där få i den ekonomiska makteliten som inte tycks kunna få nog med pengar, som verkar vilja bada i dem som andra Joakim von Ankor. För vad annars ska man använda 900 miljoner till? Det går ju knappast att göra av med så mycket pengar.
jag är medveten om att jag låter som en gnällig närlingslivsföreträdare när jag säger att skattesystemet är baserat på tvång, och jag medger att det inte är riktigt sant heller. Vi väljer trots allt vilken skattepolitik vi vill ha i demokratiska val. Men det är lite vid sidan av min poäng. Jag vill ställa frågan om det finns ett system som tillåter en frivillig ”beskattning” som är mycket mer effektiv och progressiv än den vi har i Sverige i dag.
Hmmm…
Jag vänder på det. Om man sätter sin lön själv, och skatten ligger fast i en stigande skala, som vi har idag, då kan man säga att man själv väljer sin skatt, eller?
Att jag vänder på det på det sättet beror på att jag inte hört talas om någonstans där man har frivillig skatt, men däremot vet jag ett företag där man själv sätter sin lön. Ricardo Semlers företag Semco – det är alltså ett privat företag i Brasilien (Sao Paolo) med mer än 3000 anställda.
Att det fungerar beror på att alla sköter sin egen bokföring – tar ansvar för att den går ihop – och all bokföring i företaget är öppen för alla anställda att beskåda.
Företaget är det mest direkt-demokratiska jag vet.
Länk:
http://semco.locaweb.com.br/ingles/
Touché, Petra! Tack för det åskådliggörande exemplet. Ja, varför inte?
letade upp din länksamling om Semco, Petra, och jag måste säga att det är en fantastisk story.
Jag tackar… 🙂
Du skriver: ”Genom att distribuera makt nedåt i samhällspyramiden kan jag inte se annat än att detta förtryck borde minska.”
Självklart! Alla pyramidbyggen/hierarkier förminskar/förstorar människor beroende på var i pyramiden man befinner sej. Det enda svaret jag kan se är direkt-demokrati. Sen är det i dagsläget ogenomförbart i politiska frågor. Där kan vi rimligtvis ha ett par beslutande folkomröstningar per år i stora frågor, ren direkt-demokrati blir för komplicerat. Men det är INTE ogenomförbart på arbetsplatser och skolor!
All offentlig verksamhet borde givetvis fungera direkt-demokratiskt enligt Ricardos modell. Den är utprövad och fungerar alldeles strålande.
Att så INTE är fallet idag vittnar om att det är för många som INTE VILL bli petade från sina maktpositioner… De sitter väl alldeles för bekvämt, för om de förstod sitt ansvar så hade de kommit på att det finns kollektiv intelligens…
Eller så är det så att kollektivet inte vet om att det alternativet finns…
Jag tycker du gör alldeles rätt i att konkretisera frågan, återföra den till individplanet hr Brown.
Samtidigt undrar jag om det du efterlyser inte ”helt enkelt” (nej, det är inte enkelt) är ett slags moraliskt skifte, en annan eller starkare samhällsmoral.
Attitydförändringar liksom.
Det är väl så som du säger, C, att att ”dekurrens” kräver en genomgripande attitydförändring hos makthavare världen över, men jag ser inte att det är omöjigt, inte minst med tanke på hur folket lyckats avancera sina postitioner under det förra århundradet. Och för att spinna vidare på Petras tankar om direktdemokrati: jag tror att nästa stora folkrevolution kommer att handla om just direktdemokrati.
Nej men det gör du rätt i tycker jag. Att inte se det som omöjligt alltså.