Jag brukar alltid passa på och kolla upp de internationella tidningshyllorna när jag skall resa någonstans och torsdagens tågresa var inget undantag. Däremot blev jag förvånad över att hitta en hel hylla med uteslutande Afrikanska nyhetsmagasin a la Economist eller Newsweek i det ganska begränsade utbudet i pressbyrån på Stockholms central och jag kunde inte motstå den braskande rubriken ”Confessions of a CIA agent: how the imperial powers control Africa” på omslaget på New African som fick bli mitt ressällskap.
Titelstoryn berättar om en nyutkommen bok av den före detta CIA agenten Larry Devlin som fick i uppdrag att mörda den Konglolesiske premiärministern Patrice Lumumba under kongokrisen i början på 1960-talet. Lumumba var den förste Kongolsesiske premiärministern efter självständigheten från Belgien och en premiärminister som retade gallfeber på Washington och den forna kolonialmakten Belgien. Efter ett arméuppror bara några dagar efter självständigheten hotade Lumumba att vända sig till Sovjet för hjälp om inte västmakterna stöttade honom vilket bidrog till att USA bestämde sig för att likvidera honom med gift, något som aldrig gick att genomföra trots att Devlin lovades obegränsade resurser för att genomföra dådet bara det inte kunde peka tillbaks till USA. Tillslut mördades dock Lumumba av sina egna soldater med villig assistans av Belgiska kollegor. Lumumba ersattes av general Mobutu som mer eller mindre blev en väst-marionett.
Artikelförfattaren Osei Boateng menar att de forna imperiemakterna än i dag fortsätter att fjärrstyra Kongo och andra afrikanska stater. En av anledningarna är de oerhörda rikedomar som finns att hämta. Kongo levererade enligt Boateng det uran som användes i atombomberna i Hiroshima och Nagasaki och han fortsätter: ”Congo’s natural resources were, and still are vital for American and Western survival (including today’s magic mineral coltan, of which Congo has 80% of Africa’s reserve”.
Efter att ha läst Boatengs artikel framstår vissa förhållanden i ett klarare ljus, bland annat det tragiska spel som utspelas i Zimbabwe. I sin iver att en gång för alla försöka göra sig av med den utländska fjärrkontrollen har Robert Mugabe uppenbarligen gått över styr och lett in sitt land på en ytterst farlig väg. Den till synes obegripliga tystnad som hans grannar anklagas för kanske också kan få sin förklaring. De vet alla hur det är att fjärrstyras av en imperiemakt.
Andra bloggar om: afrika, politik, kongo, zimbabwe, cia, usa, fn
Andra bloggar om: intressant?
Det finns en bok (rättare sagt två) om KGB:s inflytande i utvecklingsländerna. The Mithrokin Archives.
Tack för tipset och well, jag sticker inte under stol med att afrika var en av kalla krigets arenor (vilket f.ö. påpekas i artikeln), men jag kan samtidigt förstå varför afrikanska ledare hellre vänder sig till kina för stöd och jag kan förstå varför Mugabe ville slänga ut de vita farmarna.
Uj uj Mr Brown, sådan förståelse är en dödssynd i dagens nyliberala värld.
Intressant inlägg. Det var länge sedan Afrika var på tapeten, annat än som världsdelen där allt blev kaos så fort afrikanerna skulle klara sig själva.
Afrika har sedan flera sekler tillbaka varit imperialistländernas råvaroleverantörer. Det är tragisk att ens titta på kartan, hur man satt ner och drog gränser med linjaler tvärs över kontinenten.Precis som kerstin säger skyller man allt elände på afrikanerna själva och glömmer bort den historiska skulden man bär till att det ser ut som det gör.
vladde.pensando.se
Jepp kerstin, jag vet. Man skall helst vara snar att fördöma.
Vladde, jag håller med dig helt och fullt. det är ju så populärt i väst att klaga på ”bad governance” i länder som först fick sina samhällen förstörda, sedan fick slåss för att bli fria och nu får fortsätta kämpa mot omvärldens ekonomiska repression och plågats av interna maktkamper. afrika kommer att komma ur sin prekära situation men det görs inte på en fikapaus.