Så det blev Sarkozy som vann det franska presidentvalet till slut. Esbati är inte förvånad och knappast jag heller även om jag nog hade en liten förhoppning att fru Royal skulle kunna knipa platsen i Elyséepalatset. Men så saknade hon uppenbarligen det stöd från den franska arbetande landsbygdsklassen som numera hellre lägger sina röster på populister med lag och ordning och eventuella civilisationskrig på agendena än socialister. Jag undrar just hur lång tid det kommer att ta innan nya kravaller bryter ut bland det ”avskum” som avskyr Sarko in i benmärgen (inte så lång tid uppenbarligen).
Att Sarko skall inrätta en ministerpost för ”nationell identitet” måste få folkpartiet att dregla av förtjusning. Gissa om dom kommer att slänga upp den på bordet i nästa valrörelse. För mig låter ett sådant förslag däremot som ett sista desperat försök att hålla kvar vid ett förgånget nationalstatskoncept där nationen var individens första identitet. Ja det är ytterligare en rond i en pågående kamp mellan vad man skulle kunna kalla för isolationister och internationalister som går på tvärs mot hela klasssystemet. Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN’s analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten. Socialism tycks inte längre fylla den till medelklass migrerade arbetarklassens behov längre. Nationell eller Europeisk identitet är slagordet för dagen.
Kanske är det så att globaliseringen har blivit för mycket för alltför många, och jag kan på sätt och vis förstå det. Världen kan verka alltför stor för att försöka förstå eller omfatta, men enligt min åsikt är detta inte en lämplig tid att stoppa huvudet i sanden inför de globala utmaningarna utan i stället en tid att utvidga det globala samtalet till alla hörn av galaxen. Alla dessa ministerposter, utredningar och kampanjer för nationell och europeisk identitet visar att nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord.
Andra bloggar om: politik, samhälle, frankrike, franska presidentvalet, sarkozy, royal, nationalism, internationalism
Tvärtom är nationell och övernationell identitet viktigare än någonsin, just eftersom samhället har blivit så heterogent. En multikulturalism som leder till fokgrupper som lever i samma land men helt isolerade från varandra, som ibland händer i t.ex. England, är verkligen inte nåt att eftersträva. Hellre då en inkluderande nationell/europeisk identitet som visar att vi alla har en liten kärna gemensamt: demokrati, tryck- och åsiktsfrihet, humanism, meritokrati etc.
Då passar dessutom den franska (eller amerikanska) nationella identiteten, som handlar mer om att man ska vara en republikens medborgare och mindre om etnicitet, bättre än t.ex den svenska, som handlar mer om midsommar och kräftor.
Vore bra om en europeisk identitet liknande den franska kunde slå rot bland EU-folken.
Seriöst, men Royal flörtade än mer än Sarkozy med den franska identiteten. Av de båda kanidaterna så var globaliserings rädslan ännu värre på hennes sida.
”Den konservativa överklassen har gjort gemensam sak med den arbetslöshetshotade arbetarklassen i Frankrike (i alla fall enligt DN’s analys) och mönstret är obehagligt likt det svenska exemplet med det nya arbetarpartiet moderaterna (som också gratulerar). På andra sidan står en ohelig allians med internationalister, akademiker, ”kultureliten”, religiösa grupper, invandrare och andra som bejakar det globala samtalet framför den nationella identiteten.”
En mycket märklig beskrivning tycker jag. Både Sarkozy och Royal flörar med isolationister eftersom en fransk politiker måste det pga den franska själbilden, för Royal var det ideologiskt naturligt medans för Sarkozy en nödvändig kompromiss med hans i övrigt liberala inställning till omvärlden. Fransk vänster och kulturelit kan väl i stort sägas vilja göra omvärlden fransk, hennes utspel om gemensam minimilön i hela Europa var det tydligaste exemplet på det. Ett mycket effektivare hinder för Turkiets inträde i EU än Sarkozys något halvhjärtade utspel om kulur.
”nationell enhet som koncept är en dinosaurie som tar sina sista stapplande steg på denna jord”
Intressant inlägg. Jag fick några tankar. Om man tänker sig nationalstaten inte som en stor box eller container som innehåller en massa utan som vanor, historier och reflexer, då kan man se att intern nationalpolitik tycks vara ett otroligt stort ämne på många bloggar. Dessutom är det för mig intressant att många vänsterbloggar är fokuserade på nationalstatens inre angelägenheter. För att undergräva nationalstaten behöver man börja fokusera på andra samhällen.
Jag tänker ungefär som sociologins sociala system-teorin där alla organisationer ofta ses som lika mycket samhällen som städer och nationer. Nationalstaten är både en organisation och ett samhälle. Och nationalstaten är inte mer samhälle än andra organisationer (föreningar, företag, byar). Tänker man volvo som ett samhälle kan man analysera det utifrån om det styrs med (intern)demokrati eller som en despoti.
Sanjay, jag tycker det är lite ansträngt att tala om tanken på gemensam europeisk minimilön som ett sätt att ”göra omvärlden fransk”. Det kanske faktiskt finns en omtanke om lågavlönade arbetare av alla nationaliteter i det?
Det käns lite ansträngt att tala om omtanke när det i själva verket används för att utestänga vissa nationaliteter från den franska marknaden. Alla är lika mycket värda, så länge de har det lika bra som oss. Typ.
I Frankrike finns ju samtidigt en starkare rörelse för papperslösa invandrare än vad vi har här i Sverige t ex. Inte så att jag tror att den skulle ha något större inflytande över Royals politik, men jag tycker helt enkelt du svartmålar ”fransk vänster & kulturelit” på ett meningslöst sätt.
Och vad är den självklara lösningen? Är det solidariskt att släppa krav på minimilön? Ich don’t think so.
Per,
jag är ungefär av samma åsikt som dig. Alla organisationer är egentligen lika legitima som samhällen och kan anlayseras som sådana oavsett vilka gränser de passerar på vägen.
Sedan tror jag att vänstern, och framför allt socialdemokratin, har ett stort problem med internationalism eller ”den globala byn” eftersom man inte längre vet vilka strider man kan ta utanför landets gränser eller utanför eu. De intra-nationella striderna är oerhört mycket lättare att få syn på och hantera. Dessutom är man i en mycket mer utsatt position än tidigare och är rädd att driva väljare högerut om man betonar det globala perspektivet (vilket i princip hände i förra valet).
Jag anser att vänstern tvärtom i mycket högre grad än vad man gör nu måste ta tag i det globala perspektivet.
Nationalstaten är definitivt på utdöende, men jag tror att dödskampen blir fruktansvärt utdragen – mest en långsam strukturomvandling som en dag slår folk i huvudet som en klubba: ”Hallå… Vaffan är det här ’Sverige’ egentligen?”. Men det mer otäcka är att det sannolikt kommer att ge upphov till mängder av våldsamma utbrott på vägen. Man måste jun förstå att en stor och potent makt – kapitalistisk såväl som politisk – lever på nationalstatens existens.
En strukturomvandling är vad det är. Å andra sidan finns de de som hävdar att det bara finns en ”riktig” nation kvar: USA, eftersom det är det enda land som egentligen kan leva upp till löftet att försvara sina gränser (måste citatkolla detta). Stötte på den tanken i en bok av Mary Kaldor nyligen. Nationalstaterna byggdes enligt henne på löftet om säkerhet bakom strikt definierade gränser som försvarades av en nationell armé. I dag är det löftet urholkat och situationen en helt annan. Jag kommer att återkomma om detta i en utförligare postning.
Om du menar ”försvara sina gränser mot _vem som helst_” när du säjer försvara sina gränser är väl USA ett av dom få som kan det eftersom det finns så få länder som kan försvara sig mot just USA, men vissa kan definitivt: Kina och Ryssland t.ex.
Sen stämmer det ju inte att ens USA skulle kunna försvara sig mot exakt vem som helst, tänk dig t.ex. en sorts ohelig allians mellan Europas och Asiens alla starkaste arméer.
Okej, jag felciterade Kaldor en smula, nu har jag boken (Det globala civilsamhället) framför mig: USA bör betraktas som den sista nationalstaten därför att det är den enda stat som har förmågan att agera unilateralt. Kaldor ställer detta i motsats till ”multilaterala” eller ”postmoderna” stater (Kanada, Japan, EU-länderna) som genom sin multilateralism avviker från det klassiska nationsbegreppet.
Och anonym och anonym: jag tillåter i vanliga fall inte anonyma kommentarer utan vill helst ha både ett alias och en fungerande epostadress (visas inte ).