Med ett felriktat basebollträ i kamp mot kultursidesvänstern

Det är alltid lätt att påstå att andra grupper än den man själv anser sig tillhöra hatar avskyr en specifik grupp, men betydligt mycket svårare att själv påstå att man hatar avskyr en specifik grupp. Ännu lättare blir det om man definierar den hatande avskyende gruppen som en del av en elit, eftersom man då kan räkna med att majoriteten kommer att ställa sig på ens sida. En elit är ju snudd på per definition en minoritetsgrupp. Dessutom blir ju diskussionen behagligt svart-vit. Antingen är man elit eller inte. Vad jag beskriver är Per Gudmundssons höftskott mot ”kultureliten” (aka Kultursidesvänstern) i SvD. Den innehåller en radda spetsiga utfall av typen ”Den elitistiska kulturvänstern avskyr medelklassen. Att samma hatade medelklass nu faktiskt styr landet är ett förkroppsligande av dess värsta mardröm”. Om nu ”kultureliten” är tycker att medelklassen är så avskyvärd som Gudmundsson så hjärtligt påstår så torde det omvända förhållandet vara lika möjligt att påstå (vilket Gudmundsson själv tycks demonstrera): avskyn är säkert i många fall ömsesidigt. Just ordet ”kultureliten” är väl numera mest att betrakta som ett skällsord som ingen bryr sig om att definiera efter som ”alla vet vad det betyder” (snobbar, enligt Gudmundsson själv).

Så långt skulle man väl bara kunna rycka på axlarna, men sen gör Gudmundsson misstaget att ta in Per Wirten och Lars Raattamaas artikel Medelklassens sista strid i senaste Arena, och då blir det synnerligen förvirrat eftersom nämnda skribenter i sin artikel inte en enda gång nämner varken ordet ”kulturelit” eller ”kultursidesvänster” utan i stället pratar om det som Richard Florida utnämnt som ”den kreativa klassen” eller det de själva kallar den nya borgerligheten. Deras kritik är intressant och förtjänar en egen bloggpostning, men det är väl värt att poängtera att ”den kreativa klassen” är ett begrepp som ingalunda är begränsat till DN:s kulturskribenter utan också inbegriper kunskapsproduktionsyrken i t.ex. näringlivet. Så här beskriver engelska Wikipedia hur Florida gör sin uppdelning:

* Creative Professionals: ”Knowledge workers” and expanding to include financial planners, doctors and lawyers.
* Super-Creative Core: This comprises about twelve percent of all U.S. jobs. This group is deemed to contain a huge range of occupations (e.g. architecture, education, computer programming) with arts, design, and media workers making a small subset.

Raattamaas och Wirtens artikel förtjänar en ingående granskning och inte att användas som ett basebollträ.

UPPDATERING: Jag läste igenom artikeln i Arena en gång till och faktiskt, författarna använder begreppet ”Medie- och kultureliten” en gång. Så långt skulle man kunna ge Gudmundson rätt. Eller? Tillhör i så fall inte Gudmundson själv den elit han gör utfall emot? För övrigt så är Wirten och Raattamaas arbete strålande som provokativ debattskrift.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Blackwater och nattväktarstaten

Få kan väl ha missat att privata soldater från det amerikanska säkerhetsföretaget Blackwater, enligt uppgifterna oprovocerat, dödade 17 civila irakier i Bagdad förra månaden, men Blackwater-soldater har på senare tid också varit involverade i en rad dödsskjutningar som bland annat fått den Irakiska regeringen att tappa tålamodet inte minst på grund av att vissa av dödsoffren varit knutna till den irakiska regeringen. En livvakt till den irakiska vicepresidenten dödades av kulor från en berusad Blackwater-soldat och en chaufför till regeringen dödades utanför inrikesministeriet i Bagdad (mer i Salon/AFP).

Nu meddelar DN att Blackwater duckar för en internutredning av säkerhetsfirmornas intresseorganisation genom att säga upp sitt medlemsskap, och den irakiska regeringens utredningar lär knappast få några rättsliga efterspel eftersom man inte har mycket kraft att sätta bakom sina argument. Utan de privata armeerna så decimeras deras säkerhet betydligt. Enligt Washington Post finns numera 48.000 privata militärer i Irak vilket är ungefär en tredjedel av vad USA:s armé har på plats.

Med allt detta i bakhuvudet så är det oerhört intressant att läsa Washington Posts långa intervju med Blackwaters grundare Eric Prince som också innehåller detaljerad information om företagets ekonomiska framgångssaga som inneburit att man sett intäkterna stiga från 100.000 USD till 6.000.000 USD på bara tio år.

Hur kunde de militära firmorna växa så rekordartat? Washington Post menar att det hänger ihop med Bushadministrationens ambition att krympa regeringens verksamheter genom att outsourca bland annat militära verksamheter. Problemet är att ett företag som Blackwater, vilket också Prince påpekar, inte anser sig ha något ansvar gentemot någon annan än sina ägare. Att detta är ett avgörande argument mot lego-arméer insåg redan Niccolo Machiavelli som i sitt berömda verk ”Fursten” ägnar ett helt kapitel åt hur en furste bör förhålla sig till att bygga sin arme. Att använda legosoldater anser han vara ytterst riskabelt, ja rent förkastligt.

Frågan om hur man skall förhålla sig till den militära makten är också nyliberalismens akilleshäl som kanske bäst uttrycks i begreppet ”nattväktarstaten” inom den klassiska liberalismen, som i princip – om jag har förstått begreppet rätt – innebär att alla statliga verksamheter utom polis, rättsväsende och militär kan bjudas ut på en fri marknad.
Dagens värld visar förstås att denna principiella hållning är helt ohållbar i praktiken. Säkerhetsfirmornas ekonomier blomstrar just därför att en nyliberal agenda har tillåtit dem att göra så. Man kan argumentera att Bush drivit det nyliberala tänkandet längre än vad en förespråkare för nattväktarstaten skulle tolerera, men om allt är till salu på marknaden är det svårt att undvika den utveckling vi ser i dag.

REKOMMENDERAT: Det Progressiva USA har en bra postning om kongressens granskning av de privata säkerhetsföretagen och Why they hate us(a) en bra artikel om kopplingen mellan Blackwater och den amerikanska kristna högern

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Dessa ständiga nationalmilitärister

Jag stötte först på begreppet ”den militära klassen” i Mary Kaldors utmärkta bok ”Det Globala Civilsamhället”, som jag läste för ett år sedan och ser sedan dess en smula annorlunda på det militära i förhållande till politiken. I bland försöker vi vänsterfolk till exempel tillskriva en diktator som Augusto Pinochet ett slags nyliberala egenskaper på grund av att Chile under hans regim öppnade sina marknader och samtidigt slog ned på vänstern, dissidenter och facken å det brutalaste. Möjligtvis sympatiserade Pinochet med de nyliberala tankegångarna men det troligaste är att han bara agerade som en företrädare för en nationalkonservativ idé där en militär och politisk ledare är samma sak, ja där politiken inte existerar annat än på pappret.

Som sådant kanske ett styre som sköts av en militärjunta snarare än valda politiker skulle kunna kallas för ”förmodernt”, samtidigt som det inte på något sätt kan förpassas till historiens skräphög. Vi kan bara ta några högaktuella exempel: den Burmesiska militärjunta som varit i fokus under den senaste tiden, den nationalistiskt färgade militär som tycks styra Turkiet bakom den demokratiska fasaden, militärstyret i Thailand och Pervez Musharraf’s grepp över Pakistan. Saddam Husseins Baath-parti tycks ha varit mer en militär organisation än politiskt parti och hur många afrikanska ledare efter frigörelserna har inte varit generaler? Jag tänker till exempel på den notoriske Mobutu Sese Seko som regerade Kongo (dåvarande Zaire) i 32 år.

Möjligtvis är det så att den militära klassen för en tynande tillvaro och att de exempel som vi ser i dag bara är resterna av ett turbulent och odemokratiskt 1900-tal, men jag skulle inte vara för säker och en av farorna med ”kriget mot terrorn” är att den riskerar att, som i Thailand, skapa nya militärdiktaturer i stället för nya demokratier.

wikipedia: militärdiktaturer

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Med ett klassperspektiv på tonårsmordet

Det är många associationer, tankar och frågor som dyker upp i huvudet när jag läser om den dödade 16-åringen Riccardo Campogiani, vars fall fått så stort utrymme i pressen de senaste dagarna. Visst är det exceptionellt att tonåringar dödar varandra (det sägs inträffa några gånger per år) men jag får en känsla av att just dessa tonåringars klasstillhörighet (Campogiani-familjen har bl.a kopplingar med kungafamiljen) har blåst upp mediaintresset till något utöver det vanliga. En krönikör som påpekar detta faktum är Ulrika By i DN som skriver att ”När den övre medelklassen nås av det smetiga våld som, fördomsfullt sett, normalt drabbar underpriviligerade grupper blir frågan åtminstone äntligen (!) betraktad som ett samhällsproblem.”

Detta berörs överhuvudtaget inte i de övriga allmänreportagen, vilket visserligen kanske inte ses som lämpligt i sorgens stund, men som på många sätt är beklagligt. I avsaknad av perspektiv blir hela händelsen betraktad som något självklart och obegripligt på samma gång. Kanske har det att göra med att en tidning som DN vänder sig till just den övre medelklass som Ulrika By pratar om, och att man därför inte klarar av att göra den analys som skulle kunna kasta ljus över saken? Kanske är det också därför som DN är helt fokuserade på förövarnas väl och ve där kamraternas kärlek till förövarna ständigt upprepas, medan offret snarast tycks vara en bifigur (jfr med AB:s rapportering).

Jag kommer också osökt att tänka på den intensiva debatt som fördes i Storbritannien efter det att elvaårige Rhys Jones skjutits ned på öppen gata i Liverpool tidigare i år och en serie andra tonårsmord. Skillnaden var bara att i det fallet förutsattes det att förövaren var medlem av ett svart gäng vilket skickade in debatten på minerad mark, vilket bland annat Tony Blair fick erfara. En sak var hursomhelst klar: förövaren tillhörde uppenbarligen en organiserad klan från de ”farliga klasserna”.

Analysapparaten tycks däremot lysa med sin frånvaro när samma sak händer bland de priviligerades barn, kanske för att det aldrig var tänkt att de skulle döda varandra rent handgripligen. Det liknar alltför mycket underklassens kamp för att överleva. Överklassens barn skall förstås också lära sig att gå över lik för att ”överleva”, men det är inte tänkt att de själva skall ha fingret på avtryckaren. För sådana dåd kommer man ju att ha hela förtrycksapparater till sitt förfogande.

UPPDATERING: Anders Svensson har ett bra inlägg om det högerextrema våldet som på ett bra sätt kompletterar inlägget.

Mer i DN och Aftonbladet om mordet på Riccardo Campogiani(jämför gärna perspektiven)
www.aftonbladet.se/stockholm/article955060.ab
www.aftonbladet.se/stockholm/article975004.ab
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702389
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=702765

Om mordet på Rhys Jones starta här och kolla länkarna till vänster
www.guardian.co.uk/gun/Story/0,,2154806,00.html

Andra bloggar om: , , , , , , ,