Det här blev ett så långt kommentarssvar att jag kände mig manad att posta det som ett eget inlägg. ”Johnny” skrev i en kommentar till en tidigare postning i dag:
”Sedan måste nya demokratiska ledare ta det lite lugnt med nationaliseringen (med hänvisning till kupperna i Iran -53 och Guatemala -54, min anm.), ett privat företag som investerat 10 miljarder dollar i verksamheten och sedan blir fråntagna äganderätten utan kompensation för investering och framtida vinst, springer hem till senaten och skriker kommunism och sedan blir det problem”.
USA och Europa har ett stort trovärdighetsproblem. Man kan med visst fog påstå att många länder utanför USA och Europa befinner sig i en postkolonial fas. Länder som Guatemala och Iran ansåg att deras resurser hade lurats och tvingats ifrån dem under en kolonial fas och att de därför hade viss rätt till resurserna. I båda fallen försökte man förhandla med företagen (United Fruits resp. BP) för att komma till en resonabel lösning, men i storföretagskulturen är det uppenbarligen otänkbart att ge bort några som helst tillgångar, och företagen som nu opererade i de nya demokratierna vände sig till sina hemländer för militär hjälp att avsätta den regim som hotade deras intressen.
I USA och Europa må man ha glömt bort detta, men knappast i Iran och Guatemala. Krigföring ses som nykolonialisering oavsett om den i praktiken är det eller ej. Hur skall man då få större trovärdighet? Det är inte helt lätt eftersom utländska företag fortfarande opererar på liknande sätt på andra ställen i världen (Nigerdeltat, Bolivia etc.). Om man städar utanför sin egen dörr innan man tar till brösttonerna så ökar man trovärdigheten.
Vad skall man då göra? Om man inte kan se bortom krigsalternativet och regimskiftesalternativet så har man en alldeles för stor tilltro till storskaliga och vinstmaximerande lösningar och alldeles för lite tilltro till lokala, folkliga och fredsinriktade initiativ. Man måste först av allt respektera den demokrati som finns: Iranierna röstade faktiskt på Ahmadinejad (istället för mer moderata kandidater) och Palestinierna på Hamas. Algerierna röstade på FIS 1988 (osäker på årtalet) men fick aldrig ta makten. Egyptiska muslimska brödraskapet skulle förmodligen få en bra del av makten i Egypten om det vore val i dag. Västmakterna måste våga satsa på partier som man inte nödvändigtvis gillar, annars minskar trovärdigheten. Vem skall tro på snacket om demokrati om man förhindrar den när den fungerar? Islam och demokrati kan mycket väl samsas om vi hjälper till.
Släpp på trycket i stället. Ge Hamas pengarna de behöver i stället för att lagstifta emot dem. Låt Iran utveckla sin kärnkraft men ställ krav på att de följer NPT-avtalet. Häv handelsembargot mot Iran så att Mullorna i sin tur kan lätta på trycket gentemot sin befolkning. Se till att Egypten låter brödraskapet ställa upp i val på lika villkor. Stöd lokala ekonomier och folkliga intiativ. Agera konsekvent. USA bör till exempel själva följa NPT-avtalet. Det är mycket som kan göras i stället för att ta till vapen och det kan göras nu, i dag, om den politiska viljan fanns.
Jag skulle vilja kommentera en hel del här men i brist på tid vill jag bara framföra följande om varför det är så viktigt med demokrati:
Här är ett bra exempel på varför demokrati är bra och diktatur dåligt:
“Under perioden 1816-1991 utkämpades omkring 70 krig. De kan brytas ned till 353 bilaterala konflikter. I inget av dessa krig slogs en demokrati mot en annan demokrati, i varje fall inte om man tillämpar en modern definition av demokrati: rättvisa val, allmän rösträtt, fredlig maktväxling.
Slutsatsen är empiriskt överväldigande:
Demokratier startar inte krig mot varandra.
Om målet är “alla folks frihet, hela världens fred” finns det ingen bättre metod än att sprida demokrati.
Tänk då tanken att alla andra demokratier börjar bekänna sig till den svenska treenigheten:
Förlitar sig på att någon annan tar stöten. Sätter likhetstecken mellan folkrätt och rätten för regimer att göra vad de vill med sina folk. Betraktar vissa sorters övergrepp som mer respektabla än andra.”
Källa: Sydsvenskan
Självklart är demokrati bättre än diktatur. Det behövs knappt ens sägas (även om latinamerikanerna verkar ha ett och annat att tillägga).
Men det räcker inte. Västvärldens demokratier har under den period du nämner begått en rad oacceptabla övergrepp mot folk i afrika, latinamerika och asien. Detta bör man inte glömma.
Då sa man att de var ociviliserade och att vi skulle bringa ljus över vildarna. Samtidigt dödade man urskillningslöst, införde slavarbete och vägrade nödhjälp vid massvält.
Mau Mau
Indonesien
Guatemala
Maji Maji
Herero och Nama
Zulukrigen
Congo Free State
Fillipinerna
Aboriginies
Slavhandeln
Indien
Apartheid
Jonny skriver:
Demokratier startar inte krig mot varandra.
Nej, det är liksom inte så det går till när krig startas numer, utan det sker på andra sätt, genom obefogade attacker på fienden, genom provokationer som ger skäl att bomba, angripa eller starta krig etc. De gammaldags krigsförklaringarnas tid är ute.
Går vi sedan vidare på de här spåret finner vi att det inte alls är så helt ovanligt att demokratiskt valda regimer attackerar, eller på kuppartat sätt och med hjälp av militär eller bombningar, avsätter, eller försöker avsätta andra demokratiskt tillsatta regimer.
Så det där om att demokratier inte startar krig mot varandra är bara en klyscha.
Kerstin..
nej det säger ju t.ex inget om hur ”våldsbenäget” ett land är. Sen undrar jag lite var gränsen för ”moderna demokratier” går. Har något land varit en modern demokrati innan andra världskriget? USA kanske? Hur skall efterkrigstidens befrielsekrig i tredje världen räknas?
F.ö. har de flesta krig i dag inte ens två stater involverade. Det är alltså väldigt ovanligt att en demokrati krigar mot en diktatur över huvudtaget.
Mr Brown:
Du har helt rätt i att moderna demokratier egentligen inte har existerat mer än sedan tiden efter andra världskriget. Men under den tid de har existerat har vi sett USA, som vi betraktar som en demokrati, störta Allende, som var demokratiskt vald, dessutom i ett sydamerikanskt land som ansågs ha en ovanligt lång demokratisk tradition i den delen av världen. Vi har sett USA avsätta en demokratiskt vald ledare i Iran, och ersätta honom med en shah, en lyddiktator (bådadera erkänt av USA idag, fast man förnekade inblandning då det hände).
Och sedan har du förstås också rätt i att den stora demokratin i Väst sällan angripit en diktatur som kan förväntas försvara sig effektivt. Att somliga diktaturer, som angripits, sedan lyckats försvara sig trots väldig brist på militära resurser är ju en annan femma. Det handlar om missbedömningar från USA:s sida.
Någon absolut respekt för andra länders demokratiska system kan man alltså inte hävda att demokratin USA har uppvisat, och det tror jag du och jag är överens om.
Bara för att förtydliga, så menar jag att det är ytterst ovanligt, i alla fall efter 1990, att stater (demokratier som diktaturer) krigar mot varandra. Resonemanget att demokratier aldrig krigar mot varandra är därför ett ganska tandlöst påstående.
Men, som i exemplet med Iran, Chile och Guatemala så är undantagen flagranta. Alla tre länderna hade demokratiskt tillsatta regeringar som störtades av USA, direkt, eller genom ombud. Man visade inte någon som helst respekt för demokratin, som du säger. Det egna intresset och stödet till de egna kapitalisterna och industrialisterna gick i första hand.
Jag har hört folk försvar detta genom att säga att: ”det var en konstig tid”, eller nåt sådant och antyda att vanliga regler inte gällde under kalla kriget. Men i storpolitiken är det väl alltid ”konstiga tider”?
Mr Brown:
Haha, ja med påståendet att ”det var konstiga tider..” så har jag bara levt i sådana tider, eftersom jag levt större delen av mitt liv i kalla kriget – fast jag tycker förstås att tiderna är konstigare idag än tidigare :-).
De storpolitiska doktrinerna är inte bättre idag än de var då. Dessutom tror jag att vi just nu råkar befinna oss i en konstig period med bara en enda stormakt som gör som den vill, men att detta kommer att ändras inom en inte alltför avlägsen framtid, med motblock som sätter emot och som gör att USA:s makt åter begränsas, och ett nytt ”kallt krig” inträder.
Men om framtiden kan man inget veta med bestämdhet, bara sia, och den som lever får se.
GLAD PÅSK slutlligen.
Glad Påsk du med!
”Tiderna” blev kanske ännu konstigare i och med att Sovjetunionen föll ihop så abrupt, och jag tror att vi fortfarande lever i något slags normaliseringsperiod efter det. Det kan vara traumatiskt att förlora en så betydande fiende så snabbt I tio år har man försökt tilldela Irak, Iran och afghanistan något slag Sovjet-status, vilket visar hur mycket man saknar den gamle björnen. 🙂
Så vilka skall bli den nya maktfaktorn? Alla spår ju att kina, indien och tigerekonomierna kommer att få större betydelse. Själv skulle jag tycka att det vore dags för Afrika att få ett rejält uppsving.