Så det blev till slut en fråga om yttrandefrihet i alla fall när SÄPO fick SD’s ISP att stänga ner deras sajt, något som inte varit sent att utnyttjas av yttrandefrihetsivrarna som nu planerar att trycka upp t-shirts med Muhammedbilderna och uppmanar andra på att sprida dem vidare. Allt för att trappa upp konfrontationen. Deras försvar för yttrandefriheten kan tyckas legitima på ett ytligt plan, men har det egentligen med yttrandefrihet att göra? Marcus har ett intressant resonemang i frågan på sin blogg Ge oss ett val. Han hävdar, om jag har förstått honom rätt, att om man lyfter upp försvaret av yttrandefriheten som princip, och med hjälp av en symbol, så motverkar det yttrandefriheten. Låter det komplicerat? Det är det. Jag citerar Marcus:
”Att reproducera ett yttrande som man egentligen inte ställer sig bakom, bara för att det har upphöjts till princip, är själva motsatsen till yttrandefrihet. Detta helt enkelt eftersom om man upphöjer bilderna (Muhammedkarikatyrerna, min anm.) till en symbol för yttrandefriheten i sig själv höjer man det ursprungliga budskapet över all kritik – och yttrandefriheten har i samma ögonblick blivit kringskuren”.
KG Hammar har en liknande utgångspunkt när han i gårdagens artikel i DN skriver att ”Vi kan aldrig kräva respekt från en annan människa utan att ge andra respekt och värde. Det är ett majoritetsbeslut att vi vill ha vårt samhälle med frihet. Men det är ett individuellt beslut att respektera och stå upp för andras rättigheter.”
Enligt KG måste en rättighet ges, den kan inte krävas. Enligt Marcus kan yttrandefriheten inte försvaras, utan bara utövas. Yttrandefriheten blir inte större för att att man republicerar censurerade bilder, snarare tvärtom. Jag tolkar detta som om yttrandefriheten skadas när försvaret för den blir propaganda. Dessa argument lär dock inte hejda högern som med sin retorik verkar mena att den ”politiska korrekthet” som genomsyrar dagens samhälle i sig är ett hot mot yttrandefriheten, en dogm som sätter munkavle på dissidenter. Det är intressant konstatera att högern använder gammal vänsterretorik när den vill försvara denna rättighet (vilket borde få oss på vänsterkanten att också ifrågasätta vänsterns sätt att bedriva propaganda).
Jag kan bara se det som så att de indignerade på yttersta högerkanten kräver ”extraordinär yttrandefrihet”, eller ”dubbel yttrandefrihet” för att få möjlighet att överrösta denna politiska korrekthet som man anser är falsk och som man anser försvagar försvaret mot de som hotar det demokratiska samhället (läs: islamisterna).
Frågan som dröjer sig kvar är: vem kan kritisera bristen på yttrandefrihet och vad är ett ligitimt skäl för en sådan kritik? Om motivet bakom kritiken i grund och botten handlar om att få möjlighet att undertrycka andras rättigheter (läs: muslimerna som grupp eller de politiskt korrekta) kan den knappast vara legitim. Annars skulle jag svara att yttrandefrihet är en del av ett större paket som kallas för mänskliga rättigheter, och att den inte kan ryckas ut som en dogm ur detta paket, samt att mänskliga rättigheter handlar om att skapa en maktbalans mellan individens rätt och samhällets maktutövning som med nödvändighet måste inbegripa ett ansvarstagande, inte en befrielse från ansvar. Att detta resonemang tyvärr inte spelar de högerextrema i händerna är inte så mycket att göra något åt.
För övrig bör det noteras att västvärldens stater alltmer verka glida in i vad Giorgio Agamben skulle kalla för ett tillstånd av ”permanent undantagstillstånd”, där rätten ersätts av en avsaknad av rätt(1). Det är naturligtvis inte en speciellt önskvärd utveckling och därför borde en diskussion om yttrandefriheten vara välkommen.
—
1)Läsning: Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, Site editions #1, Propexus 2005, ISBN: 91-87952-39-4
Uppdatering: DN har en artikel i dag av Göran Rosenberg angående yttrandefrihetsfrågan som är mycket läsvärd.
Det kan nog verka komplext. Jag har återkommit till problemet i en ny postning idag för att förtydliga ytterligare.
Testa dessa påståenden för kontroll:
1. En åsikt som kan uttryckas utan mothugg i ett land där yttrandefrihet saknas, är givetvis inget annat än en reproduktion av maktens egna åsikter.
2. En åsikt som kan uttryckas utan mothugg i ett land där yttrandefrihet råder, måste naturligen vara en reproduktion av den allmänna uppfattningen inom det samhället.
3. Om vi således underlåter att kritisera islamkränkande yttranden betyder det antingen a)att vår yttrandefrihet inte är så fri som vi tror den vara, eller b) att islamhatet är en allmän uppfattning.
Jag hoppas att det beror på att vi ”försvarar” yttrandefriheten på fel sätt – vi vill gott, men vi inser inte att friheter principiellt inte kan försvaras, utan bara utövas, dvs det ”komplexa” resonemang jag bedriver. Felslutet i principförsvaret leder ju i själva verket till att yttrandefriheten i praktiken inte är så stor som vi helst vill tro att den är (pga omedveten självcensur).
Annars återstår bara en förklaring: försvarare av Jyllands-Postens publicering är också försvarare av dess åsikter. Så illa hoppas jag att det bara är i undantagsfall.
Blev det klarare så? Troligen inte… 🙂
Nja lite klarare i alla fall 🙂
För det första skulle jag vilja lägga till ett alternativ till 3:an och det är att c) de som enligt sin uppfattning borde kritisera dessa yttranden inte gör det av en eller annan orsak trots att yttrandefriheten tillåter dem att göra det. Men det kanske är uppenbart.
Sen tror jag efter mina ständiga besök på högerbloggar, att många anser att deras yttrandefrihet är kringskuren i realiteten, därför att hetslagen och det, som de betraktar, ”politiskt korrekta” debattklimatet inte medger dem att fritt uttala sina aversioner mot muslimer, bögar, judar, eller vilka grupper det nu kan vara. Och den ”friheten” är ju kringskuren av skälet att de flesta i vårt samhälle (hoppas jag) anser att det är oacceptabelt att man kränker andra, och därmed begränsar andras frihet. Så egentligen skulle man kunna säga att alla tre alternativen representerade i den här situationen: a) vissa anser att deras yttrandefrihet är för liten, b) islamhatet är utbrett, och c) de som borde yttra sig mot bilderna gör det inte av en eller annan orsak.
Men kan man säga att folk inte yttrar sig till svar för muslimernas sak i den här frågan? Du gör ju det i alla fall och jag kanske borde göra det tydligare 🙂 för är det något jag innerligen avskyr så är det det utbredda hatet mot muslimer som finns i Sverige (för att inte tala om Danmark). Det är kanske det debatten egentligen borde handla om.
Som Johan Ehrenberg uttrycker saken – väldigt bra. Det gäller att skilja mellan yttrandefrihet i sig och yttrandenas innehåll. Man kan både vara för yttrandefrihet och ta avstånd från hets mot muslimer
Jag kan förstå högern i deras resonemang kring PK-”censuren”. På ett sätt. Den innebär ju att så fort någon högerstolle yttrar något fobiskt gentemot bögar, muslimer etc så kommer han (det är väl oftast en han?) omedelbart få mothugg och bli kritiserad för det. Det är nog ett problem att många ”obekväma” debattörer, som är nog så seriösa, drar sig för att ventilera åsikter i debatten – en ofrivillig självcensur som knappast är i yttrandefrihetens intresse. Men…
…man kan rimligen inte förväxla de kritiska mothuggen med en inskränkning av högerstollarnas yttrandefrihet. Kritikerna utövar ju bara sin rätt. Att minoritetstyckarna inte klarar att hantera en massiv motkritik är ju inte en yttrandefrihetsfråga, även om det – tyvärr – får negativa inverkningar på den öppna debatt som yttrandefriheten är tänkt att främja.
I det här fallet med Muhammed-karikatyrerna har PK-”censuren” drabbat vänstern. Det politiskt korrekta i nuläget är givetvis inte att ta muslimer i försvar, att kritisera Jyllands-Posten för att de använde sin rätt att publicera vad de behagar, etc utan det omvända – att slå sig för bröstet, ropa ”fy fan va vi e bra!” och ”kämpa” för yttrandefriheten; mot ”dom”, muslimerna, som är så omgärdade av fördomar att det osar nazihets mot judar lång väg.
Meanwhile: Extremister på båda sidor är de enda vinnarna, yttrandefrihetens fiender är de som i praktiken vinner på de politiskt korrektas ”försvar” av den…
PK-ordet är ju i sig en del av en högerretorik, som är implicerar att det finns ett minoritetens förbud mot att uttrycka vissa åsikter som majoriteten – folket – har.
Men du har rätt, vänstern svävar på målet. Personligen har jag inställningen att man kan kritisera både publiceringen, rasismen och muslimsk extremism samtidigt som man stöttar yttrandefriheten. Vissa kallar det då för ”relativism”, vilket jag inte tar som ett skällsord, tvärtom.
Extremisterna är de som vinner på försvaret, som du skriver, men kanske inte i det långa loppet.
Gyllands Posten har rätt enligt lag att publicera bilderna.
Det har vi rätt att tycka vad vi vill om.
Det stora problemet är att journalister, författare, satirtecknare, flimproducenter, politiker m f l inte vågar publicera utav rädsla för hot, våld och mord från muslimska terrorister.
Sedan har hela storyn utnjyttas och planerats av muslimska diktaur regimer, deras våldsuppviglande präster och propagandistiska redaktörer. JP publicerade bilderna 2005-09-30 och en Egyptisk tidning 2005-10-17 och då blev det inga demonstartioner, upplopp, flagbränning eller ambassadbränning eller bojkott av Egyptiska produkter. En välplanerad attack på Europa av muslimska diktaturländer. Detta bekymrar mig mycket mer eftersom det gör konflikten farlig.
Vi måste förbereda oss på det värsta (KRIG) och hoppas på det bästa. EU behöver en gemensam säkerhets- och utrikespolitik samt en demokratiskt vald president direkt av folket, ett parlament som utgörs av EU25:s presidenter och premiärministrar ( en röst per land och en röst per invånare i det land man representerar), svårare än så behöver det inte vara.
Vänster är bekymrad över muslimsk rasism och inte för hot om våld och mord från terrorister. Det är verkligen besynnerligt.
James Petras har skrivit en intressant artikel om Mohammedkarikatyrerna som ger en
bakgrund förande långt bortom frågan om yttrandefrihet.
Det perspektivet skulle jag vilja se mer av i Sverige.
Kolla in nya numret av Ord och Bild (nr 5, 2006) på temat Kapitalismen som religion. Bland annat en text om danska Karikatyrkrisen och en nyskriven text av Giorgio Agamben