Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, vilket den här gången innebär ett livtag om ett stort och komplicerat fält, nämligen vad kolonialismen betytt för vår tids stora ideologier och inte minst de övergrepp i form av folkmord och andra otrevligheter som tog död på miljontals människor under nittonhundratalet. Vid min sida finns den minst sagt feta antologin Kolonialismens Svarta Bok som är redigerad av den franske historikern Marc Ferró och utgiven på svenska i år av Leopard förlag (bravo leo!), en bastant lunta på 1000 sidor som det lär ta sin lilla tid att ta sig igenom. Det är inte bara en bok: det är i sanning ett projekt, och jag har bara börjat på det.
Det var när boken recenserades i SvD i augusti som den väckte mitt intresse, parat med kravallerna i Frankrike, och det var framför allt följande avsnitt som fick min hjärnbark att börja skrynkla ihop sig. Recensenten Magnus Eriksson skrev att:
Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt. Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen, fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.
Eriksson har uppenbarligen ett problem med att kolonialismen beskrivs som en ideologi, vilket han tycker Ferro gör, utan vill se den som en rad praktiker. Han har visserligen en poäng, men det är en poäng utan något större värde. Det är nämligen inte ideologin i sig själv som dödar, utan just praktiken. Ideologin är bara, eller kan bara, vara ett sätt att legitimera praktiken. Fascismen, nazismen och i viss mån stalinismen kan därför ses som en logisk följd, ja till och med kulmen, av denna praktik om än med en något avvikande ideologi.
Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att till exempel nazismens industrialiserade rasutrotningsförsök skulle varit omöjligt utan kolonialismens massmord och rasförakt.
Kolonialismens föreställningar om den vite mannens överlägsenhet verkar i alla fall passa utmärkt in i historien, som nazismens förelöpare. Dess praktik likaså. De brittiska kolonialherrarna i Australien, för att ta ett exempel, verkade vara mycket väl medvetna om att urinnevånarna, aboriginals, var tvungna att assimileras till ett europeiskt sätt att leva, eller ”dö ut”. Utrotningen skedde inte med gas men den var inte mindre effektiv för det. Aboriginals dog som flugor under de första hundrafemtio åren av ockupation på grund av den vite mannens tvångsåtgärder.
Min teori är att kolonialmakterna inte behövde göra en tydlig ideologi av sin våldsamma praktik av en enkel anledning, dess våld utövades långt ifrån hemmaopinionens insyn, och hotade därmed inte den politiska makten i hemlandet.
Det verkar som om många debattörer verkar haka upp sig på de tydliga, stora ideologiernas förgörelsekraft samtidigt som man verkar ha svårt att ta till sig de förgörelsekrafter som verkar inom den kultursfär man själv lever i. Så tolkar jag också Magnus Erikssons svårighet att se kolonialismen som ideologi. En kollektiv förgörelsekraft ligger som jag ser det inte på något sätt inom ideologins domäner, utan i samhällets maktstruktur och det våld som den genererar. För att förstå våldets mekanismer räcker det inte att stirra sig blind på nazismen och kommunismen utan också att våga se sig själv i spegeln.
En utmärkt bloggpostning. Mycket intresant.
Den farligaste ideologin är den som inte är en ideologi.
Du har antagligen helt rätt i din analys om att nazismen inte skulle fungerat utan kolonialismen som en bakgrund till rasföraktet.
Kung Leopold av Belgien är ett utmärkt exempel på hur kolonialismens ideologi, eller vad man ska kalla det, tog död på miljoner och åter miljoner människor.
Jag vill bara se om jag förstår dig rätt:
Menar du att rastänkande, imperialism etc var så att säga ett paradigm, en slags idésfär – ett episteme kanske, för att tala Focault – i vars mylla annars ”oskyldiga” ideologier kunde skjuta onda skott? Och att det vi kallar kolonialismen skulle vara den västerländska liberalismens onda skott?
Eller menar du just att kolonialismen var en ideologi och inget annat?
(Du säger att ME har en poäng när han säger att det inte var en ideologi, samtidigt kritiserar du hans oförmåga att inse att den var det… Eller läser jag slarvigt/är lite småkorkad?)
Marcus…
”Menar du att rastänkande, imperialism etc var så att säga ett paradigm, en slags idésfär – ett episteme kanske, för att tala Focault”
Ungefär så, ja.
”i vars mylla annars ”oskyldiga” ideologier kunde skjuta onda skott? Och att det vi kallar kolonialismen skulle vara den västerländska liberalismens onda skott?”
Det här är lite mer komplicerat. Vad jag menar är ont med liberalismen är dess blindhet inför det faktum att mänskliga fri och rättigheter lätt kan åsidosättas när det gäller dominerade folk som inte av olika anledningar kan uppfylla det ”sociala kontraktet”. Det gör att liberalismen i praktiken blir något av en atensk demokrati där rättigheterna, i stället för att utsträcka sig till alla fria män som i aten, utsträcker sig till alla ”civiliserade” folk. Detta tänkande hänger ihop med kolonialismens våld.
”Du säger att ME har en poäng när han säger att det inte var en ideologi, samtidigt kritiserar du hans oförmåga att inse att den var det”
det är jag som skriver slarvigt. jag kritiserar ME för att han hakar upp sig på frågan om kolonialismen var en ideologi eller inte (jag antar att han gör det för att kunna jämföra den med nazism och kommunism). Jag menar att det är helt irrelevant, men typiskt för en förenklad debatt.
För mig var kolonialismen inte en ideologi, utan en praktik som stödde sig på ett rasistiskt ideklimat för att legitimera sitt våld.
Jag är böjd att hålla med dig, även om det förvisso fanns försök att ideologisera kolonialismen. Som man hör på ordet handlade det väl snarast om efterhandskonstruktioner för att ursäkta alla rent skamlösa beteenden… Och lite grand så fungerar de postkoloniala revisionerna hos britter och annat löst folk idag, skulle jag tro, som efterhandskonstruktioner.
En sak slog mig nu a propos J Norberg i sammanhanget: Hans ”Till världskapitalismens försvar” är ju en enda lång orgie i att försvara ett paradigm genom att revidera det och applicera en efterhandskonstruerad idémall på det. Den globala kapitalismen har givetvis inte det ringaste dugg med liberalism att göra, dvs med någon vilja att befria folk ur fattigdom och umbäranden och sprida frihet och demokrati – det har bara med big bucks att göra. Så klart. Däremot för den i sitt kölvatten bland annat med sig ökad frihet och mindre fattigdom, som bara är att välkomna. Att den sedan för med sig en hel del elände också, är det bara vi lite vänstervridna som vill låtsas om… Annorlunda uttryckt: om världskapitalismen hade varit konsekvensen av att en liberal ideologi genomfördes i praktiken hade dess värsta avarter troligen varit färre. Som det är nu skiljer sig försvaret av världskapitalismen inte från att prisa demokratin i antikens Aten.
”om världskapitalismen hade varit konsekvensen av att en liberal ideologi genomfördes i praktiken hade dess värsta avarter troligen varit färre.”
jag börjar luta åt, efter att ha kollat runt lite, att kapitalism och i förlängningen imperialism är en praktisk konsekvens av liberalism, men att paradoxen uppstår, när kapitalism och imperialism går över styr och hemfaller åt rovdrift, att de börjar motverka de liberala grundvärderingarna. Liberalismen i sin renaste form har inget skydd mot den paradoxen, vad jag kan förstå. Den upphör bara vips att vara liberalism och är med andra ord självförstörande. (som kommunismen på sätt och vis)
Låter det helt snurrigt?
Tja, Kolonialismen hade viss gemensam ideologi: En sy på världen där Europa var skapelsens krona, och alla andra ”savages”. Rasism, alltså. Men mer sammanhang än så fanns det väl inte.
Sverige är så efter i modern humaniora. Det är förvisso jättebra och sympatiskt att svenska vita män som Mr. Brown nu sakta börjar vakna lite på den här fronten, men ärligt talat, har ni verkligen aldrig hört talas om att det finns ett helt vetenskapligt fält kallat ”postkolonial teori”? aldrig hört talas om människor som Franz Fanon, Edward Said, Gayatri Chakravorty Spivak, Stuart Hall, Homi Bhabha, Ella Shohat, bell hooks, Aijaz Ahmad, Richard Dyer, Martin Bernal, Achille Mbembe, etc.
Det är snart 30 år sedan Saids ”Orientalism” kom…
Vakna? Sakta? Aldrig hört talas om? Förolämpa inte mitt (våra) intellekt tack men bidra gärna till debatten. Orientalism står för övrigt högt på önskelistan men många av de andra teoretiker du listar är okända för mig, det medger jag villigt, men du är väl inte här för att anklaga mig för att inte vara expert på postkolonial teori?
På vilket sätt förolämpar jag någon, egentligen?
Jag gör två tämligen mekaniska observationer, som du dessutom verkar hålla med om:
1. Svensk humaniora ligger efter, i alla fall på den här fronten (även om det är på bättringsvägen). Postkolonial teori är – vilket ni visar prov på här – något som folk knappt hört talas om.
2. Ni för en diskussion runt ett ämne som är så uppenbart inom ramarna för den postkoloniala teorin, utan att ens nämna den, eftersom att ni inte tycks veta om att den existerar.
Med det sagt så vill jag definitivt understryka att jag är välvilligt inställd till diskussionen. Jag vill väl, och jag vill absolut inte förolämpa någon eller verka arrogant. Men från mitt perspektiv var det jag sa det som behövde sägas – för diskussionens skull. Du ber mig bidra, men jag bidrog ju i högsta grad i mitt första inlägg med att peka på den stora rosa elefanten i rummet som ingen verkade se.
Är det verkligen fel av mig att använda beskrivningen ”sakta börjar vakna lite på den här fronten”, när du inte ens hört talas om någon av de andra namnen (inte ens Spivak och Frantz Fanon)? Jag menar, du är ju inte direkt ensam om det. I övrigt ”attackerar” jag ju inte dig, utan svensk humaniora i allmänhet.
Så, jag ville bara hjälpa er på traven lite, även om det kanske inte verkade så.