NYT skriver i dag om att det ökande våldet mellan sunniter och shiiter nu gör att många väljer att flytta till säkrare områden i Bagdad och i städerna nord och nordväst om bagdad. Det är så att säga början på en ”Belfastisering” som troligen kommer att påverka landet för årtionden framöver och troligen driva på en splittring av Irak. Som jag har skrivit tidigare är Belfast en djupt segregerad stad trots att, eller kanske snarare på grund av, fredsprocessens framsteg. 1998 när IRA och de största protestantiska paramilitärerna signerade det så kallade långfredagsavtalet trodde många att det skulle vara säkert att bosätta sig var man ville i Belfast. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning och efter några år var uppdelningen mellan Katoliker och Protestanter mer cementerad än någonsin, även om stan som sådan var säkrare. Belfast är ett lapptäcke av ”etniskt rensade” bostadsområden, med ett undantag, de södra delarna av staden där den välbärgade medelklassen bor.
Om detsamma nu händer i Irak så kan det komma att dröja decennier innan landet kommer till ro. Det är möjligt att det skulle hänt utan invasionen, Saddam upprätthöll för det första en konstgjord Sunnitisk överhöghet med hot om våld och för det andra en konstgjord nationstanke baserad på Britternas gränsdragningar efter första världskriget. Förr eller senare skulle detta ha kollapsat. Nu har kriget blivit en katalysator.
***
Bilden är tagen under en protestantisk marsch i Belfast sommaren 2003, precis vid en s.k. hotspot, d.v.s ett gränsområde där det ofta förekommit upplopp. På andra sidan vägen ligger North Strand som är en katolsk ”enklav” i utkanten av det protestantiska hjärtlandet i östra belfast.