Om budgeten, yttrandefriheten och ärlighetens omöjlighet

Jag har inte satt mig in dagens budgetförslag, men däremot tittat lite på reaktionerna. Att både Per Nuder och Mona Sahlin reagerar starkt är inte konstigt. Det tycks som om den här budgeten innehåller några mycket kontroversiella åtgärder som kommer att sticka i ögonen på folk och slutligen montera ned moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”.

Men det som får mig att tänka till är några tydliga ståndpunkter i kommentarerna till Aftonbladets artikel:

Äntligen en regering som visar musklerna år detta totalt passiva samhälle. Så fruktansvärt synd om folk att det blir mindre pengar i A-kassa osv. Nu måste man ju faktiskt ut och söka jobb. Och alla våra nysvenskar som kunnat dra in ibidrag i alla år medans dom suttit och spelat brädspel på kaffer, dom har nog svårt att göra det i fortsättningen. Nä detta är helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle. jag är supernöjd, och hoppas att detta varar länge. Då kanske Sverige kan resa sig till slut. Postat av: Henryhurle

Man kan förstås enkelt avfärda den här typen av ”nationell populism” eller vad man skall kalla den, som varande auktoritär och endimensionell, men med tanke på SD:s framgångar i senaste valet, som spelade på just dessa strängar är det kanske dags att ta en djupare titt på argumenten i stället för att gå i stridsläge.

Jag hakar framför allt upp mig på en mening i ovanstående kommentar, nämligen att budgeten är ”helt i linje med ett rakare och ärligare samhälle”. Det här är en formulering som ständigt återkommer i den högerpopulistiska retoriken och som hänger tätt samman med den fråga om yttrandefriheten som återigen blossat upp i samband med Vilks-affären. Frågan är vad det betyder att ett samhälle är ”rakare och ärligare”. Låt oss först konstatera att människan till sin natur knappast är varken rak eller ärlig. Vi döljer våra drivkrafter och agendor för alla som inte står oss allra närmast, vilket man skulle kunna se som ett slags överlevnadsinstinkt. Att blotta sig är att göra sig sårbar, att förlora i anseende, att göra bort sig.

Att vara rak och ärlig kan visserligen anses som en dygd av många, men det är ofta bara ett fåtal som verkligen kan leva upp till epitetet och även de torde ha dolda agendor som de aldrig avslöjar. En fullständig ärlighet är med andra ord omöjlig. Troligen skulle den få samhället att braka ihop om man släppte den lös. Jag har inte sett filmen Liar Liar med Jim Carey men jag tror att den kan vara ett bra exempel på hur fullständigt galet det skulle bli om alla var raka och ärliga. I princip innebär det att man stänger av all form av diplomati vilket skulle få alla förhandlingar att omedelbart gå i stå och därmed stänga ned hela samhället med massdöd som följd. Fullständig ärlighet blottar omedelbart de mörka sidorna i människans psyke, ett mörker som vi alla har, och vi har helt enkelt varken viljan eller metoder att släppa lös det mörkret över mänskligheten.

Vad man pratar om är alltså en annan typ av ärlighet som kanske skulle kunna ersättas med begreppet ”intellektuell hederlighet”, och troligen är det så att debattören vill att det framför allt är makthavare och media som skall praktisera den. Allra troligast är att man vill att ärligheten skall begränsas till vissa frågor där föreställningen om frågans vikt och natur inte motsvarar det man hör från media och politiker.

Samtidigt kan jag förstå argumentet och jag tror faktiskt att samhället i stort skulle tjäna på en större öppenhet. En större öppenhet innebär också mer och intensivare debatt, men också en möjlighet för personer att kunna medge sina fel och brister utan att förlora ansiktet. En fråga som man därmed skulle kunna ställa oftare är: ”varför påstår du det?” och min motfråga till ”Henryhurle” skulle därför bli: ”kan du ärligt svara på varför du vill ha ett ärligare och rakare samhälle?”

DN 1, 2 och 3 om budgeten

Andra bloggar om: politik, ekonomi, ärlighet, intellektuell hederlighet, budgeten, mona sahlin, per nuder, sverigedemokraterna, moderaterna, moral

Intressant: intressant