Kidnappning som effektivt vapen

Självmordsbombningar var inte speciellt vanligt i mellanöstern innan en jihadist-grupp (förmodligen Hezbollah) genomförde sin berömda attack mot den amerikanska marinkåren 1983 som dödade 241 soldater (1). Med de senaste händelserna i mellanöstern verkar det som om jihadisterna nu fokuserar på en ny taktik: kidnappningar.

New York Times rapporterar i dag att två journalister från Fox News kidnappats av en grupp som kallar sig för ”the Holy Jihad Brigades”. Kravet är att USA släpper alla muslimska fångar som finns i amerikanska fängelser. Kidnappningarna av israeliska soldater i Gaza och norra Israel, vilket utlöste Libanon-krisen, visar att motståndsrörelserna i Gaza nu börjar nyttja samma taktik som det sunnitiska motståndet i Irak använder sig av, där kidnappningar av västerlänningar mer eller mindre stängt Bagdad för andra än Irakier och koalitionssoldater. Israel lyckades bomba Libanon sönder och samman, men lyckades inte med målet att frita soldaterna.

Att Hezbollah red ut den Israeliska eldstormen, och kom stärkta ur konflikten, kommer att visa andra grupper att kidnappningar är ett effektivare sätt att förorsaka skada mot Israel än självmordsbomber. Det torde med andra ord bara vara en tidsfråga innan nya IDF-soldater blir bortförda. Vågar Israel då reagera med samma testosteronstinna övervåld som man gjorde i Libanon?

läsning: Cristoph Reuter: Med livet som vapen ISBN: 9185057274

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det Israeliska exemplet

Ibland undrar jag vad världens ledare skulle tycka var den ideala situationen och vilka åtgärder de skulle vilja genomföra om de hade all makt att påverka sin omvärld. Låt oss ta Israel som exempel. Låt oss anta att den ideala situationen för t.ex. Ehud Ohlmert (byt ut mot lämpligt namn) för det första vore att det inte fanns några Palestinier i det heliga landet, och definitivt inga Palestinier med ambitioner att driva en stat på det som i dag är Israeliskt territorium. Nu är ju verkligheten så beskaffad att vi pratar om ett oerhört tättbefolkat litet område vid medelhavets östra hörn som är ganska mixat så hur skulle man kunna uppnå den grad av maximal säkerhet som man eftersträvar? En mur av den typen man bygger i dag räcker nog tyvärr inte, utan det krävs troligen ett stort, delvis minerat, ingemansland som effektivt förhindrar raketattacker och invasioner.

Så låt oss säga att man i princip gör Västbanken och Gaza till sådana ingemansländer och dessutom besätter Sinai igen. Helst skulle man också uprätta buffertzoner i södra Libanon, Jordanien och Syrien. Att man förflyttar alla palestinier som i dag bor på Västbanken och i Gaza till flyktingläger utanför detta ingenmansland är självklart. Det skulle i alla fall göra lite för säkerheten, men det räcker inte. Man måste också neutralisera alla de arabiska grannar som är fientligt inställda till Israel, och det kan bara åstadkommas med en politik som effektivt förhindrar ekonmiskt uppsving i dessa länder. Om de kan behållas i konstant fattigdom så vore det troligtvis det bästa alternativet. Nackdelen är att fattigdom skapar våld i form av social oro, men om gränsen är tillräckligt effektivt utformad så kan man hålla allt sådant utanför landet. Ett problem som varje nation måste tampas med för att upprätthålla sitt välstånd är frågan var man skall ta arbetskraften till de lågavlönade jobben och det här kan bli en knepig fråga i fallet med Israel, men jag är övertygad om att det kan lösas med ökad invandring av från t.ex. Ryssland. De fattiga nyinflyttade får helt enkelt vänja sig vid att under de första fem-tio åren arbeta med enklare sysslor eller som soldater.

Naturligtvis är ett sådant här tankeexperiement ganska fruktlöst, men det visar en sak och det är att vi lever i en komplex värld, och att man kan välja att antingen rikta in sig på enkla lösningar som förtränger de svåraste problemen eller att bejaka den komplexitet som finns och anpassa sig till den. Det är framför allt det senare som är min ståndpunkt, om nu någon hade missat det.

Andra bloggar om: , , ,

Om Israel, Palestina, Pipes och det omöjliga kriget

Jag brukar dra mig från att kommentera Israel-Palestinafrågan av det enkla skälet att det går alldeles för snabbt att glida in i en position där man börjar legitimera våld. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att de röster som förspråkar fred, dialog och brobyggande obönhörligen hamnat i skymundan i denna konflikt utan slut.

Min hållning är annars att det är fullt möjligt att de-eskalera konflikten, men det måste göras under lång tid, vilket kräver tålamod och timing. Ett sådant tålamod verkar vara svårt att uppbringa både i väst och i mellanöstern och vem kan egentligen klandra de otåliga med tanke på att konflikten pågått i snart sextio år?

Däremot är att det inte är säkert att en freds- och demokratiseringsprocess går snabbare bara därför att man trycker på hårdare, inför sanktioner, unilaterala tillbakadraganden eller startar massiva väpnade insatser. Det kräver också det rätta demografiska klimatet, vilket bland annat konflikten på Nordirland visar. När en ung generation otåliga slagskämpar har börjat bilda familj finns det extra bra förutstättningar för ett fredsavtal. Detta skulle snart kunna vara aktuellt när det gäller den andra intifadans stenkastande tonåringar. Den Israeliska fredsrörelsen verkar å andra sidan behöva föryngras betydligt, vilket bl.a. en Israelisk Meretzanhängare påpekar i en artikel i Stockholms Fria i går.

Men det går att hitta röster på båda sidor som tar klart och tydligt avstånd från ”det tredje världskrigets” retorik och praktik, och en sådan röst hittade jag på Haaretz engelskspråkiga hemsida. Bradley Burston har läst en artikel av den neokonservative författaren och journalisten Daniel Pipes som anklagar Israelerna för att deras val visar att de inte vill vinna kriget mot palestinierna. Pipes skriver att Israelerna bara administrerar detta krig och därmed underminerar målet att få Israel att bli erkänt av sina arabiska grannar. Pipes verkar med andra ord tro att det finns ett militärt sätt att fullständigt betvinga Palestinierna, att få dem att kapitulera totalt. Burston skriver med något som liknar avsky att:

”After reading Dr. Pipes, I’m not sure I can be an American Jew anymore. I guess, at long last, I’ve become an Israeli. Unlike Dr. Pipes, I can’t bring myself to win the war against the Palestinians. At least not the way Dr. Pipes would have me do so. I guess the guy’s right. My friends in my IDF (IDF=Israeliska Armen) battalion couldn’t do it either…Daniel Pipes is a new kind of Israel-basher. He is an equal-opportunity hater of Israelis. None of us is good enough for him. We lack the will to fight like the man he quotes as a role model for us, Douglas MacArthur. From unilateralism to transfer, nothing we come up with is good enough for him. Try as we might, we just can’t seem to win his war for him. I guess he’ll just have to do it by himself.”

Insikten att kriget mot arabvärlden inte kan vinnas är kanske fredsivrarnas största hopp. Även om man smulade sönder alla hus på Gazaremsan, tog kål på alla Palestinska ledare, blockerade alla bankkonton och hamnar och kapslade in Gaza och Västbanken i betong så skulle kriget fortsätta. Israelerna visade, genom att förkasta Likud i valet, att man vill ta ytterligare ett steg bort i från krigspolitiken. Jag tror inte Ehud Olmert är någon duva, men förhoppningsvis inser han det omöjliga i situationen.

Jinge tog i går upp idén om ett enat Israel och Palestina på sin blogg, med andra ord ett förkastande av tvåstatslösningen. Det kan verka som ett omöjligt förslag, men frågan är om det ändå inte är den enda hållbara vägen mot fred i regionen, eftersom det är en lösning som måste vara baserad på samexistens. Det ohållbara med tvåstatslösningen är att den är baserad på våld. Som sådan kommer den därför troligen att fortsätta att generera våld för lång tid framöver.

Andra bloggar om: , ,

Amir Peretz ger nya förhoppningar om fred i mellanöstern


Amir Peretz otippade valvinst över Shimon Peres om ledarskapet i det israeliska arbetarpartiet (Labour eller Aavoda [1]) har skakat om det politiska etablissemanget i Israel. Jag måste säga att det inte är speciellt lätt att hänga med i den Isrealiska politiken, där alla ledare ständigt verkar hänga på en skör tråd. Ariel Sharons balansstycke verkar ha varit extraordinärt. Nu kan den tiden vara över.

Peretz är något så ovanligt som en arbetarledare av gammalt snitt. Som ledare för Histadrut, det Israeliska LO, i många år har han profilerat sig som en arbetarnas man. Som medlem i fredsorganisationer som en duva i konflikten med palestina och arabvärlden. Peretz framställs som en politiker som förmår att entusiasmera sina medarbetare och anhängare och det kan räcka långt i ett land där väljarsympatierna inte är helt förutsägbara.

Peretz viktigaste signal är att han har deklarerat att han vill bryta den koalition med Likud som gett Sharon relativt fria tyglar under det senaste åren, han har betonat att Osloavtalet måste lyftas upp på bordet igen och ges legitimitet. Det är stora anspråk som kan falla platt till marken när realpolitiken sätter in. Men den ger hopp för alla som vill se en varaktig fred i Israel och Palestina.

Arbetarpartiet är i minoritet i dag men i ett politiskt landskap som verkar genomgå stora ändringar framöver verkar det finnas förhoppningar om att Peretz skall kunna leda partiet till regeringsställning. För det krävs att han får med sig de fattigaste av den Israeliska väljarkåren som envist vänt sig till Likud.

Haaretz skriver: ”Ostensibly the poor, the unemployed, the pensioners, the single mothers and the new immigrants did not have and do not have a more suitable, more appropriate leader than Peretz. He comes from an immigrant transit camp, lives in a southern development town, looks like them and talks like them”. [2]

Men vad kan detta innebära för fredsprocessen? Med Benjamin Nethanyahu vid makten lär den förmodligen gå i stöpet. ”Bibi” är en hök av stora mått. Pragmatikern Sharon har kanske kommit till vägs ände. Jag måste säga att jag har slutat att hoppas på något sådant som en effektiv fredssprocess. Ändå finns det så oerhört många i Israel och Palestina som törstar desperat efter fred. Kanske, kanske kan Peretz bli en röst för de personerna och därmed komma att spela en större roll för en reell fred än någonsin Peres, Rabin eller Sharon.

Independent citerar en del av det tal som Peretz höll i Jerusalem för några dagar sedan till minne av den mördade premiärministern Yitzhak Rabin: ”We will not rest until we reach a permanent agreement [with the Palestinians] that would secure a safe future for our children and that would provide us with renewed hope to live in a region where people lead a life of co-operation and not, God forbid, where blood is shed.” [3]

Det är stora ord. Hur skall de kunna omsättas i praktiken?

Bild: knesset