Jag fick helt klart korn på ett möjligt långsökt orsakssammanhang i går natt när sömnen inte ville infinna sig som rör USAs ibland förbryllande besatthet av Nordkoreafrågan och Nordkoreas likaledes förbryllande reaktioner. Medan hela världen genomgår förändringar fortgår i denna lilla del av världen en liten bit av det kalla kriget, nästan som en museal insitution. Varför detta intresse för Nordkorea just nu? Ett svar kan vara att Nordkorea har varit en varnagel i ögat på vissa politiker i USA ända sedan 1953. I Koreakriget visade USA sin svaghet för första gången på den internationella arenan och svaghet är något förbjudet inom en Amerikansk utrikespolitik som bygger på militär dominans som den formulerats av Powell, Cheney och Wolfowitz. Intresset verkar ha svalnat i olika perioder, men i kölvattnet av Bush-doktrinen verkar man nu sett chansen att göra upp räkningen med Kim Jong Il, och den förlorade hedern, en gång för alla.
Eftersom det är svårt att veta vad som skett bakom kulisserna sedan 1953 så är det svårt att döma ut detta som en konspirationsteori. Det verkar som om USA aldrig släppt Nordkorea helt utan fortsatt med hemligstämplade så kallade ”Svarta” och Psykologiska Operationer (PSYOPS) ända sedan vapenstilleståndet. Ett av syftena verkar ha varit att hota Nordkorea med atomvapenbombningar och därmed hålla regimen i Pyongyang och befolkningen i skräck. Nordkoreas ledning har förstås sett möjligheten att behålla sin absoluta makt över befolkningen genom att spela på den skräcken. En av operationerna benämns ”Operation Team Spirit” i en artikel av George Katsiaficas på Defenestrator:
Since the armistice of 1953, US aggression has continued unabated. From 1976 to 1993, ”Operation Team Spirit” threatened invasion and nuclear war on the DPRK (Nordkorea). According to the DPRK, every day US planes capable of dropping nuclear weapons approach the 38th parallel and, at the last minute, veer off. For people in the DPRK, the possibility of a US nuclear attack has thus been a daily reality for decades. In the 1980s and 1990s, North Korea reports that there were more than 7900 provocative acts per year, and the US admits to daily high-altitude surveillance flights over North Korea.
Vad i detta är Nordkoreansk skräckpropaganda? Det är naturligtvis oerhört svårt att veta. Nordkorea är en totalitär stat och USA har inte offentliggjort allt material. Det finns väldigt lite information på nätet om t.ex. Operation Team Spirit även om den omnämns på vissa veteransajter och forum. Att operationerna skulle ha slutat 1993 är inte ologiskt eftersom Nord och Sydkorea började bryta isen i sina relationer omkring 1992, möjligtvis också på grund av Clinton-erans avspänningspolitik. Efter 911 hamnar frågan på bordet igen och spänningingen stiger dramatiskt. Man brukar uppge Nordkoreas övergivande av icke-spridningsvtalet som en startpunkt för den ökade spänningen men det kan lika gärna vara revanschism från USA:s sida som utlöst den i och med hökarnas intåg i Vita Huset. Varför Nordkorea valt att förklara sig kapabla att framställa kärnvapen nu är förstås svårt att förstå men det finns definitivt mer bakom det beslutet än en bindgalen diktator beredd att störta världen i armageddon.
Kim Jong Il är galen. Men inte så galen att han, från sin isolerade lilla plats i världen – inte stort mycket större än att den rymmer hans glasögon – skulle få för sig att verkställa ett hot mot USA, vare sig med eller utan kärnvapen. Han spelar bluffpoker, det är jag ganska övertygad om. För med Bush på rövarstråt kan vilken misshaglig nation som helst riskera att bli omstörtad. Och Kim Jong Il skulle inte få särskilt många tillskyndare. Så om inte Bush kan fås att tro på åtminstone risken att han har kärnvapen, skulle han strax vara ivägknäppt som en mjällflaga från Donald Rumsfelts kavajslag.
Å andra sidan, detta vet väl till och med Rumsfelt är något Kim Jong Il inte vill veta av att USA vet att de inte bör veta (eller något sådant). Så varför intresset för Nordkorea? För att det är en utmärkt fiende, ett i sanning knallrött skynke som det går att vifta med utan att någon sätter sig på tvären. Gräver man ner än mer av sitt förtroendekapital i den irakiska öknen så kan man hitta upprättelse där, i det där hörnet av världen som ingen skulle bry sig om, om det inte vore en för en man vars frälsartro om sig själv är omvänt proportionerlig mot den frälsning han ger sitt folk.
(Värst vad jag var formuleringsglad idag… 🙂
Det är väl inte så konstigt att Nordkorea gärna skyltar med kärnladdningar. De har sett att Bush kan tänka sig militära angrepp mot vedervärdiga diktaturer, men man angriper inte en kärnvapenstat militärt. Särskilt inte om den leds av verklighetens motsvarighet till Dr. Evil.
Vad Bushs strategi mot Nordkorea går ut på vet jag inte. Kanske att rusta ihjäl dem på samma sätt som Sovjetunionen, och sedan snabbt gå in med militär och säkra kärnvapenanläggningarna om regimen faller.
Det finns dock skäl att vara försiktig. Nordkorea har 1.000.000 man i vapen och massor av konventionellt artilleri riktat mot Söul.
Visst bluffar Kim Jong Il och visst vet Rummy om det. Efter att ha läst lite om Cheney och Wolfowitz utrikespolitiska agenda från tidigt 90-tal så verkar det som om the ”Axes of Evil” helt enkelt är ett sätt att göra upp räkningen med gamla fiender och återställa hedern, med ett stort undantag skall tilläggas: Vietnam. Kort sagt: arguementen mot Nordkorea är mer känslomässiga än faktabaserade. NK har visst en jättemilitär, men knappt mat till sitt folk och med en bundsförvant i Kina som knappast skulle starta ett storkrig för dess skull.
Leve f.ö. formuleringsglädjen!