Amir Peretz otippade valvinst över Shimon Peres om ledarskapet i det israeliska arbetarpartiet (Labour eller Aavoda [1]) har skakat om det politiska etablissemanget i Israel. Jag måste säga att det inte är speciellt lätt att hänga med i den Isrealiska politiken, där alla ledare ständigt verkar hänga på en skör tråd. Ariel Sharons balansstycke verkar ha varit extraordinärt. Nu kan den tiden vara över.
Peretz är något så ovanligt som en arbetarledare av gammalt snitt. Som ledare för Histadrut, det Israeliska LO, i många år har han profilerat sig som en arbetarnas man. Som medlem i fredsorganisationer som en duva i konflikten med palestina och arabvärlden. Peretz framställs som en politiker som förmår att entusiasmera sina medarbetare och anhängare och det kan räcka långt i ett land där väljarsympatierna inte är helt förutsägbara.
Peretz viktigaste signal är att han har deklarerat att han vill bryta den koalition med Likud som gett Sharon relativt fria tyglar under det senaste åren, han har betonat att Osloavtalet måste lyftas upp på bordet igen och ges legitimitet. Det är stora anspråk som kan falla platt till marken när realpolitiken sätter in. Men den ger hopp för alla som vill se en varaktig fred i Israel och Palestina.
Arbetarpartiet är i minoritet i dag men i ett politiskt landskap som verkar genomgå stora ändringar framöver verkar det finnas förhoppningar om att Peretz skall kunna leda partiet till regeringsställning. För det krävs att han får med sig de fattigaste av den Israeliska väljarkåren som envist vänt sig till Likud.
Haaretz skriver: ”Ostensibly the poor, the unemployed, the pensioners, the single mothers and the new immigrants did not have and do not have a more suitable, more appropriate leader than Peretz. He comes from an immigrant transit camp, lives in a southern development town, looks like them and talks like them”. [2]
Men vad kan detta innebära för fredsprocessen? Med Benjamin Nethanyahu vid makten lär den förmodligen gå i stöpet. ”Bibi” är en hök av stora mått. Pragmatikern Sharon har kanske kommit till vägs ände. Jag måste säga att jag har slutat att hoppas på något sådant som en effektiv fredssprocess. Ändå finns det så oerhört många i Israel och Palestina som törstar desperat efter fred. Kanske, kanske kan Peretz bli en röst för de personerna och därmed komma att spela en större roll för en reell fred än någonsin Peres, Rabin eller Sharon.
Independent citerar en del av det tal som Peretz höll i Jerusalem för några dagar sedan till minne av den mördade premiärministern Yitzhak Rabin: ”We will not rest until we reach a permanent agreement [with the Palestinians] that would secure a safe future for our children and that would provide us with renewed hope to live in a region where people lead a life of co-operation and not, God forbid, where blood is shed.” [3]
Det är stora ord. Hur skall de kunna omsättas i praktiken?
Bild: knesset