Christian Peacemaker Teams vädjar för de kidnappade

Många högerbloggare är frustrerade över att deras meningsmotståndare, inklusive undertecknad, inte tydligt nog uttrycker sin avsky för kidnappningar och terrordåd som utförs av motståndet i Irak. Det verkar dock inte spela någon roll hur mycket man meddelar sin avsky för slika aktioner, kravet på avståndstagande återkommer ändå hela tiden. Det visar hur polariserad och meningslös debatten har blivit. Man stångar sig lätt blodig. Hur mycket man än ogillar Bush-regimens militärism så tror jag att stödet för den västliga demokratin ändå är stort bland vänsterfolk och humanister, åtminstone som ett steg mot ett mer genomdemokratiserat samhälle. Kravet på avståndstagande mot terrordåd blir därmed ett slags (omedveten?) retorisk fälla med avsikt att få fram ett avståndstagande mot demokrati. Det är naturligtvis en mankeistisk retorik som inte är produktiv på något sätt.

För att nu gå mina kritiker till mötes så skall jag uttrycka min avsky för den senaste i raden av kidnappningar som genomförts av rebeller i Irak. Fyra av människorättsorganisationen Christian Peacemaker Teams medlemmar kidnappades i veckan. En video som visade dem bundna med maskerade män sändes på Al-Jazeera och deras öde är oklart. CPT är en organisation som arbetar med humanitärt arbete i Irak, som att distribuera mediciner och annan hjälp till behövande. Organisationen tar avstånd från ockupationen men finns på plats för att göra något för civilbefolkningen.

Jag kan inte annat än uttrycka den djupaste beundran för dessa personer som riskerar sina liv i ett land där våldet är lag. Jag räknar mig själv som ateist, men hyser verkligen den djupaste respekt för den humanitära aspekten i viss kristen praktik. Kidnapparna bör släppa dessa människor omedelbart om de bryr sig de minsta om Irakiernas väl och ve. Det skall noteras att CPT har en muslimsk motsvarighet Muslim Peacemaker Teams som arbetat bland annat med återuppbyggnaden av Fallujah.

På Democracy Nows hemsida rapporteras att ”The Association of Muslim Scholars said the captives should be granted their freedom as a humanitarian gesture. The group has helped mediate the release of kidnapped foreigners in the past”. Det är bara att hoppas att de lyckas denna gång. Det behövs verkligen fler fredsarbetare Irak.

Lyssna på aktuellt radioinslag från Democracy Now
Intervju med Sai Rasouli, Muslim Peace Teams

8 reaktioner till “Christian Peacemaker Teams vädjar för de kidnappade”

  1. Vad förväntar sig högern? Kan man mer än ta avstånd från allt våld?

    Själv tar jag avstånd från ALLT våld oavsett om det utförs av motståndsmän i Irak eller Israeliska militärer.

    Dock vägrar jag avstå från att diskutera ORSAKEN till våld… Att jag diskuterat orsaken till våld har fått en och annan högerbloggare att få blodstörtning därför att de inte förstår att det är skillnad på att prata om orsak och att ge sitt stöd.

  2. Jag undrar också varför denna ständiga blodstörtning. Är det känsligt att diskutera orsaker därför att det kan uppdaga att vi i väst kan göra fel? I så fall är det ett slags uppmaning till likriktning som är svårsmält. Likriktning vill väl inte företrädare för frihet och demokrati ha?

    Jag har också en känsla av att många på högerkanten klumpar ihop alla till vänster med dom som uttrycker sitt stöd till motståndet, dvs (r)-arna. Men dom är så otroligt få.

  3. Din analys att det hela är en fälla för att sätta dit vänstermänniskor är klockren. ”Damned if you do and damned if you don’t.” Icke-falsifierbarhet och konspirationsteorier tillhör samma genre.

  4. Jag var tvungen att slå upp icke-falsifierbarhet, och hamnade hos Karl Popper. Om jag skall tolka ditt inlägg i hans termer så skulle det bli ungefär som så:

    Tesen skulle bli icke-falsifierbar om man hävdade att:
    ”Trots att Mr Brown och Vänstra Stranden hävdar att de är emot terrorbombningar i Irak, så är dom det i alla fall, därför att de är vänstermänniskor.”

    För att bevisa att jag är emot terrorbombningar så måste jag följdaktligen säga att jag inte är vänstermänniska. Följer jag din tankegång?

    Wikipedia om Falsifiability

  5. Ett problem är väl att orsaker och ursäkter lätt kan blandas ihop.

    Han begick inbrottet för att han var underklass/arbetslös/hade en alkoholiserad farsa/blev diskriminerad/etc” är något man alltför ofta hör, och det är ett misstag att uttrycka sig så eftersom det låter som om man ursäktar brottslighet.

    Det är väl känt att brottslighet kan förklaras med sociala faktorer, men det tar inte ifrån gärningsmännen deras personliga ansvar. Det är alltid den enskilda individer som väljer att begå brott.

    Då man diskuterar orsaker så måste man vara klar med att att man diskuterar storskaliga, politiska lösningar riktade mot en grupp för att uppnå reell effekt – inte ansvaret för individer.

    Samma sak gällande terror – att man kan minska terrorismen genom demokratisering, fattigdomsbekämpning och minskade klassklyftor står inte i motsats till det faktum att varenda terrorist är fullständigt ansvarig för sina egna handlingar.

    Anledningen till att högerfolk – inklusive mig själv – ständigt kräver dessa avståndstaganden är att jag ofta tycker att vänsterdebattörer använder orsakerna som ursäkter.

    En annan sak jag stör mig på är också att vänsterdebattörer ofta verkar ta parti för den svagare sidan (särskilt i Israel/Palestinakonflikten) och försöker förklara/ursäkta Hamas-terror med att de är svagare och fattigare. Genom att inte okritiskt fördöma våld oavsett vem som utför det så ger man sken av vara mer intresserad av att skydda sin sida än att faktiskt fördöma våld.

    Och jo, många högerdebattörer tycks tycka att USA-våld/tortyr/etc ska sopas under mattan. Och genom att inte villkorslöst ta avstånd från det så begår man i grunden också misstaget att välja sida.

  6. Om jag skall vara lite drastisk så kanske det är så att många vänsterut faktiskt ursäktar vissa brott och att man därför inte bryr sig om att ropa på bestraffning för att i stället belysa frågan om orsak. Historiskt sett så har vänsterns försök att tvinga fram reformer ofta i sig varit brottslig och den är det fortfarande i många länder. Där har du också en förklaring till varför många försöker resonera kring varför t.ex. Hamas agerar som dom gör i stället för att fördöma deras verksamhet.

    Om man skall titta högerut så är ju förhållandet tvärtom, precis som i det historiska perspektivet. Fokus ligger på långsam reformering och bevarande av makt och ägandestruktur. Därför ropar man på bestraffning om den på något sätt hotas,inte annars.

    I båda fallen ropar man alltså inte gärna på straff om det hotar den egna existensen. Överlevnadsinstinkten gör sig gällande. Jag hörde knappast företagsvärlden börja hojta om högre straffskalor för bokföringsbrott efter Enron och Worldcom-affärerna.

    Man kan tycka att förutsättningarna för ett sånt här tänkande har försvunnit i och med välfärdssamhället, men som jag ser det drivs människan sedan hundratals år tillbaks av en önskan att justera balansen mellan folkmakt och konservativ meritokrati, och den pågår fortfarande.

  7. Om man undlåter att fördöma t.ex. Hamas (eller USA-övergrepp för den delen), och vägrar när när man blir uppmanad så beror det troligen – som du säger – att man faktiskt tycker att våldet är försvarbart.

    Då har man en lucka i sin argumentation som man inte riktigt vill stå för. Man kanske inser att det är en oacceptabel åsikt. Och då gör en debattmotståndare fullständigt rätt i att exploatera denna lucka. Och det fungerar – se t.ex. vad som hände när Lars Ohly fick massiv kritik för sitt medlemskap i Svensk-Kubanska föreningen. Han gick ur, och fick istället stark kritik från vänsterpartiers traditionalister.

    Att kräva ett tydligt besked i normalt sett icke-kontroversiella frågor är ett bra sätt grusa någons trovärdighet i en fråga. En person som inte villkorslöst vill fördöma exempelvis Hamas-terror gör sig svår i israel/palestinadebatt. Man visar att man har valt sida och att man agerar för ett särintresse och inte ett ideal.

  8. Visst, så fungerar det på sätt och vis i en debatt, men om den skall bli intressant så måste man också vara beredd att göra några eftergifter. Skjuter man in sig för hårt på en lucka så stendör samtalet eftersom motståndaren då måste svara med samma mynt. Visst kan man nöta ned t.ex. Ohly med samma argument under lång tid men hur konstruktivt är det i längden?

    Värre är det i till exempel Israel och Palestinakonflikten som ju faktiskt är på liv och död. Där kan i princip inga eftergifter göras på någondera sidan utan att de riskerar att bli helt kontraproduktiva. En helt hopplös situation som jag egentligen inte alls är intresserad av att välja sida i så länge som extremister på båda sidor kan diktera villkoren för hur politiken skall föras.

    Däremot hoppas jag att palestinerna kan få det lite bättre nu än de miserabla förhållanden som de tvingats leva under hittills.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.