Paul Bermans Liberalism och Terror

Jag tror att det var Pelpet som rekommenderade mig att läsa Paul Bermans bok Terror och Liberalism som kom ut 2003 (på svenska 2005). Berman fokuserar i boken på bakgrunden till den radikala islamismen och terrorismen och även om Berman ofta hemfaller till att kåsera snarare än att analysera så måste jag säga att många av hans argument är både intressanta och övertygande trots att hans grundupplägg har sina problem, och även om han ger sig på många öppna dörrar. Att läsa boken i samma veva som jag återigen tittar på Adam Curtis dokumentär ”The Power of Nightmares” är speciellt värdefullt eftersom Bermans och Curtis historieskrivningar berör varandra på många punkter även om de på andra skiljer sig diametralt från varandra.

Berman argumenterar för att den radikala islamismen, så som den formulerades av egyptiern Sayyid Qtub på 50-talet och som på många sätt utgör den ideologiska grunden för dagens al-Quaida, är sprunget ur Europas stora totalitära rörelser på 1900-talet: fascismen kommunismen och nazismen. Han pratar om dessa rörelser som fixerade vid död, våld och destruktion, ett slags perverterat samhällstänkande där förändring drivs av heliga, renande krig mot otrogna och oliktänkande. Berman passar på att ge vänstern en hel del skopor ovett, där framför allt Noam Chomskys tankemodell står i skottgkuggen. Samtidigt hävdar han, en smula paradoxalt, att det inte är hans syfte med boken att kritisera vänstern.

Adam Curtis dokumentär har just det som Berman saknar, nämligen en mycket intressant jämförelse mellan den nykonservativa rörelsen i USA och den radikala islamismen. Han grundar precis som Berman sin berättelse på Sayyid Qtubs historia och tänkande men ställer Qtub sida vid sida med den amerikanske tänkaren Leo Strauss, vars inflytande på den nykonservativa rörelsen i USA inte bör underskattas. Både Qtub och Strauss såg en fara i den obegränsade individuella friheten i det liberala samhället och försökte samla en liten kärna med med anhängare (ett avantgarde), som skulle kunna tackla den faran. Medan Leo Strauss anhängare så småningom kom till makten i USA under Reaganåren och senare under GHW Bush och Bush Jr så fängslades och torterades anhängare av det Egyptiska muslimska brödraskapet, som Qtub var en av de framträdande ledarna av. Qtub själv hängdes 1966 och året efter skapades fröet till Al-Quaida av studenten Al-Zawahiri, som numera betraktas som organisationens operativa ledare.

PROBLEMEN

Här kommer vi till det som jag anser vara problemet med Bermans bok. Medans hans analys av Qtubs skrifter är grundlig och i stora stycken utmärkt, och parallellerna till europas totalitära rörelser högst relevant så saknas en djuplodande analys av västvärldens (och Israels) motsvarigheter till al-Quaida. Timothy McVeigh nämns bara i en bisats. Zionistisk extremism nämns inte alls. Inte heller de högerextrema krafter som verkar för en ”arisk revolution” i Europa och USA. Dessa grupper skulle med lätthet kunna passa in i Bermans resonemang. Ändå verkar det som han vill att västvärlden skall förbli obefläckad. Det ”onda” skall förläggas till ”de andra”.

Berman rättar därmed in sig i den talkör som hävdar att ”våra grabbar kanske gör kanske ett misstag då och då men i grund och botten är de hyggliga och jobbar för det goda.” Det är med andra ord en väldigt amerikansk bok för en amerikansk publik och som sådan kanske moderat i ett polariserat USA. Som analys haltar den däremot betänkligt utan ett självkritiskt perspektiv. Vad värre är: den legitimerar terrorism i ett längre perspektiv.

Berman går visserligen igenom Bush misstag med Irakkriget alldeles i slutet, men han gör det på ett svepande och föga djuplodande sätt. Hans bok synkar sig därmed utmärkt med de amerikanska röster som utmålar den europeiska politiken som vag och feg, FN som irrelevant och den amerikanska politiken som i grunden korrekt även om presidenten kanske gort en del felbedömningar (varken Cheney, Wolfowitz eller Rumsfeld nämns vid namn).

SJÄLVKRITIK?

Så är denna självkritik verkligen nödvändig? Är vi inte alla ense om att det ”liberala” demokratiska samhället, eller snarare den parlamentariska demokratin, är det bästa politiska systemet? Nej, det är vi tyvärr inte. Många vill ha större regional makt, andra överstatlighet, återigen andra direkt- eller konsensusdemokrati. Sydamerikanerna kunde till och med tänka sig en stark ledare om det förbättrade deras levnadsvillkor i en nyligen genomförd undersökning. Dessa viljor kommer att driva på nya förändringar av demokratin.

Vad värre är att man kan misstänka att demokratin missbrukas av de folkvalda och det är här som Adam Curtis kritik mot västvärldens politiker är ett värdefullt tillskott. Curtis menar att vi har blivit påförda en ”skrämselns politik” efter den 911, en politik som motiverar svarta operationer, inskränkningar i individens rättigheter och höjda militärutgifter. Det är en tendens i västliga demokratier som i alla fall jag inte kan se som odelat ”god”. I en del fall börjar tendensen dra åt riktigt obehagliga håll. Till och med Berman erkänner det när han skriver att många Europeer känner sig skrämda av USA:s dominansförsök.

En generaliserad bild av en superdemokrati som kan införas överallt i hela världen leder till ett slags McDemocracy-produkt som inte alls behöver vara speciellt bra för de länder i vilka de införs. Detta är ett perspektiv som verkligen måste upp till diskussion och just därför rekommenderar jag verkligen att man läser Paul Bermans bok parallellt med att man ser Adam Curtis dokumentär.

2 reaktioner till “Paul Bermans Liberalism och Terror”

  1. Intressant parallell med de neokonservativa. Det blir sätta en en kväll till the power of nightmares.

    (I övrigt så håller jag på med ”Med livet som vapen” som du rekommdenderade. Har inte hunnit så långt, men den är mycket intressant hittils.)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.